Smärtsamma Sulitelma

Två tornfalkar och en dalripa redan innan vi klivit ur bilen... Detta är en vandring med Ornitologen...

Att vandra i trakten av Sulitelma innebär magi redan innan turen börjat - i varje fall om man börjar sin vandring vid vägs ände ovanför Ny-Sulitjelma. Den sista delen av bilfärden - upp från byn Sulitjelma är fantastisk. Det känns som om man kör bil rakt upp i himlen. Bilen parkeras med fantastiska toppar på gångavstånd.

Förra gången jag var här kunde man inte köra ända upp på grund av en jättelik snödriva över vägen. Resterna av drivan syntes även denna gång, men nu kom vi ända upp. Solen gassar när vi styr kosan norrut läng leden. Den är mycket lockande - kuperad och vacker.

De många höjdmetrarna upp och ner samt solvärmen tärde på orken. Kanske var vi lite såsiga i huvudet redan innan på grund av den långa bilresan från Örebro, för vid en paus efter 7-8 kilometers vandring kom vi på att vi glömt att ta med den mat vi haft i kylboxen: två tuber pålägg, torkad lax, torkad skinka samt mjukt bröd. Efter en stunds funderande bestämde vi oss för att strunta i det. Vi skulle tappa en hel dag och vi kände att vi ändå hade ganska gott om mat.

Istället för att sura över den glömda maten gladde vi oss åt fågellivet. Under dessa inledande kilometrar hade vi stött på en familj med dalripor, en familj med större strandpipare, ängspiplärkor, fiskmåsar och blåhakar i mängd samt en björktrast. Inga rariteter, men kul ändå.

Det är ju sonen som står för fågelkunnandet. Jag har en ambition att lära mig de vanligaste fjällväxterna. Svårast är att skilja på alla vita blommor som ser mer eller mindre likadana ut. Denna dag kunde jag dock glädja mig åt att för första gången kunna identifiera några exemplar av polarbräsma.

Vi tog lunchrast med utsikt ner mot Sorjoshytta. Sedan vandrade vi längs Nordkalottleden till de västligaste delarna av Sårjosjaure, där vi slog upp tältet på en fin udde en bit från leden. Vi badade och tvättade kläder och sedan ägnade vi resten av dagen åt... att bara njuta.

Natten var ljummen. Sovsäcken var vidöppen och tältets dragkedja nerdragen så långt det gick. Alla ventilationsöppningar helt öppna. Inte ens myggnätet för dörren användes.

Morgonen bjöd på fantastiskt väder med ömsom sol och ömsom höga moln. Det skulle hålla i sig hela dagen. Vi kom iväg vid halv nio-tiden och följde stranden av Sårjosjaure. Vi hade säkert kunnat vada jokken nere vid sjön, men jag ville visa Ornitologen den häftiga hängbron lite högre upp.

Efter detta lilla äventyr i miniatyr fortsatte vi till konsul Perssons stuga vid sjöns östände. Vädret kunde inte vara mer fantastiskt - och knappast miljön heller. Detta måste vara en av de vackraste platserna som finns längs våra fjälleder.

Efter lunch vid fallet rundade vi Staddatjåkka på nordostsidan i akt och mening att leta oss fram till den vadplats jag använt vid mitt senaste besök. Det var i denna sluttning som jag för första gången hittade polarblära sist jag var här. I år hade de redan blommat över.

Vi hamnade lite för långt ner och blev tvungna att höja oss för att komma till mitt och Livskamratens djupa vad vid nordöstra hörnet av Staddajavrre. När jag befann mig exakt på den plats vi hade vadat över kände jag mig helt vilsen. Här var helt omöjligt att vada och det var svårt att förstå att det fungerat tidigare. Det blåste relativt hårt och ganska stora vågor slog in över vadplatsen.  Bottnen var inte alls så slät som jag minns den. Nu låg där mängder av sten i olika storlekar. Vi följde istället jokken nedströms och gjorde ett vadförsök drygt hundra meter längre norrut där jokken breder ut sig. 

Mitt "gamla" vadställe ligger precis vid utflödet från den övre sjön - Staddajavrre. Årets vadställe ligger precis vid inloppet i den nedre sjön.

Stenarna var absolut såphala och längst bort blev strömmen ganska stark och vattnet nästan midjedjupt. Vi hann bli ordentligt blöta innan vi var över. Som tur var hade vi perfekt torkväder.

Efter vadet följde vi Staddajavrres strand. Strömmen från Stadak såg vadbar ut på flera ställen.

Vi vadade jokken som kom från sjön 1132 och slog sedan läger i ”deltat” mellan jokkarmarna.

Vädret har ändrat sig. Vi har nu moln och lätt regn i kombination med hård vind. Vi la stenar på alla tältpinnar. Ett tag var vinden riktigt hård, men den började mojna efter kl 19.

Dagens skörd blev strömstare, alfågel, rödbena, större strandpipare, ängspiplärka, fiskmås, stenskvätta och ljungpipare

Senare på natten upphörde såväl regn som blåst, men vid 6-tiden började åter ett strilande regn. Vid tiotiden packades tältet ner i uppehållsväder men snart kom regnet tillbaka.

Redan vid mitt första besök i detta område tänkte jag titta lite närmare på bergskammen som går rakt igenom Sulitelmamassivet i nord-sydlig riktning: Skulle det vara möjligt (för mig) att färdas med packning hela vägen? Den gången hade jag Livskamraten med mig och hon var mycket bestämd: Självmord! Även jag tyckte att det såg mycket svårt ut. Denna sommar var däremot förutsättningarna annorlunda. Med Ornitologen som medvandrare skulle turen kunna bli betydligt mer fysisk än turen med Livskamraten. Så jag tänkte att kanske min blick och mina tankar runt företaget skulle förändras i hans sällskap.

Vi började med att ta oss upp till sjön 1132 för att se om där fanns tältmöjligheter, vilket skulle underlätta en kamvandring. Just detta år – med lite snö och mycket varm sommar – hittade vi en helt acceptabel tältplats 200-300 meter nordost om sjön. Hur där ser ut med andra förutsättningar är svårt att sia om. När vi stod där och tittade upp mot Sulitelmas högsta (svenska) topp, så insåg vi att vår sammanlagda fysik möjligen skulle räcka till, men inte med några säkehetsmarginaler. En dagstur med lätt packning upp till toppen och tillbaka skulle vara svår nog. Men vi avstod även från detta eftersom molnen dolde alla topparna.

Vi fortsatte istället mot SO under den lilla glaciären. Nu rann en tät dimma in – och jag hittade inte kompassen! Jag misstänkte att jag glömt den vid gårdagens svåra vad när alla kläder lades upp på tork.

Det blev mycket svårorienterat, men vi lyckades ta oss fram till nästa sjö (strax V toppen 1283). Om vi kunde hitta en bra tältplats där tänkte vi ha det som bas för en dagstur upp till den intilliggande toppen söder om sjön. Men… vi hittade ingen och fortsatte därför i riktning mot Miethjevagge.

Trots att vi hade tät dimma hörde vi nu åska på avstånd västerut – och den närmade sig snabbt. Vi skyndade oss över krönet ner mot dalgången och klämde oss in under en klippa.

Åskan vandrade runt oss – som närmast 1 km – innan den drog vidare österut. Det hela var över på en halvtimme. Det kändes väldigt egendomligt. Ingen av oss hade varit med om åska i dimma tidigare. Dimman gjorde det svårt att förutsäga vad som  skulle hända. Vi såg ju inga mörka moln som tornade upp sig någonstans och inte heller såg vi att fronten började dra sig förbi. Vid ett par tillfällen trodde vi att nu var det över – men då small det igen.

Men så snart åskan upphört började det spricka upp och redan innan vi hittat vår tältplats – 100 m uppströms den mellersta sjön i Miehtjevagge, väster om jokken – så hade vi blå himmel! Denna tältplats var alldeles plan och definitivt den bästa inom ett ganska stort område.

Vi åt vår första lunch först vid 14-tiden. Sedan slöade vi vid tältet. Nya moln började dra in. När solen så småningom gick i moln uppskattade vi temperaturen till 10-12 grader.

Dagens fågelskörd blev ganska mager - några ljungpipare, större strandpipare och stenskvättor samt en fjällripa.

Förberedelserna för denna tur har inte varit de bästa. Ja hade ryggbesvär i början av sommaren och var sedan ut på en Sarektur. Ryggen var rejält trött.

Vi befann oss nu i vår vandrings mest avlägsna del. Denna natt sov jag dåligt. Jag vred och vände mig och kände obehag i ryggen. På morgonen mer eller mindre stapplade jag ut ur tältet för att kunna stå upp och massera min onda rygg. Plötsligt nöp det till på vänster sida långt ner på ryggen och mitt vänstra ben bara vek sig. Jag var helt oförberedd och förstod inte riktigt vad som hände.

Jag blev tvungen att stoppa i mig allt vad värktabletter jag hade med mig (och det var inte mycket). Ornitologen packade om utrustningen så att han tog allt tungt. 

I mycket lågt tempo och med många raster bokstavligen stapplade jag framåt - hängande på stavarna - ca 8 km denna dag - fram till den lilla sjön 2 km NNV Labbas topp. Innan dess vadade vi den mycket grumliga och ganska strida glaciärjokken från Stuorrajiegna. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag klarade att ta mig så långt. De två sista kilometrarna var ett rent helvete.

Isfallet från sjön 1100 fanns även i år men var avsevärt mycket mindre i omfång och dramatik. Forsen från sjön var dock ganska mäktig. Sedan vi klivit över vattnet sneddade vi upp mot Stuorajiegna. Här flög en sädesärla förbi på 1200 m höjd! Det måste vara någon sorts rekord, eller...?

Vi vandrade nu genom märkliga lervallar. Jag trodde inte mina ögon när jag såg nedre delen av Stuorajiergna. Isen var helt barsmält och den hade backat ca 100 meter sedan jag var här senast. En stor glaciärsjö hade bildats framför. En livsfarlig fors med en del fall störtade sig utför branten! Tänka sig att här hade Livskamraten och jag bara promenerat över på jättelika snöbryggor utan att överhuvudtaget notera att här fanns en så kraftig fors. Det går verkligen inte att känna igen platsen.

Att vada uppe vid glaciärsjön var inte att tänka på. Nedanför branterna bredde jokken ut sig en del, men det såg svårvadat ut på håll. Dels strömmade det hela tiden starkt i någon fåra och dels var siktdjupet noll centimeter.

Vi tog vår första lunch medan vi funderade på hur vi skulle göra. Vi behövde dock inte vandra ända ner till deltat. Vattnet var iskallt, strömt och drygt knädjupt, men det gick. Därefter fortsatte vi fram till favoritsjön norr om Labba.

Ornitologen slog upp tältet och tillagade lunch nummer två. Sedan gav han sig ut på fotojakt.

På kvällen i tältet bestämde vi att i fortsättningen ta närmaste vägen till bilen.

Utöver den överraskande sädesärlan var skörden dålig. Det blev korp och fjällripa samt ett antal strandpipare och mosnäppor. Desto mer glädjande att jag lyckades identifiera ytterligare en vit blomma - klippbräcka.

Jag hade fruktansvärt ont hela natten. Jag stapplade - hängande på stavarna - hundra meter i taget innan jag var tvungen att vila. Men det gjorde ju ont även då. Det kändes grymt i det fantastiska vandringsvädret.

Salajiegna och Suliskongen såg helt magnifika ut. På avstånd såg vi glaciäröppningen i Salajiegna, men det var ingen stor öppning.

Sedan jag stapplat fram i tre kilometer - ner till Lajrrojåhkå - satte vi ord på vad som egentligen stått klart redan från början: Det här skulle inte gå. Det var uppenbart för oss båda att jag inte skulle klara att ta mig vare sig till bilen eller till någon stuga för egen maskin. Jag behövde hjälp. Så snart vi passerat stenskravlet slog Ornitologen upp tältet. KLockan var cirka 10.30.  För andra gången på relativt kort tid blev han tvungen att lämna skadad färdkamrat och ge sig iväg för att larma fjällräddningen. Det kändes mycket märkligt att se honom vandra iväg mot Pieskehaurestugan... Sällan har jag känt mig mer övergiven...

Han hade en knapp mil ner till Pieskehaurestugan och dess nödtelefon.

Det var inte mycket jag kunde göra för att få tiden att gå. Med ojämna mellanrum tvingade jag mig själv upp på knä och kröp ut ur tältet. Någon gång reste jag mig upp och tog en bild. Det blev många på samma motiv...

Även inne i tältet åkte kameran fram emellanåt. Tiden kröp fram.

Ornitologen hade ingen lyckad kontakt med fjällräddningen:

- Nej, vi kommer inte. Han får stappla på eller ligga kvar och vila. Det föreligger inte någon omedelbar livsfara.

- Men...? Han har mat för ytterligare tre dagar. När den är slut...? Han har så ont att han inte kan röra sig. Samtidigt får han så ont oavsett hur han ligger så att han MÅSTE röra sig. Han kan inte sova...

- Ni får skaffa privat helikoptertransport.

!!!???

Vilket vi kände oss tvungna att göra...

Strax före klockan 16 hörde jag helikoptersmatter. Vrålsnabbt packades allt ihop. Flygturen tog inte många minuter men var bedövande vacker. Att se dessa jätteglaciärer från ovan…

Prislapp: 15000:- 

Bilresan till Örebro blev en mardröm. Akutbesök hos läkare direkt vid hemkomst. Morfinbaserad smärtlindring och antiflammatoriskt. Ett tiotal besök hos naprapat. Hemförsäkringen täckte det mesta av helikopterturen.

Sedan några månader mår jag helt bra. Styrketräning har gett resultat. Jag känner mig nu lika stark och lika trygg som innan skadan vid Sulitelma och om ett par veckor bär det iväg till norra Lappland för en vintertur i tält.

Håll tummarna. :-)

PS Många av de vackraste bilderna är tagna av ornitologen.