Under Lagos yta

Vi parkerar jeeparna utanför den övergivna polisstationen i Makoko. Våra livvakter för över oss i en Tuk tuk, för att göra en diskret entré i ett av dom största slumområden i Lagos. Med en förklädd agenda som fotbollsscout tar vi oss långt in i Makoko. Personskyddet är på helspänn, man reser inte hit med turister eller utländska besökare. Detta är något utav en ”NO GO” zoon.

En vän förfrågan senare

Jag hade kunnat bli bedragen, rånad eller kidnappad men istället fick jag två fantastiska vänner från Nigeria, John och Andrew. Fotbollen, som är väldigt stor i Nigeria sammanbinder oss. Med deras vänskap har jag fått uppleva Lagos på ett helt unikt sätt för turister.

Säkerhetsläget i Lagos och Nigeria är väldigt spänt, det bubblar under ytan. Polisbrutaliteten är ett hett ämne, kriminaliteten i form av rån och kidnappningar är hög. Lagos beskrivs ibland som världens farligaste stad. I norra Nigeria härjar Boko Haram, med återkommande terrorattacker mot civila. Lagos är idag Nigerias största och ekonomiskt viktigaste stad. Infrastrukturen är grovt underdimensionerat en stad i 10-miljonersklassen. Klassklyftorna är gigantiska.

Nigeria är också ett väldigt imponerande land, välorganiserat i kampen mot pandemin. Man hittar kontantfria affärer, i ett låg utvecklat land söder om Sahara där ”swish” och kreditkort är väl gångbara.

Makoko

Från Third Mainland Bridge får vi en vacker vy över fiskebyarna Somolu och Makoko. Man ser rökpelarna från trähusen, timmer som har transporterats ner mot sågverken och fiskebåtar som skvalpar under bron och drar upp sina fiskenät. Det brukar beskrivas som Afrikas Venedig, men detta är inget turistområde man strövar omkring i. Förra gången höll jag på att inte komma därifrån. Men jag ville återvända, för att se mer utav detta område och ta mig längre ut mot lagunen. Att anlita ett säkerhetsbolag kändes nödvändigt, skyddet handlade om att bli välkommen hit, istället för tung beväpning. Polisstationen är övergiven och militären flyr. Det är en laglös plats, där man måste förstå hierarkin.

Om man bara tittar på ytan är Venedig en bra liknelse. Gondolerna sveper längs dom trånga kanalerna och husen radas tätt.  Men istället för en italiensk gondoljär med hatt, framförs båten av en ung pojke, barnen vinkar till oss från sina hus. Vattnet är svart, lerigt och fyllt med skräp och PET flaskor. En död hund kommer flytandes. Sanitetsbehoven görs direkt i vattnet. Vissa båtar är packade med matvaror, där damer paddlar runt med sin affär och säljer. Det är en liten olustig känsla att segla i dessa kanaler.

Vi når tillslut ut från alla hus, och ser Third Mainland Bridge som bara passerar mot dom finare områdena på Island. Med hjälp av sopor och sand har man kunnat skapa land längre ut i lagunen. Husen står på pelare. Makoko är idag hem för drygt 200 000 invånare och det växer. Med hjälp av vår guide, våra vakter och mina kompisar kunde jag och min bror resa helt obehindrat i detta område denna gång. Vår guide hade skapat ett välkomnande som är helt avgörande för att kunna resa här.

Men som fiskeby är fiskenäten fulla och fiskmarknaden blomstrar. Vi fick även se den officiella fotbollsplanen där man spelar 5- A side och den var imponerande fin. Fattigdom tvingar människor att hitta sätt att överleva, vissa kör Tuk Tuk, vissa blir lärare och några tvingas in i kriminaliteten.  

Agboyi

Till Agboyi reste jag första gången 2018. Där asfaltsvägen övergår till grusväg, börjar också nybyggda hus ta fart. Längst in, precis intill floden reser sig några små enkla trähus, med plåttak. När jag kom dit första gången, så trodde folk att jag hade gått vilse. I huset längst bort, längst in bor en gammal dam. Hon är centrum för denna plats, dit alla barn vill springa. När jag och mina vänner talar om denna plats heter den således ”Grandmas place”.

Jag kom ihåg när jag var liten och skulle fira mormor och morfar, hela släkten på 40 personer skulle trängas in i en liten tvårumslägenhet. Det var alltid kaos. Någon skulle på toa, alla var tvungna att resa sig för att man skulle komma fram. Men det gjorde ingenting, för alla ville vara där. Det barndomsminnet är så starkt förknippat med denna plats. Alla vill vara där, alla vill vara tillsammans.

Här bor 80-100 personer. En morgon, paddlandes i en liten träkanot fångar jag morgonsolens strålar lysa mot flodbanken. Som en semesterbild reser sig palmerna längs stranden.

Säkerhetsvakterna blev väldigt förvånade när dom kollade platsen innan vår ankomst, då vi skulle sova över här. En vit turist ska sova i slummen?

När jag såg barnen plaska i flodvattnet, precis bredvid toaletten som leder rakt ner i floden blev jag lite äcklad. Det jag inte viste var att floden har tidvatten. Det är således ett utmärkt reningsverk. Hade vattnet varit så smutsigt som det såg ut hade kroppen blivit kletig och dom hade inte doppat huvudet frivilligt. Jag hade sedan tidigare besök lärt känna fyra pojkar här, Pelumi, Ope, Ade och Mbaraq. Ade är dvärgarnas Glader, Pelumi är Kloker, Mbaraq är Toker och Ope är Blyger.

Denna plats är på många sätt olikt mitt hem. Jag har t.ex. ingen strand precis utanför dörren, eller en fiskaffär man bara kan ropa på för att köpa färsk fisk. I mitt hem kan man inte laga mat, äta mat och titta på tv på samma ställe, det har vi olika platser för. Varför det? Här finns en gemenskap mellan den som lagar mat, den som spelar spel och den som simmar. En ständig närhet till varandra, inga väggar som separerar olika aktiviteter.

Jag fick möjligheten att tillbringa mycket tid av vår 10-dagars tur i Agboyi och för mig var det en lugn stress. Tiden går så himla fort, helt plötsligt måste vi börja med lunchen och då har vi knappt hunnit äta frukost. Renligheten är otrolig. Varje morgon och kväll tvålar man in kroppen och tar en dusch. Tvättlinorna är ständigt i bruk, golvet och uteplatsen sopas rent varje dag. Sopor blir till högar som sedan eldas upp. Här tjänar man ungefär 700-800 kr/månad. Det medför begränsningar, som att man t.ex. bara har en lampa i taket och att matsedel är ganska begränsad.

Men när vi hade möjlighet att välja mat, då är nigeriansk mat väldigt smakrik. På andra sidan floden, hade fiskare fångat stora fiskar. Vi köpte tre fiskar för 230 kr, sen gjorde dom en soppmix av tomat, lök, chili som krossades slät i en maskin. Detta kokades ihop tillsammans med fisken och serverades med Swallow, något man äter med händerna.  Delar av fisken röktes, som vi tog till frukost dagen därpå.

Att resa

Jag har fått uppleva många drömmar. Jag har många drömmar. Jag minns att min fröken pratade om två områden i världen, Papua Nya Guinea och bergsgorillorna i Virungabergen i DR. Kongo. Det fascinerade mig att vilja upptäcka världen och platser som inte alla människor får se. I min ungdom lockade bergen i såväl Sverige som Alperna och Himalaya.

Idag lockar världen, djur & natur, sevärdheter och nya människor. Virungabergen och Papua Nya Guinea tillhör favoritplatserna jag har besökt, liksom Borneos regnskogar och safari i Afrika och Asien. Att möta tigrar, bergsgorillor och lejon är mäktiga upplevelser, något man bara såg i böcker som liten.

Idag har jag besökt 121 länder på fem kontinenter. Det är således väldigt mycket kvar att se. Jag har rest på alla inkomstnivåer, från det högsta till det lägsta rankade landet enligt UN HDI. Nigeria och Gambia är länder jag gärna återkommer till. Isbjörnar, schimpanser och Leoparder är djur jag gärna vill se i verkligheten.