Muddus är Sveriges största nationalpark som skyddar skog. Muddus är en del av Laponia och är därmed också ett världsarv - som inte enbart skyddar urskog men också en miljö starkt kopplad till ett urfolk, samerna. Nästan hälften av Muddus består av myr.

Jag minns inte exakt när jag hörde talas om Muddus första gången, men jag minns min reaktion: dit ska jag inte. Vem vill vada runt i myr med en miljard myggor surrande runt huvudet? Men över tid har intresset växt. Det är ju en del av det Laponia vi annars älskar, det är en unik urskog, och det bedrivs aktiv rendrift i områden. Men hur hantera myggen? Så köpte vi den fina fotoboken Det glömda Laponia av Åke Aronson, och ur den klev en annan värld fram: Muddus om vintern. Vacker, kall - men inga mygg. Så började vår plan att äntligen få upptäcka Muddus.

Så enkelt var det emellertid inte. Särskilt många skildringar av vinterturer i Muddus hittade vi inte. Och kanske var det inte så konstigt. Väl där läser vi gästböckerna och konstaterar: kanske 3, kanske 5, max 10 sällskap besöker dessa stugor under en normal vinter, och inte sällan under tämligen stora strapatser.

I Muddus finns inga markerade vinterleder. Det rör sig inte särskilt mycket folk så det kan mycket väl sluta med att du pulsar fram i meterhög snö. Och väljer du att följa sommarleder adderas en närmast oändlig antal av kullar, böjar och till och med små spångbaserade broar du måste ta dig fram över med skidor.

Men det finns också fina leder över myrarna, som dessutom körs med skoter en eller några gånger per vinter. Vi lyckades hitta en sådan led. Därmed denna artikel. Mer om det nedan.

För att ta sig fram i Muddus behövs så klart kartor, och för oss som inte tycker att karta och kompass i vinterskog hjälper oss så mycket, behövs kartor för GPS. Men också här blir det lite knepigt. Trots att Muddus ingår i Laponia, ingår det inte i området över lantmäteriets fjällkartor. Så vi kan varken köpa papperskarta och än mindre använda appar och ladda in kartdata till vår Garmin. Som tur var har Calazo en papperskarta över Muddus.

GPS fick vi lösa med open streets maps topografiska kartor från Tyskland. Så här gjorde vi: Vi började med http://garmin.opentopomap.org/ för vår Garmin GPS. Ladda ner Garminversionen för Sverige. Sedan måste du kopiera datat direkt till minneskortet på din Garmin. Det tog ett antal misslyckade försök att förstå den tyska instruktionen innan vi förstod att det handlade om direkt kopiering. Efter det kunde vi synka den till Basecamp och skapa rutter. Den andra metoden är att använda Garmin-appen Explore. Den har också den topografiska kartan. I den kan du skapa spår och waypoint och direkt ladda vissa Garmin devices, som min Garminklocka. Ett tredje bra sätt är Topo GPS, där man kan köpa en topgrafisk sverigekarta för 35 kr. Ett fjärde allternativ är att köpa Mudduskartan i Calazos app.

Nu var vi rustade så vi inte skulle gå vilse i Muddus. Men hur skulle vi komma dit? Det finns några få vägar in i Muddus. I nationalparken finns också 4 stugor (egentligen 5, men en är väldigt otillgänglig och inte så bra underhållen vad vi kunnat läsa oss till). Två av dem har fler bäddar än tre, och båda dessa stugor är lättast tillgängliga via antrén Skákdde. Enligt instruktioner är det möjligt att ta bussen hit från Gällivare till Jokkmokk, men det är 1 mil av vandring längs tråkig skogsväg (som inte är rolig att åka skidor längs). Om vi dessutom tänker in de två faktumen att (1) stugorna kan teoretisk vara överfulla och (2) det kan vara överdjävligt svårt underlag, så framstod inte möjligheten att få gå en mil, skida 7 km i okänd terräng till en stuga du inte vet om du får plats i, och den enda möjligheten du har är att gå tillbaka 1,7 mill och gräva ner dig i snön för att vänta på en möjlig buss som särskilt attraktiv.

Väl där hittade vi en odokumenterad vinterled, som jag lagt in på kartorna nedan, samt länk till GPX-spåret.

Vi valde att hyra bil i stället, vilket inte är jätteenkelt i Gällivare. Det verkar finnas ett par alternativ. Vi valde Eurocar, dyrt men också bra service. Uthyrningsstället ligger 45 minuters promenad från tågstationen, men med lite extra avgift körde de bilen till stationen och det var också möjligt att lämna bilen på hotellparkeringen mitt emot tågstationen. Det tar inte mer än en timme till Muddus. Det var väl plogat, men kanske inte det bästa väglaget. En stor parkering väntade oss.

Skájdde - Muddusagahtjalda (fallstugan) 7-8 km

Timmerstuga med 12 sovplatser, ved, gasol och brunn.

Muttosätno rinner fram genom en djup utskuren ravin som bildar en dramatisk formation i landskapet. Cirka 6 kilometer från parkeringsplatsen ligger Muttosfallet. Ett fint fall i spännande miljö, väl värt att se. Den markerade sommarstigen slingrar sig fram längs med kanten av ravinen. På sommaren är det säkert härligt. På vintern är det bara eländigt, där den slingrar sig fram genom det småkuperade landskapet. Här ska man gå, inte åka skidor. Det visste vi inte vid vårt besök, så vi ormade oss fram, med gott om fall. Det gick riktigt långsamt.

I själva verket bör man titta efter två stolpar som står vid parkgränsen. Ta sikte mellan dem och skida längs parkgränsen tills du hittar en skylt med förbjuden skoteråkning (kanske 2 kilometer upp). Här går det en inofficiell skoterled, som vi tror att tillsyningspersonalen använder. Den är fint dragen genom flacka skogspartier och utnyttjar myrarna så gått det bara går. Här och där finns målade, utyxade eller ditsatta markeringar på träden. Har du tur har någon åkt där nyligen. Har du otur får du ändå en mycket bättre väg än genom att följa sommarleden.

Vinterleden går strax ovanför fallstugan, mot rastplatsen strax efter denna. Där tar du höger in mot stugan. Det är en mycket fint iordninggjord stugplats. Huvudstugan är en stor timmerstuga med farstu, tvagrum och ett lite och ett stor rum, båda med kamin och gasolkök. I det stora finns 3 våningssängar med tre extrabäddar (dock inte madrasser till alla extrabäddarna), i det lilla finns en våningssäng med extrasäng under. Det finns köksutrusning, gasol, och gott om fin ved. 140 meter från huset finns en brunn ute vid en myr, som fungerar på vintern, i varje fall för oss. Det kostar 150 kr per person och natt, och det går bra att swisha betalning.

På stugplatsen finns också soprum, vask, flera toaletter, välfylld vedbod och en stuga för tillsynspersoner.

Just när vi besöker stugan är det full fart. Två sällskap har varit där just före oss, men när vi kommer dit är vi ensamma, till det plötsligt myllrar av unga män från fjälljägarna, som är ute på svensexa i Muddus. De är dock på väg vidare mot fågeltornet, där det därmed blir väldigt trångt i denna natt. Även på väg tillbaka möter vi ett par som bor i stuga. Sett över hela säsongen hade vi därmed träffat en stor del av samtliga som kommer besöka denna vinter.

Muddusagahtjalda (fallstugan) - Muttosluopal (fågetornet) - 9 km

Timmerstuga nära fågeltornet med 9 bäddar. Kåta med 4 bäddar. Brunn.

Vinterleden fortsätter nära rastplatsen norr om fallstuga och korsar Muttosätno. Den går ett stycke genom skog, varefter man kommer ut på en stor myren. Så småningom viker den av norrut, och slingar sig runt mellan myrar och mindre skogspartier. Det är mycket fin skidåkning över myr och i urskog. Leden kommer ut mitt vid sjön Muttosluopal. För att ta sig till stugan är det ännu kanske 500 meter. Den ligger inne i viken.

Även denna stuga är en större, och mycket välskött, timmerstuga. Totalt finns det 9 bäddar. Precis som vi fallstugan finns köksutrustning, gasolspis och gott om torr ved. Här finns också en riktig brunn. När vi var där var det dock bristfälligt med vatten i brunnen, och det lilla som fanns var dessutom fruset. Här finns också soprum och toaletter. Det finns dessutom en enkel kåta med 4 bäddar. När vi var där var den dock helt insnöad.

Ute på udden finns en högt fågeltorn, som några av oss gick upp i. Vi åt en trevlig lunch i stugan och skidade vidare mot Manson.

Muttosluopal (fågetornet)  - Manson - 5 km

Liten timmerkoja med 3 bäddar.

Vinterleden fortsätter parallellt med sommarleden men en bit ute på myren. Ungefär halvvägs längs den lilla landtungan som sticker ut i myren och som fågeltornet ligger på finns en öppning. Där byter leden sida och går nu ganska rakt in i viken. När leden närmar sig stugan går den som en loop in i skogen så man kommer mot stuga bakifrån.

Här finner vi ännu en fint underhållen stugplats, med stuga för personalen och en lite timmerstuga för gäster. Den är ytterst liten, det får plats med en säng till vänster och en våningssäng till höger, ett stort bord emellan, ett pentry och en kamin. Kommer det flera sällskap samtidigt blir det väldigt trång. Också här finns gasolspis, köksutrustning och torr och fin ved.

Som alla andra eldar vi alldeles för mycket för att få värme i stugan och strax har vi mer en skogsbastu än en sovstuga.

Under kvällen reflekterar vi över den massiva storleken på detta område: 100 Södermalm. Om det bodde folk lika tätt som på Södermalm skulle det få plats 15 miljoner människor i Muddus, och just i detta ögonblick är vi ganska säkra på att vi är helt ensamma. Det är en härlig känsla. Muddus är ju också ett av fyra skogsområde i Sverige där går att finna en punkt med 1 mil i varje riktning till skogsbilväg (den avlägsnaste punkten i Sverige ligger dock i Padjelanta).

I Manson vänder skoterspåret åter och följer sin egen väg tillbaka, vilket vi också gör dagen efter. Vi fikar i Luoplastugan, gräver ner oss för en trevlig lunch i solen och sover en sista natt i Muddus i fallstugan och skidar sedan vinterspåret ner till parkeringen över myr och skog.