Skidbestigning i Jungfraumassivet

av Anders Börjesson

Stigningen mellan 3800 och 3900 meter är brantare. Hjärnan är nu helt koncentrerad på att konstant mäta och bedöma signalerna från det fysiska systemet. Hur känns andhämtningen? Håller jag på att ta slut? Behöver jag dricka? Var gör det mest ont? Tempot har nu mattats av och varje steg uppåt är en smärtsamt utdragen ansträngning. Vår bergsguide lägger ut zick-zackvägen över branten som en seglare på kryss. För mycket höjd och man tappar fart eller stannar helt. För låg höjd och vägen till målet blir lång. Jag försöker hålla mig kvar i spåret efter bergsguiden och inte titta ner för ofta. Jag vet att om jag tappar balansen här slutar fallet där glaciären tar vid många hundra meter längre ner.

26 timmar tidigare hade vi hade träffats på järnvägsstationen i Interlaken. Vår guide, Oswald Tchümperlin från bergstigarskolan Montanara, hälsade och kontrollerade vår utrustning. Därefter lastade vi in skidor och ryggsäckar och klev ombord. Tåget skulle ta oss en bit av vägen upp till Jungfraujoch, Europas högst belägna järnvägsstation 3454 meter över havet. På tåget befann sig mest sommarklädda japaner. De tittade blygt på oss, säkert undrande vad vi skulle med våra skidor och stavar till så här i mitten av maj. Men allteftersom tågets dunkande kugghjul långsamt drog oss allt längre uppåt blev gräset mindre grönt och utanför tågfönstret dök snart de första snöfläckarna upp med snödroppar och krokus däremellan. Så bakom en kurva låg plötsligt hela Jungfraumassivet. Mäktigt, snögnistrande i morgonsolen med sina tre toppar Jungfrau, Eiger och Mönch.

"Nächste Station, Kleine Scheidegg". Jag tittade ut genom fönstret. Skidliftarna låg tysta och övergivna. Snön smalt solskenet. Uppe till vänster låg starthuset för störtloppet Lauberhornrennen som går av stapeln i början av februari varje år. Vi byter tåg och jag kisade upp till höger mot Jungfrau som tornade upp sig som en vägg klädd i glaciäris och evig snö. De sista 45 minutrarna förde tåget oss genom en tunnel i berget upp till Jungfraujoch.

Väl uppe lämnade vi souvenirbutikerna och restaurangerna bakom oss och tog oss snabbt via ett tunnelsystem ut på baksidan av byggnaden. Vi gav oss knappt tid att beundra den hänförande utsikten över den 23 km långa Aletschgletscher. Istället fick vi bråttom med att ordna klädseln och smörja in oss med hög solskyddsfaktor, ivriga att komma iväg. Vår bergsguide Oswald kontrollerade att våra lavinsökningsapparater fungerade och att alla hade spänt på sig det bälte som man använder om man behöver hissas upp eller ner i en glaciärspricka. Till sist tog vi på oss ryggsäckarna och så var vi iväg! Nio schweizare och en svensk. Först ett par ljuvliga, lagom flacka uppvärmningssvängar ner över Aletschgletscher och sedan lite stakning över till andra sidan av glaciären.

En uppstigning på cirka 3 timmar väntade oss, så vi stannade, lossade det bakre fästet på våra skidbindningar, tog fram stighudarna ur ryggsäckarna och monterade dem under skidorna. Kisande följde jag vägen uppför berget och en bit upp upptäckte jag en rad av små svarta prickar i snön - en annan grupp hade startat ett par timmar tidigare. I spåret efter denna grupp började så dagens första uppstigning.

Det tog mig ett tag för att hitta rytmen. Ville gå för fort. ”Ta det lugnt” uppmanade killen framför mig. ”När du väl har hittat rytmen kan du gå i timmar utan att bli trött”. Efter ett par hundra meter hade jag redan börjat tvivla. Det var en ovan rörelse att på detta sätt hasa skidorna framför sig uppför berget. Svetten rann nedför min redan ansträngda rygg. Men efter ytterligare en stund hade kroppen hittat rörelsemönstret och jag kom in i en långasam meditativ lunk. Vi rörde oss i ett tyst, vilt och vackert alplandskap. Det enda som hördes var skidor och stavar mot snön och lätena från ett par alpkråkor som gjorde oss sällskap. Mina tankar gav sig snart iväg på egen hand åt olika håll och jag lät dem hållas.

Strax efter lunchtid hade vi klarat den första stigningen och jag var glad att vi tar en paus för jag kände hur krafterna började sina. Vi satte ner ryggsäckarna i snön och tog fram ett lager med kläder. Delade en chokladkaka, drack ur termosen och lade på ett nytt lager solskyddsfaktor. Vi passade på att bekanta oss lite mer med varandra. Jag gissade att de flesta i gruppen var runt femtio och alltså äldre än jag. Pigga och glada, uppvuxna på skidor och helt uppenbart utrustade med en respektingivande seghet och styrka.

Så var det dags för den första riktiga nerfarten. En glaciär, mindre än Aletschgletscher, men brantare låg framför oss som ett gigantiskt dansgolv. Redan de första svängarna fick kroppen att sjunga. Det som kallas Firn, det tunna snötäcket på den jämna glaciärisen gav skidorna ett perfekt grepp, långt bättre än i vilken pistad backe som helst. Vi dansade oss ner i långa, skärande svängar. Det absolut jämna underlaget verkade avslappnande och farten ökades efterhand. Adrenalinet sjöd. Kroppen i perfekt harmoni med skidorna och underlaget. Ungefär mitt i överväldigades jag av en stark lust att skratta. Den totala friheten begränsades bara av en regel: Kör inte förbi guiden. Glaciärsprickor gäckar under snön om man inte väljer rätt väg.

Vid glaciärens fot gjorde vi oss iordning för dagens sista stigning, upp till vårt övernattningsställe, Hollandiahytte. Plockade fram stighudarna igen. Lossade bindningarna bak och lättade på klädseln. Efter ett par timmars seg stigning fick jag äntligen syn på vår övernattningsplats där den låg på en klippa 3238 möh med utsikt över en glaciär och den långasträckta, vackra dalgången Valais.

Solen började precis försvinna bakom ett snöklätt massiv i väster när jag sjönk ner vid stugväggen. Jag tog det sista ur termosen och var tacksam för att bara få sitta ner en stund. Vilan blev dock kortvarig. Innan maten gällde det att hinna ordna utrustningen, få upp alla blöta kläder på torkställningen vid kaminen och skaffa en bäddplats uppe på sovloftet.

I dunklet runt fotogenlampan intog vi en robust men välsmakande middag tillagad av stugvärden på den vedeldade spisen. Flera grupper hade samlats i stugan. Vid borden sörplade man i sig av den heta soppan. Fönstren immade igen och dolde den vackra skymningen utanför. Inne i stugan steg sorlet, och vid vårt bord gick vi igenom planeringen inför nästa dag. Vår guide satte avmarchen till sex noll noll, och jag beslöt att gå och lägga mig. Jag blev dock liggande vaken en stund utan att kunna somna. Jag såg ut ett tag på den mörkblå stjärnhimlen genom det öppna fönstret. Någon snarkade bredvid.

Klockan 4.30 nästa morgon klev vår guide runt bland sovsäckarna och purrade oss. Efter en snabb frukost kom vi ut i den tidiga kylan. ”Morgengrauen” kallar schweizarna den korta stunden strax innan solen går upp. Omgivningen var färglös och tyst och det är helt vindstilla. Diffusa skuggor rörde sig i det svaga ljuset – man förberedde sig inför dagens första etapp.

När solens första skarpa strålar träffade oss hade vi redan varit iväg en timme mot vårt mål - ”nästan fyratusenmetaren” Ebnefluh. Uppstigningen gick bättre än under föregående dag. Tekniken började fungera, jag började förstå vilket tempo jag skulle hålla, och jag drack oftare.

Efter ytterligare två timmar hade vi nått toppen på 3962 möh. Det var minusgrader och den isande vinden nöp oss hårt i våra kinder. Men utsikten över Valais med alla dess 4000-meterstoppar och med Mont Blanc-massivet i fonden var svindlande. Som traditionen bjuder gratulerade vi varandra till den lyckade bestigningen och tog ett gruppfoto innan vi packade ihop ryggsäckarna och satte på oss skidorna igen för den sista, långa nerfarten. I början var den brant och isig, senare utplanande och med lösare snö. Vid övernattningsstugan i tog vi lunchpaus och fortsatte sedan neråt. Det blev varmare för varje tappad höjdmeter och snön började bli mosig och blöt. Snart såg vi små bara fläckar med vårblommor och vi fick snart kryssa fram på de få snöfläckar som fanns kvar. Vadande över en strid bäck hörde vi det första vårrusiga fågelkvittret.

Så var vintern definitivt slut. Med skidorna på axeln och med saftigt grönt gräs under pjäxorna gick vi de sista hundra metrarna ner till busshållplatsen. Medan vi väntade på postbussen satte vi oss en stund vid en bäck och lät våra ömmande fötter svalkas ett tag i det isande glaciärvattnet.

På bussen som tog oss tillbaka till Interlaken hamnade jag bredvid vid gruppens älsta deltagare. Hennes ögon glittrade ikapp med de vita tänderna när hon berättade att hon just fyllt 65 år. Hennes hy var brunbränd och slät. Hon berättade vidare att hon hade ägnat sig åt skidbestigning i hela sitt liv. Detta var dock hennes allra sista helg-tur. Hennes barn och barnbarn hade uppmanat henne att efter detta bara ägna sig åt kortare dagsbestigningar.

Den här kvinnan gav mig hopp. Hopp om att under lång tid framöver få vara med om högalpina skidbestigningar i de Schweiziska alperna.


Här är några länktips till med anknytning till detta tema:

Montanara Bergsteigerschule
Jungfraujoch.ch
Hollandiahütte