Nybörjartur - första säsongen med topptur

Utsikt från Åre mot Snasahögarna

Kanske har du varit i Åre och vid klart väder sett de omgivande fjällen och funderat på om man även där kan åka skidor? Det kan man såklart - och många före mig har gjort det. I den här texten berättar jag hur jag lärt mig mer om ett nytt område inom skidåkningen och på kuppen breddat mitt friluftsintresse.

Intresset för att topptura (*) väcktes för flera år sedan i Val d'Isère när vi nått liftens högsta punkt och såg människor gå med skidor ännu längre och högre upp i och till orörd snö.

Sen dess har jag åkt offpist med guide i Alperna. T.ex från Mont Fort ner på baksidan av Verbier och klassikern Vallée Blanche i Chamonix.

Längtan bortom det kända har växt sig starkare för varje äventyr. Så i år när mycket i skidvärlden inte var tillgängligt som vanligt började vi planera för att istället expandera skidvärlden här på hemmaplan. I år skulle randonnée-drömmarna börja förverkligas!

Steg 1 - Skaffa fram utrustningen

För att kunna topptura behöver man (som minimum): toppturspjäxor, skidor med techbindningar och stighudar anpassade för skidorna. Här är en bra förklarande artikel angående utrustningen.

Gammal som jag är har jag nog tänkt att åkningen inte hänger så mycket på utrustningen utan mest på åkarens teknik och förmåga. Men så fel jag hade! :)

Man kan nörda ner sig och googla hur mycket som helst kring utrustning och det är jättekul, men detta är inte en produktrecension så jag skriver lite kort om min utrustning här bara.

För att få råd och hjälp att välja pjäxor för topptur åkte jag till Länna Sport och fick ett antal varianter att prova, bland andra Dalbello Lupo och K2 Mindbender Alliance som båda har gåläge, är lätta och har tech-inserts (dvs är förberedda för att användas med techbindingar). Slog till på K2-pjäxorna och kände mig nöjd redan vid första svängen. Nya lättare pjäxor med högre flex gjorde allt med åkningen lättare på nåt vis, svängarna blev rappare, stålkanterna bet bättre och skidorna svängde bara jag tänkte tanken.

Extrem och Åre Skidfabrik hade sitt tält för skidprovning öppet under flera dagar i januari och februari och jag testade mig fram och fastnade för ett par Mothertree 105 som kändes lätta och lekfulla men ändå robusta för gammal hederlig piståkning. På skidorna sitter en s.k. shiftbinding (Duke PT från Marker) som är en kombination av "vanlig" alpinbindning och renodlad techbindning.

För att kunna gå uppför behöver skidorna ha stighudar och eftersom hudarna behöver ha bra passform för att sitta tajt på skidorna och hålla länge lät jag Hanson i Åre välja och skära till stighudarna som är från G3.

Steg 2 - Säkerheten framför allt

Man måste vara medveten om att utanför pisten hänger säkerheten på dig själv och dina kamrater.

Visst finns det skidpatruller och räddningsteam, men är olyckan framme och någon blir begravd i en lavin har man cirka tio minuter på sig att gräva fram vederbörande för att kunna rädda liv. Varken skidpatruller eller räddningsteam i helikopter hinner komma fram på tio minuter så i första hand gäller så kallad kamraträddning och då gäller det både att ni som grupp har fungerande lavinutrustning, kan använda den och att ni övat och har ett bra samarbete när det väl gäller.

Det finns mycket bra utrustning och det utvecklas mycket smarta grejer för att skydda och underlätta sök och grävning vid lavinolyckor.

Ett minimum av säkerhetsutrustning vid topptur är; hjälm och transceiver samt en ryggsäck innehållande sond, spade och ett extra värmelager.

Det finns lavinryggsäckar med en inbyggd airbag som kan blåsas upp om man man hamnar i en lavin. Airbagen skyddar huvudet och kroppen från skador och gör så att man flyter "ovanpå" lavinen och därmed inte begravs lika djupt. Airbagen kan också bidra till att man får ett större luftutrymme om man blir begravd och därmed minskar kvävningsrisken. Black Diamond har också ett system som de kallar "Avalung" som bygger på att man genom en snorkel som går i ryggsäcken kan få tillgång till mer luft än den man har rakt framför sig.

Men även om man har bästa utrustningen så är A och O att ha kunskap att undvika riskerna och helt enkelt inte hamna i en lavin.

Gå en kurs i lavinsäkerhet!

På Sveriges Lavinutbildningar kan du gå en webbaserad kurs i lavinkunskap och även hitta kurser där du kommer få blanda teori och praktik. På en kurs i lavinsäkerhet kommer du bland annat lära sig läsa och tyda lavinprognoser, beakta terräng och väder för att bedöma riskerna, förstå och hantera lavinutrustningen och mycket mer.

Steg 3 - Praktiska förberedelser

För mig var allt med utrustningen nytt så jag kände att innan jag kan använda den behöver jag kolla instruktionsfilmer och även testa själv.

Youtube är fantastiskt när det kommer till instruktionsvideos! Jag lärde mig snabbt hur bindningen fungerar och hur man bäst tar på och av stighudarna och hur man ska förvara dem under turen och även mellan säsongerna. När jag kände mig förtrogen med det kollade jag vidare på tekniktips för att gå med stighudar och instruktioner för hur man gör s.k. "kickturns" (en enklare form av lappkast).

Dagen efter bestämde jag mig för att göra ett skarpt test i backen. Jag hoppade av liften halvägs, ställde om bindningarna och tog på stighudarna och tog mig sedan upp till toppen. På toppen tog av hudarna, ställde tillbaka bindningarna och åkte ner. Lätt som en plätt tack vare all preppning innan.

Dock kunde vädret varit lite bättre :)

Sen fick jag möjlighet att öva lite med lavinutrustningen, det var verkligen nyttigt och lärorikt!

Steg 4 - Första skarpa försöket

Med goda vänner som förberett sig ännu bättre med kurs och nyinköpta kartor och böcker gjorde vi planer och tog oss till Tegefjäll för att via Fjällvallsliften göra en liten topptur upp på Mullfjället.

Här är jag på väg ned! (foto: Roland Palmqvist)

På det stora hela gick försöket bra, men jag kom fram till att nästa gång ta med mig en toppluva att ha istället för hjälmen - det blev väldigt varmt om skallen på väg uppför :) Sen insåg jag också att kickturns ju såg lätt ut på youtube, men var svårt i praktiken så det övade jag på många gånger efteråt.

Steg 5 - Snasahögarna med guide

Dagen efter såg vi att solen skulle skina och turligt nog hade vi hittat en guide med flexibel kalender som kunde guida oss på vår första "riktiga" topptur.

Med packade ryggsäckar och humöret på topp mötte vid upp David på parkeringen vid Storulvåns fjällstation. Vi snackade ihop oss om mål och ambition och satte sedan igång vår färd mot Getryggens topp.

När man går på topptur är det viktigt att gå så pass långsamt att man inte börjar svettas för svetten gör att man snabbt kyls ner sen när man stannar. Man ska heller inte gå alltför brant, det tar mer energi än fallhöjden man vinner. Allt går ut på att göra av med så lite energi som möjligt och man ska försöka dra fram skidorna med tån "i marken" och inte lyfta benet som i ett steg.

Efter ett antal kortare stopp för att fylla på vätska, ta en liten munsbit eller justera kläderna var vi äntligen på toppen!

1382 meter över havet och utsikten var otrolig!

Vy från Getryggen mot Sylarna

Varje sväng ned kändes extra värdefull eftersom man kämpat sig upp helt för egen maskin.

Steg 6 - Toppturer på egen hand

För första gången har jag gått upp till Åreskutans topp - inget fusk med tolkning efter skoter här inte!

Åreskutan 1420 meter över havet

Efter dagen med guide har jag återvänt till Getryggen med andra kompisar och även med barnen.

Jag på väg upp på Getryggen (foto: Magdalena Rolker)

Med vårsol och god matsäck behövs inte mycket mer än ett fint åk för att det ska kännas som man haft en riktigt maxad skiddag.

När man väl lyft blicken och har kunskap och utrustning att ta sig utanför liftsystemet blir möjligheterna till mer skidåkning oändligt mycket större än om man "bara" åker dit liftarna tar en.

"Wow - vilka vackra berg" tänker kanske du om denna bild. Det gjorde jag när jag tog den då där i Val d'Isère. Numera tänker jag "Wow - så mycket oåkt snö!" :)

(*) gå på topptur, tura, skitouring, randonnée eller "rando" - kärt barn har många namn :)