Expeditionsredogörelse: Mt. Kosciuszko

Vi hade två val. Det ena alternativet var måttfullt, avvägt och balanserat. Rationellt. Det andra var vad man inom beslutsteorin kallar ett naturalistiskt val. Vi hade 700 mil öken framför oss. Nästan ett kvarts varv runt jorden för att komma till Australiens högsta punkt från Darwin. Och vi tänkte köra bil. Valalternativ ett var en ljusblå Volvo 240. Servad med servo, körd av en gammal tant, snål motor, gedigen kvalité och både extrahjul och verktyg på köpet. En vettig bil. Ljusblå. Valalternativ två var en brandgul Ford Falcon från sjuttiotalet. Svulstigt stor med gungande raggarfjädring, en fyraliters mullrande törstig V6 motor och fläskiga däck. Risig kvalité, rostiga dörrar, en oljeförbrukning på en halv liter milen och sannolikt kapabel att ensam bidra till en eventuell växthuseffekt på en mindre planet. Ett dumt val. Vi behövde inte ens diskutera saken. Efter en stunds prutning körde vi stolta ut från parkeringen i vår rejäla amerikanare, stannade och köpte kromfärg till fälgarna, målade flames på sidan och satte ögonlock på härket. Skönt när man är överens.
Vår baby, 4l, V6a, massivt oljeläckage och brutal bensinförbrukning. Kan det bli bättre? Vi kallade henne Wetterstrand. Vi hade efter att på inga osäkra termer blivit ombedda att lämna indonesiskt territorium på Nya Guinea, vänt fören mot Darwin, och nådde efter en 7 dygns översegling återigen fast mark och rättsamhälle i form av Australien. Båten importerades och var såld inom en vecka, och med fyra mer eller mindre stabila, men dock breda och nedslitna däck under oss, satte vi med plattan i mattan av genom öknen. Efter 200 mil, två överkörda kängrur, en påkörd undulat, oräkneliga koppar kaffe och 43 liter diet cola (åt Olof) kom vi fram till den naturliga mittpunkten på kontinenten. Ayers Rock. Uppvärming inför Kosciuszko. Men först skulle stenen naturligtvis fotograferas. Olof plockar stolt fram sin nya kamera skänkt av hans vänlige far, värd dubbelt så mycket som bilen (kameran alltså, inte min far), placerar den på taket som stöd och knäpper några plåtar i kvällssolen. Ett par kilometer senare undrar Martin var Olof lagt kameran. Svaret var smärtsamt. Vi fick köpa en engångskamera i väntan på de vanliga försäkringsprocedurerna. De hatar oss på Folksam. Hatar. Vi menar det. Och det värsta är att de har goda skäl.
Australien. 'Nuff said... Ayer kunde dock bestigas via östsidan enligt vårt vanliga vi-tänker-inte-gå-där-man-får manér. Som vanligt brantare än det såg ut och som vanligt vände vi inte ner när vi borde. Kommer vi någonsin att lära oss? Fort går det i alla fall inte.
Engångskameran ser dagens ljus, efter att Olof till slut gett upp projektet att pussla ihop de 347 bitar som blev kvar av den överkörda digitalkameran. Vi lyckades i alla fall rädda batteriet... Via Adelaide tog vi oss till Melbourne och plockade upp sällskap som väsentligt höjde stämningen, utseendet, begåvningen och moralen på vår lilla grupp. Emily ärade oss med sin närvaro under en roadtrip längs the Great Ocean Road. Bitvis mycket vackert. Bitvis mycket underligt. Build it, and they will come som Martin eftertänksamt uttryckte det när vi tillsammans med 270 japaner stod och betraktade det världsberömda världsnaturarvet de tolv Apostlarna. Först såg vi det inte. Sen såg vi elva fjuttiga halvmesyrer till wannabe-raukar en bit ut i vattnet. En hade tydligen just rasat. Ingen naturupplevelse jag kommer berätta för mina barnbarn. Med en turistkonsult från sydaustralien skulle Örkelträsk kunna bli en turistmetropol. Exempel på typiska vägvisare där nere: Famous tree (ett träd som någon lokalkändis bundit sin häst vid någon gång), Historical building (allt som är byggt före 1973), War monument (Sovjetinspirerade betongstatyer med namnen på byns soldater som aldrig kom hem från Japan, Vietnam eller Korea. Tragiskt. Fanns ett i varje by. Varje.).
Ayers Rock bestigs via den nya Swedish Express-rutten. Brant, svårsäkrat, dummt, men det skulle inte vara vi om det gjordes på något annat sätt. Två veckor senare rullade otroligt nog bilen fortfarande, om än med knackande ventiler (på de fyra cylindrar som fortfarande fungerade, ibland) trasiga dörrhandtag (japp, alla fyra) enorm olje- och kylarvattenåtgång, trasiga frambromsar, blårök ur avgasröret och en startnyckel bestående av två nakna kablar indragna i kupén. Vi rullade nöjda in i Thredbo, Australiens alpina centrum.
De numera 11 Apostlarna. En gång åt jag middag på en bättre restaurang i Stockholm i våtdräkt. Jag kände mig bara något mindre felplacerad när vi rullade in i vår skrotbil i Thredbo. Stället är extremt up-market och i de flacka backarna är normal klädsel designierskidkläder från Italien. Gore-tex göre sig icke besvär. Iklädda inte bara det utan även bärande på campingutrustning, klätterprylar, stegjärn isyxor och rep skulle vi inte väckt mer uppmärksamhet om vi hade gått utan kläder på underkroppen. De lokalgeografiskt bevandrade och vänner av ordning undrar kanske varför vi hade klätterprylar med oss, Australiens högsta punkt är en oteknisk klättring oavsett vilket håll man närmar sig ifrån. Sant förvisso, men rykten gjorde gällande att kontinentens enda isklättring fanns vid Blue Lake, inte långt därifrån. Och när vi nu hade racket med oss så.. Vi spenderade senare tre dagar med att skida runt hela den alpina regionen i Australien, en mycket vacker tur i närmast fjälliknande miljö.
Olof jobbar på solbrännan i Kozzie National Park. Men först skulle vi bestiga Kosciuszko. Vädret var som vanligt kasst. Blåsigt, snöfall och white out. Och precis som vanligt kunde vi inte vänta på bättre förhållanden då Emily skulle tillbaka till studier och ett ordnat ansvarsfullt liv. Vi satte följaktligen av i en svag uppförsbacke, med vår blindhet nödtorftigt botad av en GPS. Några timmars vandring senare, efter en del mer eller mindre intelligenta gissningar om vägval baserade uteslutande på magkänsla och fingerspitzgefühl tar uppförsbacken slut. Ett bra tecken, förstärkt av satellitnavigatorns positionsangivelse och ett litet monument. Vi står på toppen av Australien. Som svar på frågan varför man bestiger berg kan vi inte heller denna gång säga att det är för utsiktens skull..
Topp 4/7. Sedvanligt dåligt väder och 15m sikt. Olof och Martin tar sig ner på skidor men Emily gör något helt unikkt, hon blir sannolikt först i världen med att åka lavinspade ner från toppen. Viljan är lika stor som friktionen och när det planar ut tar hon hjälp av Martin för att höja toppfarten. Vi är nere i byn innan mörkret. Expeditionen har lyckats, vi har skidbestigit den fjärde av Se7en Summits topparna.
Martin och Emily kör statisk mjölksyraträning.