Säsongens första åk

9okt04

En vacker lördagsförmiddag i Storuman; på skolgården vid folkhögskolan hade fjälledarlinjen utbildning i mattorkning. Två kottar satt runt elden och lyssnade på ett långt tal om mattorkning. Men inombords log de då de visste att det dumpat i Riksgränsen, så de slog hål i båten och började spontanspåna på en hundrafyrtiomilsresa, tur och retur, till den underbara, vackra, lätta, vita, oförglömliga första snön.

10okt04

Förväntningarna var stora på morgonen. Emil steg upp klockan sju och packade väskorna och var klar halv nio på morgonen då han inmundiga en stadig frukost bestående av två bröd och en kopp te. Det var mindre hurtigt på andra hållet där Tobbe inte gick upp förrän klockan nio och drog sitt svarta kaffe och stoppade in en fet morgonsnus. Han stapplade på morgontrötta ben ned till matsalen där matlagningen skulle äga rum. Emil var redan där i full flärd att doppa sin torkade ananas i sin kokande gryta med choklad. Klockan tickade på halvfart, långsamt med andra ord, framåt.

Ute på gräsmattan dukade fjälledarna upp till en festmåltid med torkad mat som de själva tillrett. Det rådde cocktailstämning. Trangiakök med Sievertgas gick varma då de kokade till sina ypperliga luncher. Alla fick de äta sig riktigt mätta på sin torkade mat, jättegott mmmm .

Klockan närmade sig två på eftermiddagen och lektionen avrundades. De två kottarna sprang upp på sina rum och packade klart, eller Tobbe packade Emil var ju redan klar. Tobbe slängde ihop sin packning på mindre än femton minuter. Den svarta hingsten stod nere på den solvarma asfalten och blänkte skönt med skidhållarna på taken över de egenhändigt silvertejpade strajpsen.

Skidorna var det första som bars ned och monterades snabbare än kvickt upp på den svarta hingsten. Sen kom övrig utrustning som mat, stavar, pjäxor och sovattrialjer. Sen ställdes nosen mot norr. Vägvalet var enkelt, väg 45 eller Inlandsvägen mot norr. Mot större dåd och högre mål helt enkelt.

Film hade inhandlats till den högexplosiva kameran Konica EU-mini, även kallad engångskamera. Filmen måste kostat mer än kameran, antog de . (Obs kameran var lånad, dem hann inte läsa instruktionsboken så de var lite osäker på kamerans funktioner). Dokumenterad är ett bra ord och resan skulle bli det i allra högsta grad.

Jokkmokk, staden där pizzorna bakas hetare än nattens solsken. De två kottarna slank girigt in på en grön pizzeria med häftig belysning och tuff musik. Det beställdes en familjepizza med en halva var. De åt sig mätta och belåtna, trots att maten inte var torkad. De betalade och tittade på guldfiskarna, en fisk var helt galen. Han var mörk i hyn och stångade glasrutan upprepade gånger mot Tobbe som körde arga leken. Nåväl tillbaka till resan. Emil fick ta över styrdonet och gjorde sitt bästa för att bemästra den svarta hingsten. Hingsten var oskodd, sommarsulorna kvar. Men skidorna blänkte vackert i Jokkmokks gatubelysningssken.

Klockan närmade sig tolvsnåret när de närmade sig Torneträskmarkerna. Det var ju dock bara en nattsvart anmarsch kvar till Abisko och dess snöklädda toppar. Väl framme körde de direkt till Björkliden för att klämma lite snön och känna dess kalla, mjuka, fluffiga, knarriga tillstånd under de moderna och funktionella skorna.

Första natten tillbringades i den svarta hingstens inre, i sovsäckar med en hel del kläder på deras vältränade lekamen.


Soluppgång över Torneträsk

11okt04 (Dagen D)

De vaknade med den oförglömliga synen av soluppgång över Torneträsk och morgonsolens första strålar smekte den snöbeklädda Lapporten.

Den nu nattsvarta hingsten startade med ett vrål, ungefär som en v8 låter, och dom drog slirandes iväg längs med E10:an i jakt efter snö. Det tog inte många minuter innan dom var framme vid Vassijaure tågstation och ställde in den bångstyriga hingsten i stallet. Ner med skidorna och ut med packningen sedan in i väntrummet. Där kokades vatten och topplunchen förbereddes. Lunchen bestod av näringsriktiga plättar, Annikkis färdiglagade, sprayade med sprutgrädde och garnerade med hallonsylt från en Squeezeflaska. Smaklökarna väntade sig en sann revolution.


LKAB står ivägen

När maten och de värmealstrande tygstyckena var nedpackade i deras massiva ryggsäckar. Skidorna satt exemplariskt fastsatta på dem, likt dom torrövat hela barmarkssäsongen. Precis när de var marschfärdiga kom det där stora tunga tåget, LKAB heter han. Blå och med hjul under som låter illa när han bromsar in, inte likt svarta hingsten. Malm fraktar åbäket och kallas malmtåget. Det stannade mitt framför dem och de tvingades gå under jord. Gångtunneln under rälsen erbjöd ett delikat problem för Tobbe, hans skidspetsar tog i taket. För att lösa detta var han tvungen att krypa på knä de första femtio metrarna.

Färden upp mot insteget av berget gick naturligtvis över de tundraliknande hedarna. Inte alltför roligt med kilostunga pjäxor på fötterna men dom höll god min och motivationen var på topp. Molnskiktet sprack upp och solen började lysa genom på topparna runtomkring. Deras anleten sprack upp i fåniga leenden och de fortsatte uppåt. Genom varje djup vinddriva dom "pulsade" genom ökade motivationen märkbart.

När dom väl traskat de där kilometrarna över hedarna var de framme och stod inför ett vägskäl. Endera skulle dom välja den vanliga vägen som alla klarar av eller så var det en annan väg som lockade. Den vackra och oemotståndliga nordsidan av Vassitjåkka. Däruppe skulle de testa sina bestigningsfärdigheter och visa vem som kunde täta hålet i båten, dom eller berget.

Stigningen började uppför den namnlösa jåkken med ishala stenar och snö överallt. Emil tog täten och slant och halkade som Bambi i den kända Disneyfilmen Bambi. Tobbe med sina telemarkpjäxor skuttade upp som en bergsget för de hala stenarna i jåkken. Tobbe fick helt enkelt visa vägen upp för Emil klarade inte av de hala elementens väg. För varje steg var dom rädda att den eminenta lunchen hade rymt ur förpackningarna och intagit deras värmande tygstycken. Att maten istället för dem var herre över ryggsäckens inre var en hemsk tanke.


Vassitjåkka ståtade med mest snö i området

Vid insteget såg dom att en simpel liten hare hade bestigit och slagit och dragit detta stora och mäktiga berg vid näsan. De följde naturligtvis denne modige hares väg upp, klarade haren det skulle sannerligen dom också göra det.

Uppe vid jåkkens slut tog våra hjältemodiga kottar en liten andhämtningspaus, inte för att de var trötta eller nåt utan bara för konstens sak naturligtvis. Där tog Emil över ledandet uppför då klippor och lite mer brant terräng gjorde sig gällande. Efter ett demokratiskt beslut om att inte börja skråa så börjades den huvudlösa bestigningen.

Vid flera tillfällen var de så exponerade att dom kände sig nakna. Tobbe stötte återigen problem med sina skidor som stod upp ovanför hans säck som något utskjutet ur en rymdstation. Skidorna tog i klippan ovanför hela tiden och hindrade hans klättringsförmåga. Emil fick vid ett tillfälle hjälpa Tobbe. Det var i rännan, den hemska rännan. I formen av ett V ansåg Emil det vara bra att gå upp så han tog sig upp där med sina snedställda skidor. Tobbe däremot fastnade där nere. knästående, fastkilad i rännan med stavarna i munnen. Han gnydde lite. Tobbe kastade upp stavarna som Emil satte ihop och sen drog sig Tobbe modigt upp genom rännan. Emil tappade sin mobil i den spricka som han kilat fast sitt ben som ett stadigt ankare, den blev snöig.

Nåväl Tobbe kom upp helskinnad och innan han återhämtat sig var Emil på väg uppför nästa ränna innan Tobbe hann hindra honom. Nu var det inte långt kvar, trodde dom.

Den eminenta lunchtimmen var slagen. De utmattade kropparna sökte sig ett ställe där det var lä och fin utsikt. Där slog de sig till ro och packade, lättade, upp sin lunch i dess originalförpackning. Lunchen var diskutabelt god. Skilda meningar rådde i den två man starka gruppen, osagt om vem som sa vad. Under den eminenta lunchtimmen hände något förskräckligt. Det kunde kostat dem hela toppturen. Allt hände väldigt fort. Emil stod med sin varma choklad och tittade på utsikten när plötsligt, som från ingenstans, en hel grupp, säkert fem stycken, kamikaze-liknande-snösparvar kom flygande med siktet inställt på de två gruppmedlemmarnas ögon. De två kottarnas hjärnor hann bara registrera primitiva överlevnadstankar. Små stötar skickades ut från hjärnan. Det mest primitiva kom fram, skyddsställning som de båda övat på under tio respektive femton månader på Bodens garnison infann sig. Båda tackade Bodens garnison från botten av deras små pumpande fabrikshjärtan att de fått lära sig något så effektivt som försvarsställningen. Små korta flickaktiga rop utstöttes samtidigt ur de båda struparna. De kamikaze-liknande-snösparvarna måste ha uppfattat faran rakt föröver för de gjorde en vass formationsflyttning snett upp mot vänster. Tydligen väl inövad för den var mäkta effektiv, hela gruppen klarade sig utan skavanker. De två kottarna gjorde en skadekontroll, inget brutet. Lugnet spred sig i deras tvåmannagrupp, lunchen återupptogs med lättnad i sinnet. Dom hade överlevt.

Kameran plockades fram i förebyggande syfte, dokumentera dem själva ifall en till attack skulle äga rum och dom inte skulle klara sig tillbaka. Dom packade iordning och förflyttade sig därifrån på mindre än fem minuter.


Tobias drar telemark

Deras ögon sökte genom området efter stora vita fält efter varje passerat krön. Det tog två krön innan de kom upp och såg hela härligheten. Hela toppområdet var inbäddat i ett vackert, fluffigt, lätt och underbart puderliknande snötäcke. Deras ögon tindrade och benen fick den extra energien. Tempot höjdes radikalt och dom flöt fram över snön som två bjärvar efter ett villebråd.

Ett beslut togs om att de skulle ta det vackra fältet i deras blickfång rakt fram. Det även om andra alternativ runt om dem visade sig vara lukrativt i form av givande skidåkning. Stigningen uppför detta snöfält avslöjade tillräckligt för att dom inte skulle bli trötta, dom skulle få pumpa puder på nedvägen.

På uppvägen där på fältet diskuterades det hur dom skulle ta sig ned och utnyttja snön på bästa vis. Det handlade om nästan två decimetrar pudersnö ovanpå ett gammalt snötäcke som legat skyddat på kammens nordsida. Med pigga och raska ben besteg de hälften av snöfältet och solen lyste fram på deras högerflank. Där på de vita puderfälten badade nu solen och inbjöd dem att gå ännu längre bort men dom var fast beslutna. De var rätt och inget kunde få dom att ändra sig nu.

Med snöfältet för deras fötter förberedde de sig grundligt. Bestämmelserna var klara för hur och var och vem som skulle åka först ned för detta puderfält. Emil fick bära den tunga bördan att dra den första linjen. Emils skidor med 75 i midja och slutåkt kärna skulle alltså få äran. Emil jibbade lätt över en mindre sten i insteget innan han kantställde de slitna Salomon TenEighty skidorna. Underlaget var oförskämt bra för dessa skidor. De förtjänade helt enkelt inte det, de ville hela tiden gosa med underlaget men Emil ville inte att spetsarna skulle gosa. Han styrde upp dem och det kostade honom balansen. Efter bara fem svängar hade Emil munnen full av snö. Årets första vurpa var inkasserad. Skidorna låg och skämdes i snön men Emil var glad.


Emil kör för fullt

Tobbes tur. Han kollade att Emil klarat sig efter sett stavar och skidor åt alla okristerliga håll. Han hade kollat ut ett mindre dropp och med sina feta Atomic Teledaddys tog han fart och sköt ut sin lekamen över kanten och landade fjädermjukt i den svenska snön. Han svängde vant ned de första svängarna innan han kände att något inte stod rätt till. Järnspikar också var nog hans tankar, ena bindningen var fel. Den glappade. Fast det spelade ju ingen egentlig roll, elfte oktober och säsongspremiär.

Kameran önskade att den var av typen Polaroid eller digital. Att den skämdes lite för att vara engångsmodell är ju uppenbart, för fint för kameran helt enkelt. Hur som helst fick den arbeta i denna, för kameran, ovana miljö men den vande sig ganska snabbt. Att dom gjorde kilometerslånga åk på bilderna avslöjar verkligen ingenting. De gjorde inte kilomterslånga åk, kameran ljuger. En bild säger inte mer än tusen ord. Men bilder blev det.

Efter första åkningen kände dom efter om de skulle ta ett till åk eller inte. Deras kroppar var ju rätt härdade men inte tillräckligt. Den hårda barmarksträningen har inte givit resultat i år heller, de var trötta. Så jättetrötta, jätte jätte... trötta. Ett snabbt, och klokt, beslut togs; dom skulle ned från detta berg. De vände sig om och såg de fina linjerna vilka påminde dom om den svarta hingstens vackra strajps. De var kanske inte gjorda av snö men likväl av gaffatejp som duger lika bra som vad som helst annars. Spikraka strajps för att vara gjorda på en okänd skidort i ett mindre nyktert tillstånd.

Nu nedåt. Efter bara hundra meter kände dom att de inte klarade av det längre. På med skidorna och köra lite fulåkning. Sten som sten, de är ju inte hårdare här än någon annanstans. Hä' ba' å åk. Över sten och tuva gjorde de skidorna lite erfarnare.

Till deras stora förvåning fick dom se spår, av människostövel och hundtass. Det var fler än två spår, jättemånga spår som ledde åt ett håll; hemåt. Så dom tänkte, hittade de hem gör våra två kottar det också. Precis samma tanke som när dom såg harens spår på vägen upp. Fast tvärtom då förstås. Vägen ned är ett kapitel för sig. De tog samma väg ned som turister tar upp, inte så brant men otroligt halt och dom gled ned för bergssidan där. Över samma hedar igen och när de kom fram till Vassijaures väntsal knäckte dom en Cola. Mycket välförtjänt.

Äntligen fick deras fötter komma ur den klaustrofobiska upplevelsen att bestiga ett berg på försäsongen. Dom gick nog totalt 1.2mil med sina pjäxor. Snabba ombyten i väntsalen och nu till Abisko Turiststation för att lyxa till det med bastu och sova i säng. Somnade före klockan slagit nio.

12okt10

Vaknade strax efter nio på morgonen. Uppfriskande tolv timmars sömn gör kroppen glad, trodde dom. De kände sig som om de gått en rond på Tyson, båda samtidigt mot honom ensam. De var ändå helt slut. Utcheckningen gick smärtfritt och snabbt. En näringsrik frukost på yoghurt och bröd och saft. In i svarta hingsten och iväg. Inte ett ord sades före Kiruna. Kottarna komade ihop totalt där i bilen lyssnandes till Groove Armadas mycket fina skiva Vertigo. Målet för dagen var att komma hem och framkalla bilderna innan hemkomst.

Ett fruktlöst försökt i Kiruna gjorde dem bittra på denna gruvstad. Inte en fotoaffär. Bättre upp i Gällivare där det fanns väldigt många frisörsalonger och en urmakaraffär. Tobbes snilleblixt var att en stad med urmakare har även en fotoaffär. Det är lag på det, tror han. I detta fall hade han rätt, en ljus och öppen fotoaffär bakom jeansaffären. Den låg där och ropade på dom, de svarade och framkallade bilderna. Det tog mindre än en timme. Samma tid som det tog att göra hela Gällivare. Fint. Hemåt.

Stannade naturligtvis i Jokkmokk och beställde samma pizza som sist. Dom var stamkunder där nu, pizzabagarna visste vad de åt för något. Hemfärden gick lugnt med hingstens sommarsulor, plusgrader var fördelen på vägen hem. De stannade till hos deras klassföreståndare och berättade samma historia som ni nu hört. Han skrattade och sa "hundrafyrtiomil för mindre än tre minuters åkning, idioter!". De två kottarna log mot varandra och tänkte i symbios; hundrafyrtio mil för säsongens första åk. Bra skit.





NSMC
northsidemountainclimbing
Tobias Gustafsson
Emil Persson


Jean - vår manliga förebild