Arbetsbeskrivning för höjdarjobb

Chamonixdalen är om sommaren livlig och fylld av kamerabeprydda turister i knälånga shorts, i synnerhet japaner, förbipasserande bil- och motorcykelsemestrare, ivriga, eller av dåligt väder bedrövade alpinister, samt en å annan lokalt infödd eller etablerad människa. Dagar och kvällar kantas av ett ständigt surr.

Om morgonen, strax före klockan fem, är dalen betydligt mer rofylld. Det är rått och disigt i luften, dagen gör sina första ansträngningar att mota bort mörkret och väcka folkmyllret. Gator och torg är folktomma, liftstolar och kabiner hänger stilla på sina vajrar som försvinner för ögat bakom en taggig horisontlinjen.

Skuggfigurer i gryningen
Men på en plats, i utkanten av centrala Chamonix, kan skuggfigurer skymtas. En samling människor med händerna långt nedtryckta i byxfickorna, trampandes i nattkylan. En del står tysta med väl neddragen mössa, andra utväxlar artighetsfraser med figuren intill. Utandningarna följs av fuktig rök orsakat av nattkylan, men också av nyrullade cigaretter som glöder i mungipor. Ett sammanbitet lugn vilar på platsen, och det är tydligt att inget främmande väntar människorna de närmaste timmarna. Vad de har gemensamt är att de bär klättersele klockan fem om morgonen. Ställda åt sidan står deras små ryggsäckar, och under dess lock ligger rep. Mot säckarna lutar väl använda isyxor och jackor pryds av blänkande metallbroscher.

På metallbroscherna står det "Guide de Montagne". Här står en i dessa trakter välkänd yrkesgrupp och väntar på att få biljetter till den första liftkabinen. Alla vill komma först upp på berget för att undvika trängsel, köbildning och onödiga risker. Liften öppnar först om en timme och då kommer också deras gäster, som förmodligen redan nu vaknat och förbereder sig för en efterlängtad semesterdag.

Start mitt i natten
Att vara bergsguide innebär ofta tidiga mornar och långa dagar. Men att komma igång runt klockan fem kan relativt betraktas som sovmorgon. Ovanför de väntande guiderna vid Aiguille du Midi´s dalstation har kollegerna som bott på hytta på 3600 meters höjd under natten, varit igång i flera timmar. Där började arbetsdagen klockan ett, i vad som upplevs som chocktempo för en kropp som inte är acklimatiserad till höjden.

Frukostsalen äntras i full mundering, ytterkläder, pannlampa och klättersele. Efter något att tugga på och en kopp kaffe är det på med stegjärn och ryggsäck, knyta in gästerna i repet och iväg över glaciären i pannlampsskenet, innan klockan närmar sig två alltför mycket. Innan avfärd, då gästerna trevar i mörkret med att få ordning på den sista utrustningen, lyser några av guidernas nyrullade cigaretter likt eldflugor ute i mörkret.

Tidigt är säkert
Erfarenhet är effektivitet och den vunna tiden vet att tas tillvara på. Anledning till dessa tidiga mornar, eller alpina starter som de kallas, är dels riskaspekter man måste ta hänsyn till i högalpin miljö, men också rationella aspekter, såsom att det är lättare att gå på snön och klättra uppför densamma när den är frusen efter nattens köld. Ju tidigare du kommer iväg desto säkrare, lättare och behagligare, även om det ibland kan kännas motigt innan kroppen vaknar till liv.

Runt halv sju blir de väntande skuggfigurerna från dalen till brandgula höghöjdsskepnader. De tar försiktigt men raskt sina gäster bort längs snökammarna i soluppgången. Nu är det allvar, och det gäller att hålla repen sträckta till gästerna för mesta möjliga kontroll, på ena sidan snökammen är det stup, på andra avgrund, misstag är ej tillåtna. Vi är på väg mot Aiguille du Plan, en seriös, krävande och lång dagstur. En tur gästerna kommer att minnas.

Högriskyrke
Att utbilda sig till och arbeta som bergsguide är inget som syokonsulenten, eller för den del någon annan i svenska samhället rekommenderar. Och även när man vet vad yrket innebär så är det inget man rekommenderar. Arbetstiden varierar från år till år, det är mycket resande och tillfälligt boende, riskerna är ständigt närvarande och en olycka sätter lätt stopp för framtida arbete. Guideorganisationerna gör inga aktiva försök att värva medlemmar. Yrket är något man själv måste söka upp, vilja leva med och brinna för.

Arbete på lodräta klippväggar kräver ett visst säkerhetstänk från guidens sida. Objektiva risker såsom sten- och isras finns alltid närvarande. Men man använder alltid rep och säkringsutrustning vilket gör att guiden kan ha god kontroll på gästerna.

När förhållandena är tekniskt lätta är oftast säkringsmöjligheterna sparsammare. Att guida klättring och vandring på exponerade snö- och klippkammar är ett seriöst företag för en bergsguide. Arbetsuppgiften är inte bara att ta gästerna till en tilltänkt plats, det är också att se till att det sker på ett säkert sätt. Detta innefattar att vara rätt placerad i förhållande till gäster och terräng, att arbeta med rätt repteknik, att hela tiden se till att gästerna placerar sina fötter på rätt plats och rör sig rör sig på ett säkert sätt.

Osynligt arbete
En guide har en radikalt annan upplevelse av en avancerad tur i bergen än vad en gäst har. Som regel uppfattar kunderna bara en bråkdel av det arbete som görs av guiden under en tur. Det är också poängen; gästerna ska i största utsträckning kunna ägna sig åt sitt.

När solen närmar sig sitt högsta läge har replaget genomfört större delen av dagens tur. Med undantag för korta stopp har man i stort sätt rört sig hela tiden sen tidig morgon. Som regel är det vätska som man har mest lust på, kanske slinker en och annan chokladbit ner.

Under de korta pauserna har guiderna fullt upp med att tänka över närmaste framtiden, vilken repteknik ska användas, vem ska gå vart i replaget, stegjärn eller inte stegjärn, hur snart bör gruppen börja gå igen för att inte passeras av andra guider och därmed få vänta onödigt länge vid den senare firningen. Och hur ska denna frining göras på säkraste och effektivaste sätt med de förutsättningar som väntar på platsen.

Ständig planering
I alperna är temperatursvängningarna stora mellan dag och natt. Dagens kommande branta nedstigningar i snö och passering av stora glaciärsprickor kräver solid snö. Om tempot är för långsamt hinner snön värmas upp mer och därmed bli instabilare, så onödig väntan är inte önskvärd. Runt om i bergen hörs "allez allez" och ofta ser man guiderna dra lite extra i repet för att få gästerna att hålla tempo.

Sista klättringen upp på Aiguille du Plan består av några replängder klippklättring. På toppen tas en kort paus för fotografering. Vissa låter kameran vara och har nog med att hålla i sig, någon rullar en cigarett och tar en topprök, andra står helt enkelt bara och ser utöver vyerna. Toppen är bara ett par kvadratmeter och ofta är det fler guider med sina gäster där samtidigt.

Turen är långt ifrån slut, nu tar en långa och krävande nedstigningen vid. Att sätta den ena foten framför den andra är inte så lätt som det låter, folk trampar igenom i den allt mer uppvärmda snön, lösa stenar under fötterna rullar iväg och under stegjärnen fastnar snö. Trötta ben gör att man lätt snubblar till, speciellt med stegjärn på fötterna. Konsekvenserna av ett mindre fall eller snubbling kan bli stora och mödosamma.

Som guide går det inta att koppla av förrän man tar av ryggsäcken nere i byn. Knappt då förresten. Då det är dags att börja tänka på nästa dag - vad är väderprognosen för imorgon, vilka turalternativ finns, när behöver man vara vid liften, vad behöver man informera gästerna om innan man skiljs åt?

Det finns mycket att uppleva i högalpin terräng. Utöver den rena naturupplevelsen kan sättet man måste tänka på i seriös terräng vara fängslande. Även den bergskultur som levs kan vara intressant att uppleva, denna ter sig olika vart man än är.

Väntar vid liften med era kabinbiljetter!

Mikke Eriksson
Internationellt auktoriserad bergsguide UIAGM / IFMGA 
www.guideme.nu