Vintertur i Sarek 2010

En toppentur genom Sarek vintern 2010

                                    Solnedgång i Sarek 

Med start den 31 mars, i Ritsem, inledde Morgan och jag en 10-dagars skidtur genom Sarek. Den grova planen var att hälsa på Björn i Akkastugorna, gå väster om Kisuris via Skuollavaldda till Alggavagge, ta dubbelövernattningar vid foten av Ahkajiegna och Tjågnårisjiegna för glaciärturer och via Bielavallda gå mot och avsluta i Saltoluokta.

Efter bussens ankomst till Ritsem och en lätt lunch där bar det, i lugnt och något molnigt väder, iväg över Akkajaure. Morgan med en större ryggsäck, 80 l, och jag själv med en mindre, 50 l, och pulka. Siktet var inställt på att besöka Akkastugorna och stugvärden Björn, en gammal bekanting från tidigare turer i området. Vi hade förvarnat om vår ankomst några dagar tidigare. Som alltid en härlig känsla av att nu börjar äventyret med en blandning av förväntan och spänning på vad man själv och utrustning går för i mötet med Sareks vinterväder. De av hustrun torkade middagsmåltiderna för oss båda och Morgans energikakor, bensinköket med tillhörande bränsle, första-hjälpen-kittet, tält, vindsäck, spadar, stighudar och GPS, för att nämna några extra viktiga delar av vår medhavda utrustning, var väl fördelade och nu, äntligen, under framdrift. Med en nyligen landad och rejäl vårförkylning var dock den egna förmågan något störd även om jag gjorde mitt bästa för att bortse från det och hoppades på ett snabbt tillfrisknande. Morgan verkade lika laddad som jag möjligen mer anspänd då det här var hans första fjälltur. Vana av friluftsliv från cykling och kajaking, i sydligare nejder, Bohuslän, är dock omfattande.

Turen över Akkajaure gick lätt - med det väldiga Akkamassivet som dragplåster - och snart nådde vi stranden vid Vuojatädnos utlopp och den glesa björkskogen runt Änonjalmmes sameviste. Väl uppe vid Akkastugan tog Björn emot och välkomnade oss. Denne Björn som gjort femton säsonger, sommar som vinter, som stugvärd vid Akkastugorna. En personlighet, och berättare av rang, med ett rikt kontaktnät runt uppdraget som stugvärd och som gärna tar några säsonger till trots att han nu passerar ålderstrecket. Vi bjuds in att bo i Björns halva av stugan då han har annat besök i den andra. Av ett norskt par, gamla vänner till Björn, som normalt huserar i Lofotenområdet. Under kvällen får Björn många besök av ytterligare stuggäster samt av vänner från samevistet. Från de senare förstår vi att vår ankomst var väntat; - Är göteborgarna här nu...... Vi får också snabbt klart för oss att vi är medbjudna, tillsammans med Björn, in på middag hos Lofotenparet. Först blir det en del småprat med Björn under det att vi installerar oss och piffar upp oss för middagen. Efter en förrätt på marinerad Vestfjordsoxe (Valkött!!!) bjuds det på kokt Lofotentorsk, lagrad som lufttorkad, med kokt potatis och fläsktärningssky. Allt nedsköljt med ett välsmakande öl. Som alltid blir det en del skrönor från Björn. Om hur den nyligen bildade Akkademien utvecklas och om dess livliga möten. Björn berör sina förhoppningar på ytterligare en stugvärdssäsong och vi lovar lägga ett ord för honom när vi kommer till Saltoluokta. Chefen där lär basa över stugplatserna i området. Senare under kvällen steker Björn upp lite färsk röding som vi skall få med oss nästa dag.

                                   Middagsvärd från Lofoten, stugvärden Björn och Morgan innan avfärd

Nästa dag startar med fint väder. Mindre moln än dagen innan, några minusgrader och nästan vindstilla. Småfåglarna är i full gång i björken utanför stugfönstret. Talltitan har varit här några dagar och talgoxen kom igår berättar Björn. Gemensamt noterar vi att också gråsiskorna, med sin röda pannlugg, har anlänt. Vigt klänger de i björkens grenspetsar för att strax rastlöst röra sig vidare. Det senare var ju också aktuellt för oss. Vi tackar Björn och Lofotenparet för gästfriheten och lämnar det torkade middagsmålet, marinerad lövbiff med potatis och grönsaker, som var tänkt för föregående dag och blev ouppätet, som tack för det vi blev bjudna på. En väl tilltagen måltid som borde räcka till alla tre. Vi inleder med att följa skoterleden mot Kutjaure och efter några kilometer avviker vi och korsar Vuojatädno. På andra sidan jokken i den småbrutna terrängen möter de första ripflockarna. Vi följer den östra stranden helt fram till Kutjaure. Där tar vi lunch. Vädret har blivit allt bättre med mer stadigt solsken och högre temperatur. Temperaturen ligger kring noll. Efter lunch följer vi norra strandbanken på Sjnjuvtjudisjåhkå för att strax innan broarna nära Nationalparksmötet skida ner på jokken.Vi väljer sedan att skida under den högra bron på den anslutande Sjpietjavjåhkå och följa den söder ut. Det har blivit betydligt varmare i solskenet, och vinden nere på jokken är obefintlig. Vi stannar, dricker och tar av underställsbyxor och minimerar klädsel i övrigt. Längre uppströms når vi kruxet med det frusna vattenfallet och får kämpa oss upp för den branta ravinkanten. Nu har vi bara någon kilometer kvar till den planerade tältplatsen. I sänkan, den öst/västliga, mellan Sjpietjav och Kisuris västra utlöpare slår vi upp vårt tält. Först efter att en kvarlämnad iglooliknande bivack noga undersökts, som ett alternativt boende. Den var dessvärre allt för grund för vår smak så det blev tältet. Då vi var framme i god tid njöt vi en stund av stillheten och den annalkande kvällningen, i det vackra fjällvädret, innan det blev dags för hushållssysslorna med snösmältning och middagslagning. Det bjuds det på Vandrande Jakob. Delikat! Innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna avnjöts en kopp O'boy strösslad med mini-marshmallows. Morgan var inte helt nöjd med sina kängor p g a inträngande fukt. Det blev till att krypa ner med både sockor och sulor i sovsäcken. Min egen förkylning hade nu tilltagit ordentligt. Det var ingen hejd på snörvlingen. Oron var naturligtvis stor att även Morgan skulle drabbas när vi nu var så inpå varandra.

                                     Morgan vid bron över Sjpietjavjåhkå

                                    Första tältplatsen vid västra foten av Kisuris

Nästa dag startade med lite molnighet, svaga vindar och vad som uppskattades till 5 till 10 minusgrader. Efter frukost med termospåfyllning, blötläggning av det torkade middagsmålet och tältrivning bar det iväg söder ut. Ånyo bättrade sig vädret efter hand med allt mer sol även om vinden tilltog något. Vi följde i stort sett gränslinjen mellan Padjelanta och Sarek, passerade utmed rengärdena i Skuollavaldda med Sierggavagges dalgång och sidor mot en blå himmel. Skidade sedan över sjöarna ner mot den lite större sjön Båråjaure med renvaktarstugan fint placerad i entrén till Guophervagge. På andra sidan sjön i lä av en klippa tog vi lunch. Björns välstekta rödingar blev gott och mättande smörgåspålägg till de varma dryckerna. Ner mot Njagge- och Lanjekbuollda blev det lite uppför på det hårda men för årstiden ovanligt tunna snölagret. Solen låg verkligen på och solkrämen kom väl till pass. Framme vid Miellädno var det skönt att glida ner på jokken och i lite mer lä skida fram mot Alggajaure. 700 meter väster om Alkavare kapell strax ovanför jokken slog vi läger. Med kvällssolen över Padjelanta, i väster, och Alggavagges dalgång skymtande åt andra hållet blev det en liten kvällspromenad. Kapellet sparade vi till morgondagen. Ånyo en fantastisk kväll, fint och lugnt väder och en underbar middag. Den här gången blev det lövbiffsgryta med potatis och grönsaker. Igen avslutades det hela med O´boy och mini-marshmallows.

                                    Ingången till Guophervagge med renvaktarstugan

Nästa dag, vår fjärde skiddag, var det strålande sol från start. Kanske 5 till 10 grader kallt. Efter frukost, med musli och mjölk, macka, energikaka och kaffe, som avslutades med termospåfyllning så revs tältet. Vi inledde med att göra ett besök uppe vid Alkavare kapell och skrev in oss i gästboken, långfredagen den 2 april 2010, och kunde inte undgå att beröras av denna den kristna andlighetens utpost i ett otroligt kargt vinterlandskap. Snödrivorna låg höga mellan bänkraderna och klättrade upp på altarets sidor. Gästboken vittnade dock om mänsklig aktivitet. Noterade att de unga killar som driver projektet vintersarek.se skrivit in sig i boken den 25 februari. Vi var noga med att stänga dörren efter oss. Efter den andliga spisen skidade vi ner mot Alggajaures västra strand och följde den norra stranden in i Alggavagge. In mot denna väldiga dalgång famnades vi av dess branta men ovanligt snöfattiga sidor. Allteftersom fick vi mer lä och solen fick fritt spelrum med sin värme. Känslan när vi längre in i dalen fick Sarektjåhkkås toppar i blickfånget blev nästan övermäktig. Vi fick helt enkelt stanna och begrunda dessa sällsamma omständigheter. Vi intog lunch, några varma soppor, macka och energikakor. Längre fram strax innan Ahkajåhkås utflöde i dalen slog vi läger. I en sänka på östra sidan av dalgången fann vi vår tältplats. Här skulle vi stanna två nätter. Vädret var fortsatt bedårande, helt vindstilla och molnfritt. Vi tog det lite lugnt under eftermiddagen. Smälte den snö vi senare skulle behöva. Morgan torkade sockor, sulor och kängor i solskenet. Middagen avnjöts. Den här gången bjöds på pastanudlar med köttfärssås och grönsaker Kvällen var trollsk om än kallare än tidigare. Det blev lite bokläsning, och inte att förglömma, O´boy och mini-marshmallows, innan John Blund hälsade på.

                                     Alkavare kapell

                                    Ingången till Alggavagge

Den femte dagen var det dags för glaciärtur via Ahkajiegna och upp i passet mellan Kanalberget och Axel Hambergers topp. Där skulle de båda glaciärerna Jågåsjgaskajiegna och Oalgasjjiegna besökas. Natten hade varit kall, under 10 minusgrader, och klar. Vi observerade, båda två, mäktiga norrsken under våra nattliga ärenden. Efter frukostbestyren och endast bestyckade med det nödvändiga inkl. lunchpaketet i ryggsäckarna samt med stighudar under laggarna lämnade vi tältet som fortfarande låg i solskugga trots det klara vädret. När vi kom fram mot glaciärtungan hamnade vi i den värmande solen omslutna av den vita Ahkavagge. Upp mot passet såg vi två skidåkare som kämpade sig ner med varsin pulka i passet mellan Kanalberget och Axel Hambergers topp. Det var ju dit vi skulle. Längre upp möttes våra vägar. Vi möttes av två äldre herrar som varit i Sarek en vecka och hade en vecka kvar. Nästa mål för dom var Ruohtesjiegna på andra sidan Allgavagge. De hade haft tre övernattningar uppe i passet och gjort dagsturer i området uppe på glaciärerna. Vi rekommenderades att ta oss fram till "den västra sjön, där är det fint". Vi fortsatte upp mot passet och tog en liten paus vid kanten av den lilla sjön som ligger mitt i passet. Ett fantastiskt landskap öppnade upp sig mot öster. Allt i vitt och till synes utan bortre gräns. Vi rörde oss mot nordväst på östsidan av Axel Hambergers topp. En bit fram på sluttningen ner mot "den västra sjön" tog vi långlunch. Strålande sol och inte en vindpust, varmt. Sarektjåhkkås och Ähpars toppar i nordväst och väst. Skårkis i sydväst och längre bort i söder Pårtes toppar.

                      Lunch uppe på Oalgasjjiegna med Äpharmassivet i bakgrunden

Och allt detta vita, de vita vidderna på Oalgasj- och Jågåsjgaskajiegna. På återvägen gjorde vi en liten vidare sväng och njöt av den fina skidåkningen utför och ner mot vår lägerplats. Redan vid tretiden var vi tillbaks. Det blev avkoppling vid tältet. Senare åts middag. Den här dagen var det dags för wokad kyckling med grönsaker och nudlar. Vi avslutade som vanligt med O'boy.

Nästa dag efter ytterligare en lite kallare natt med norrsken och med fint morgonväder bar det iväg mot Skårja i Ruohtesvagge. Vi höll oss på norra sidan av jokken och passerade efter ett tag, samebyn Sirges renvaktarstuga, där Allgavagge och Guophervagge möter varandra. Vi fortsatte hålla höjd fram mot Ruohtesvagge. Innan nedfarten mot den nedbrunna Mikkastugan tog vid pustade vi ett tag med den pampiga inledningen på Rapadalen för våra fötter. Åter konstaterade vi hur lite snö det var i terrängen och framförallt utmed fjällsidorna. Tanken på att några dagar senare välja Pastavagge, den normalt lavinfarliga dalgången, som vägval mot Saltoluokta börja ta form i mitt huvud. Efter vilan bar det iväg utför ner mot den nerbrunna Mikkastugan. Väl där stötte vi ihop med tre skidåkare med varsin pulka. De var två franska kvinnor och en schweizare som precis anlänt för en lunchpaus.De hade startat från Ritsem några dagar efter oss och gått via Ruohtesvagge och planerade precis som vi att gå mot Saltoluokta. Vi diskuterade vägvalet genom Pastavagge och lavinrisken. De var också sugna på det vägvalet med så, ur lavinsynpunkt, gynnsamma omständigheter. Vi fortsatte vår tur nu utmed Ruohtesvagges nordvästsida. Det blev en härlig lunch i solskenet där vi efter ett tag passerades av våra fransk/schweiziska vänner. De var nu på väg mot Bielavallda. Efter lunchen skidade vi vidare. Framme vid Tjågnårisjokken hittade vi en utmärkt tältplats i ravinen helt nära jokken. Vi hörde rinnande vatten och kunde lätt frigöra en öppning ner mot jokken. Det skulle spara både tid och bränsle för oss speciellt som vi skulle ha två övernattningar på den platsen. Med det fina vädret passade vi på att torka sovsäckar och för Morgans del också pjäxor, sulor och sockor. Med det varmare vädret på dagarna och den därmed blötare snön förvärrades fuktinträngningen. Disciplinen med torkning i sovsäcken varje natt höll dock problemen stången. Det var absolut aktuellt att senare reklamera de nyinköpta kängorna. De var testade av Morgan hemmavid utan problem men här med de dagslånga etapperna och utan möjlighet att helt torka själva kängan så blev det inte bra. Återigen en fantastisk eftermiddag och kväll. Det blev en liten kvällspromenad i omgivningarna runt tältet. Sen god mat, en god bok och så avslutningen med O'boy.

                                   Tältplats vid Tjågnårisjiegnajokken

Nästa dag, vår sjunde skiddag, startade, som tidigare, med finfint väder. Helt vindstilla. Min egen förkylning var nu på klar bättringsväg medan Morgan nu tagit över den. Han kände sig inte så fräsch. Beslutet blev att han stannade kvar vid tältet medan jag, som planerat, skulle göra glaciärturen över Tjågnårisjiegna upp till passet mot Sarekjiegna, mellan Spijkka och Svarta spetsen. Jag packade mina grejer och tog på stighudarna och började ta mig an dagens 900 höjdmeter. En helt underbar skiddag; sol, blå himmel, svag vind och ett tunt löst snötäcke ovanpå det hårdare på glacären. Efter några timmar var jag uppe vid passet. Det blev en kort rundtur uppe på Sarekjiegna under studier av de fina vyerna, både in mot Sarek och mot Skanåtjåhkkå i nordost, liksom mot de fina topparna Spijkka och Svarta spetsen. Jag parkerade för lunch på passkanten snett under Svarta spetsen där det var helt lä och en fin vy in mot Sarek. Efter lunch blev det lite klättring upp mot Svarta spetsen via passet. Kunde dock snart konstatera att det saknades stegjärn för en sådan övning och fick avbryta. Nerfärden mot vår tältplats blev en enda njutning i det fina snötäcket. Väl tillbaks förstod jag att Morgan också hade haft en fin dag med vila, en lättare rundtur och njutning av det fina vädret. Han kände sig bättre. Dagen avslutades som vanligt med god mat och O´boy.

                          Passet ovanför Tjågnårisjiegna med Sareks centrala delar i bakgrunden

                                   Svarta spetsen 

Vår åttonde dag började och startade i gråväder men med lugna vindförhållanden och några få minusgrader. Vi beslöt redan dagen innan att vi skulle gå genom Pastavagge. Först ställdes dock kosan mot Bielavallda. På vägen dit mötte vi en skällande rödräv som passerade ett 25-tal meter ifrån oss utan att på något sätt visa sig störd över vår närvaro. Vi passerade senare precis bredvid Pielastugan och ställde in oss mot öppningen i Pastavagge. Där bar det iväg uppför med för dagen trög snö och från och till starka fallvindar från de branta bergssidorna. Även om sikten inte var den bästa så var det mäktigt att skida genom den trånga dalgången. Uppe vid dalgångens högsta punkt under Basstavarasj tog vi lunch. Därefter under något uppklarnande väder hade vi en snabb och härlig utförsåkning mot den östra mynningen. Någonstans mitt i, mötte vi den första renflocken, på väg mot Skuollavaldda. Den var uppenbarligen på väg genom Pastavagge. En stilla undran är hur också de kunde veta att det inte var någon lavinfara. Väl ute ur Passtavagge sökte vi oss ner mot det gemensamma jokkflödet precis innan björkskogen tar vid under Muorjjenjunnje. Här hittade vi en fin tältplats vid strandkanten försedd med rinnande vatten som grävdes fram. En ny avkopplande kväll med lite bokläsning och god mat, och gott om tid p g a tillgången på rinnande vatten.

                       Under Basstavarasjklippan i Pastavagge

Nästa dag, den nionde, började också den med gråväder understött av högljutt ripknorrande från den intilliggande björkskogen med någon plusgrad och helt stilla. Vi beslöt att gå öster om Ähparmassivet och följa Gåbddåjaurejokken uppströms och över Gåbddåjaure och runda Stuorvarre för att sen röra oss mot Slugga.  Framme vid Stuorvarre bröt solen igenom ordentligt och när vi lite senare tog lunch vart det riktigt varmt och behagligt. Många plusgrader. Efter lunchen tog vi sikte på passet mellan Gähppo och Vuovres för en tänkt övernattning nära den lilla sjön omedelbart öster om Gähppo. Framme konstaterade vi att det var en utmärkt plats med en fantastisk vy in över Stora Sjöfallets Nationalpark. Turens sista tältmiddag intogs under viss vördnad. Naturligtvis såg vi fram mot nästa dags framkomst till Saltoluokta med möjlighet till civilisationen alla behag.

Den tionde skiddagen startade med tältet nedtyngt av blötsnö, och blötföre utanför. Morgans kängor skulle få sig en sista omgång. Det var gråväder. Sikten mycket svår då konturerna i terrängen inte gick att urskilja. Efter frukost och nedpackning av det genomsura tältet bar det iväg utför ned mot Pietsjaure. Det var verkligen inte lätt att navigera på den helt mjölkvita fjällsidan utan någon som helst känsla för lutningen. Efter diverse kryssning nedför, med ett och annat fall, nåddes slutligen Pietsjaures mera stabila underlag. Dock började snön krångla efter några kilometer. Den ville frysa fast under de vallningsfria skidorna.

                                   Tältrivning i blötsnö

Det hade hänt några gånger tidigare under turen men gått att åtgärda med att korsa skidorna och skava av mot respektive skidas ovansida. Här blev det så mycket värre. Vi fick helt enkelt ta av skidorna och gå. Det gick bra. Strax innan östra stranden sattes skidorna på igen och då gick det bättre. Vi skidade in i samevistet för att se om Sivs kafé möjligen var öppet. Fick dock reda på från en av grannarna att så inte var fallet så vi skidade vidare utmed vinterleden åt öster. Nu började dagtursåkare från Saltoluokta fjällstation dyka upp och vädret gick mot uppklarning. Skidåkningen gick allt bättre. Väl inne på vinterleden från Sitojaurestugan hade vi Langas och den vackra sluttningen ner mot Saltoluokta framför oss. Saltoluokta nåddes vid tolvtiden. Vi checkade in, hämtade vår från bussfärden mot Ritsem, tio dagar tidigare, överskickade väska med civilisationsprylar och lite rena kläder samt förtärde vårt lunchpaket för dagen. Tält och sovsäckar torkades. Efter den första tvagningen på tio dagar, rakning och lite renare kläder avnjöts en fika och en flaska skumpa under den sena eftermiddagen, inne på stationen. Senare intogs, som alltid, men nu under mer civiliserade former och definitivt vackrare arrangerat en underbar måltid, i fjällstationens matsal. Allt under flitigt konverserande med övriga gäster b l a med våra fransk/schweiziska vänner och de två herrarna från våra möten inne i Sarek. På stationen träffade vi också mina färdledarkollegor från STF Eva K. och Kerstin T.. De skulle iväg på den s k Margaretaturen, Ladies Only, ett STF arrangemang, mot Aktse och väntade en grupp på fjorton personer nästkommande dag. Därmed var vår tur genom Sarek avslutad. Sammanfattningsvis var vi väldigt nöjda med utfallet. Inte minst väderförhållandena var ju ytterst gynnsamma. Med undantag för Morgans bristfälliga kängor fungerade det mesta väl. Nästkommande dag på Saltoluokta blev en enda lång njutning i vårvintervädret innan vi lämnade på eftermiddagen med skoter, buss och tågfärd mot våra hemtrakter några mil norr om Göteborg.

 Robert Onsander