När jag tog med mig mina två söner till Indien

Skriven av Jonathan Eshed

Jag hade inte pratat med min bror på flera år när han ringde och bad mig vara bestman på hans bröllop, kunde jag inget annat än tacka ja. Det var precis vad som behövdes för att vi skulle ta upp kontakten igen.

Vad han inte berättade då var att bröllopet var i norra indien och han hade träffat en Sikhbrud. Det framkom lite senare i samtalet. Då kunde jag inte ens föreställa mig hur det skulle bli och vad vi skulle uppleva.

Bestämde mig för att ta med grabbarna, 7 och 10 år gamla. Bröllopet skulle hålla på en vecka och sen skulle vi stanna en vecka till för att resa runt lite.

Några månader senare satt vi på planet till Dehli, där vi skulle byta plan för att ta oss till Indoor som är en liten by i norra indien med typ 3 miljoner invånare. Resan gick bra och det kändes som en vanlig semesterresa tills vi kom fram.

Där var inget som hemma, det vill jag lova. Det kändes som vi var de första västerlänningarna som satt sin fot där. Bara när vi väntade på vår skjuts från flygplatsen stod det säkert 150 personer och tokstirrade på oss. Indier är inte blyga för att titta på en märkte jag ganska snabbt.

Inget funkar som hemma. Vår skjuts kom men det var givetvis inte tillräckligt med plats så det uppstod diskussioner om hur vi skulle få tag på en bil till. Även om det är fem säten i en bil så åker man minst 12 i det här landet men vi hade ännu inte riktigt kommit underfund med hur det fungerade så vi stod där naiva och gröna och försökte med vårt sätt att se det, förstå hur det hela hängde ihop.

Det visade sig senare att det faktiskt inte hängde ihop.. Men kulturen, dofterna och människorna griper tag i en ordentligt. Enkla människor. Glada människor.

Vi åkte mot stan där brudens familj bodde. Vi blev serverade lite juice i bilen på en bricka med pappmuggar och det var ju något som vi blivit varnade för att ta emot, frukt. Hjälp! Vi tvingade i oss juicen efter att chauffören vickat lite på huvet och sett ut som en ledsen cockerspaniel. Vi var övertygade om att vi skulle dö i någon hemsk magsjukdom några timmar senare.

De fanns ingen papperskorg i bilen så vi satt snällt och höll i bricka och mugg tills chaffören kommenterade det och frågade om vi tyckte om den. Självklart svarade vi och frågade om det fanns någon soppåse. Killen öppnar fönstret och hivar ut bricka, muggar och frukt som blev kvar. Jätteglad över att ha hjälpt sina nya vänner.

Vi var chockade. Vadå, sopsorterar ni inte här? tänkte vi..

Efter ett snabbt omvärderande av våra grundvärderingar kom vi fram till hotellet där vi skulle bo. I Sverige säger man ju alltid hej och så för att det är artigt när man passerar någon i en korridor. Men när man mötte någon som arbetade på hotellet här så tryckte de sig mot väggen och såg livrädda ut. Fattade ingenting. Ungarna fattade ingenting. Jag tror inte ens indierna fattade någonting.

Men trots att det var ungefär 40 grader varmt så såg vi inte solen en enda gång för det låg som ett konstant dis över hela landet av smog, dimma, avgaser, jag vet inte vad, men någon direkt sol såg vi aldrig. Däremot var det sjukt varmt.

Jag hade ett delmål med resan och det var att jag hade hört rykten om att det fanns en sorts ormpark där man kunde få hänga med och fånga kungskobror som är världens största giftorm och den ville jag gärna besöka. För jag har alltid blivit facinerad av dessa djur.

Det började när jag var en liten pojk när man jagade orm för man trodde de var farliga tills man blev lite intresserad och börjadse fånga dem för att ha dem hemma och studera dem. Men här var det på riktigt och det lät riktigt spännande.

Det visade sig vara svårt. Lokalbefolkningen tyckte nog bara att jag var konstig så det blev inte riktigt som jag tänkt. Och jag hittade aldrig stället.

Hur som helst så packade vi upp och åkte till min brors nya familj. De hade ett hus mitt i stan och verkade ganska välbärgade. Det är ganska stor skillnad på inkomstnivåerna i Indien. Vi fick tilldelat oss en chaufför som skulle följa oss överallt.

Det var så mycket folk överallt så man blev alldeles vimmelkantig. Det var som en jättelik gryta. Vi såg inte många västerlänningar och de stod långa rader av folk varje gång vi gick ut, som bara stirrade på oss.

Förberelserna för bröllopet var många. Det var cermonier på löpande band och varje kväll samlades vi på taket till ett stort hus där det dansades och bjöds på mat. Vi hade sedan länge släppt tanken på magsjuka, det var bara att äta.

Vi fick händerna målade med henna och det var mycket bollywoodteater och rollspel som var roliga men framförallt var det dans. Gamla och unga kastade sig in i vilda danser och första kvällen fick min bror som är lite blyg dansa framför hundratalet gäster själv medan alla tittade på och klappade takten.

Jag var tvungen att stötta honom så jag rockade loss med honom och då släppte lite av blygheten för oss alla och jag bjöd upp den ena gammelmormorn efter den andra. Det var fantastiskt kul. Det var livet.

Innan vi åkte så hade vi fått lämna våra mått eftersom det var viktigt att vi hade cermoniella kläder och de fick vi tilldelat oss en dag. Det var turbaner, svärd och diverse olika plagg. Så när vi utklädda till tänderna kände oss klara för slutcermonin hade vi förvandlats från trista typer till färgsprakande sagogestalter.

På själva bröllopsdagen skulle min bror rida nerför en paradgata på en vit häst akompanjerad av en orkester och hela vår släkt och deras skulle dansa oss ner till templet där själva vigseln sulle förättas.

Ena grabben fick värmeslag längs vägen och höll på att svimma så jag fick avbryta efter halva vägen och söka skydd i skuggan av ett tempel och trycka i honom lite resorb och vatten. Jag vet inte hur stor släkt bruden hade men det var flera hundra som anslöt, det var nästan som en folkfest.

Innan vi steg in i templet var det en cermoni som var så fin att jag aldrig kommer glömma den. Det var sammansmältningen av våra familjer där alla stod i ring och en och en gick vi in i ringen. Bror mötte bror, syster mötte syster och vi utväxlae blomsterhalsband med varandra och hälsade varandra välkomna till familjen.

Vigseln flöt på fint och efteråt hade de en rolig grej med hemgiften. Systern till bruden stal nämligen min brors skor och sen var det förhandling mellan släkterna om hur mycket han skulle betala för att få tillbaka dem. Det var både högt och lågt och jag minns inte nu hur mycket han fick betala men det var en del.

Det var så härligt och man kände att i stort sätt alla delar av bröllpet lade grunden för något bra. Ingen alkohol fanns det och det är ju en stor skillnad mot hemma där det dricks friskt på bröllop. Om någon hade tagit fram alkohol hade det varit som att våldta festen. Vi var höga på livet och det fanns bara här och nu. Om jag någonsin gifter mig så ska jag ha ett alkoholfritt bröllop.

Nu var det dags att utforska staden. Tänkte att det kunde vara intressant att bege sig djupare in i det här gyttret av spännande människor. Vi stannade med minibussen vid något som såg ut som halvslum med marknader och annat.

Jag stod utanför bilen och pratade med någon när jag hörde ett hasande ljud och grymtningar bakom bilen. Jag kikade bakom och där var en kvinna med spetälska. Händena var ruttna och ögonen var helt vita, hon kröp långsamt framåt.

Hon hade en mun som fick en att tänka på aliens eftersom det såg ut som hon hade dubbla tandrader och hon hade nog inte borstat dem på ett tag. Hon såg så motbjudande ut att jag själv drömde mardrömmar om henne efteråt.

Jag kände att jag inte ville att ungarna skulle se henne så det var bara att skita i allt och plocka med dem ut på andra sidan bilen och säga åt dem att titta rakt fram och gå.

Hon var läskig! Jag hade aldrig sett någon spetälsk förut och sanna minna ord att de kan se hemska ut.

De har inte någon allmän sjukvård som i Sverige där man gömmer undan alla udda människor. Här är alla tillsammans och man ser folk med både det ena och det andra utseendet på gatan vilket är fint. Man har inte riktigt samma värderingar som hemma för det märkliga. Ofta ses ett handikapp som en gåva som man ska ta vara på.

Efter alla festligheter och annat var det så dags att utforska andra delar av landet och vi hoppade på ett tåg som skulle ta oss till en camp där vi skulle göra diverse utflykter i djungeln, spåra tigrar, leta kobror och bara se naturen.

Vi åkte tåg i hur många timmar som helst och det var hur många människor som helst. Det är inget skämt att bildena på internet stämmer när man ser överfulla tåg som rullar fram genom landet.

Vi kom fram efter att den ena taxiföraren kört halva gänget till flygplatsen istället för till tågstationen. I vanlig ordning kan man säga, för vad du än försökte med så blev du missförstådd eller så förädlade dom iden till något helt annat. De slutade med att jag hade papper och penna med mig hela tiden.

Om jag ritade tex en banan och ett äpple så kom de med en gurka och ett glas vatten. Det var nästan bisarrt ibland att det alltid blev fel. Men roligt också.

Efter att vi blev upphämtade och körda genom den indiska natten där man tror man ska dö var femte sekund eftersom alla kör med heljluset på konstant och dessutom är trafiken bara galen. Man kör om på vilken sida som helst. En del kör på fel sida om vägen och alla tutar hela tiden. Det är som att kolla in i en myrstack. Galet men charmerande på något sätt.

Vi överlevde iallafall resan dit och vi hade bokat några stugor på djungelcampen som visade sig vara några tält med diverse kryp i och det var inte alla som gillade den grejen även om jag tyckte det var spännande.

Efter diverse förhandlingar fick vi stugor ändå som var rätt hyfsade. Vi kvarterade in oss och ungarna gick på helspänn mest hela tiden. Dagen efter skulle vi rida ut i djungeln med elefanter för att kolla efter tigrar.

Efter en god natts sömn och en frukost som bestod av något som inte gick att utröna för mig och Naanbröd med socker och en frukt till ungarna gick vi bort till elefantparkeringen. Det var en härlig tur in i vild djungel. Såg några hjortar och en massa stora spindlar som satt i nät längs stigarna.

Ungarna tyckte det var lite obehagligt eftersom de var sjukt giftiga och de gneds av mot elefanten så de hamnade på oss lite då och då. Men det var bara att borsta bort försökte jag intala mig själv och barnen. Tyvärr såg vi inte till några tigrar men det var en fantastisk upplevelse att rulla fram genom djungeln på en elefant. De är tystare än man tror när de smyger fram genom vegetationen trots sin storlek.

Även om de tyckte det var lite läskigt emellanåt så var det något de kommer komma ihåg resten av sina liv. Kolla in deras ansikten på bilden.. Ser ut att verkligen njuta J

Dagen efter hade jag beställt tigerspårning och exkursion till fots för mig och ungarna eftersom jag var sugen på att komma nära alla blommor och insekter som fanns överallt. Och så ville jag såklart brottas med en tiger.

I min bokning hade jag sagt att vi ville ha en engelskspråkig guide så han kunde berätta om vad vi såg för olika djur och naturfenomen.

Självklart fick vi en guide som pratade typ 4 ord engelska och eftersom den äldste grabben var lite småsjuk och kände sig jätterädd för spindlarna fick jag ta honom på ryggen.

Det var varmt och fuktigt som i en jävla ångbastu och vi bara gick och gick, guiden sa inte ett ord, så efter en och en halv timme bad jag guiden berätta lite om allt vi såg men det var han inte ett dugg intresserad av.

Då lackade jag tyvärr ut på honom och började gå tillbaka med ungarna för han vägrade berätta något om naturen. Man blir lite less ibland när det är varmt och man har en tioåring på ryggen som är sjuk och rädd. Om jag ska vara ärlig så var det nog mest jag som ville vara där. När det dessutom visade sig att guiden inte kunde engelska fast jag försäkrade mig om det innan så blir man ju trött. Man är så naiv..

Ungarna hade gjort motstånd hela morgonen men jag var stenhård med att de skulle med för jag tänkte att de skulle uppskatta det om jag bara kunde visa skönheten i den här härliga naturen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig som vanligt i det här landet så funkar det inte på det sätt som man är van vid. Inget är uppstyrt och folk hajar inte vad man vill.

Guiden försökte då helt plötsligt att stoppa oss och blev väl rädd att jag skulle reklamera upplevelsen för hans chef för han försökte med alla medel att fortsätta turen men jag hade liksom tröttnat.

Han hängde i hasorna på oss och kom med tillrop var och varannan minut. En gång stannade han oss och tyckte att en tiger hade legat i ett buskage. Jag kommunicerade med honom och försökte få honom att förklara hur han kunde veta det för det fanns inga spår eller hårtussar men allt han sa var -it´s a female tiger. Jag studerade området noga men kom fram till att han förmodligen bara svamlade så vi gick vidare hemåt.

När vi kom fram till campen ville guiden inte lämna oss ifred men jag bad vår bokningsansvarige om att få bli fria från honom så vi kunde gå lite själva och kolla. –vart vill ni gå frågade bokaren? Vi tänkte gå ner till floden, sa jag och då skulle guiden självklart hänga på.

Nej tänkte jag, fan vad jobbigt. Han vill säkert bara väl men tålamodet var slut. Nu ville jag göra en egen expedition. Han får väl hänga med då, men vi går i vår takt och gör det vi har lust med.

Vi kom ner till floden efter en halvtimmes promenad och det var helt perfekt, det var svalt och väldigt vackert. Några apor tittade på oss längs vägen och det var en hel del djur att kika närmare på. Någon hittade en apskit och sen såg vi dessa typ var tredje meter längs stranden. Tills vi såg ett par personer som satt och gjorde de här små högarna.

Det var den berömda människoapan! Kul. Hela stranden var en jättelik toalett. Tyckte proportionerna på antalet apor och antalet skithögar inte riktigt stämde..

Hur som fick vi en lite följeslagare efter en stund. En hund. Han sprang efter oss och verkade nyfiken. Vi hade hört diverse skräckhistorier om indiens hundar men den här verkade snäll. Vi bestämde ändå att ingen fick klappa den eller så.

När vi vandrat några timmar blev vi av med guiden också för han fick inte så mycket uppmärksamhet och jag hade sagt till honom ett tiotal gånger att han kunde gå hem om han ville. Så till slut drog han. Vi satte oss ner och käkade en banan.

När vi började gå igen stod det typ 10 hundar i vår väg och det gick liksom inte att gå runt utan vi var tvungna att passera på ett inte alldeles perfekt avstånd. Helt plötsligt gör en av hundarna ett utfall och ser ut att vilja attackera, de andra hänger på.

Jag spenderade ett år med hundar av vild sort när vi bodde på ett ställe som födde upp slädhundar så jag känner väl till hur de kan hetsa upp varandra. Det var dags att ta på sig alfahannefejset. Jag skrek och gjorde egna utfall mot den som verkade utgöra ledaren. Ungarna blev skiträdda och med en på ryggen och en bakom mig avancerade jag långsamt framåt under oförklarliga grymtanden och urläten som bara kom ur min mun.

Vi lyckades efter en stund komma förbi deras mark och de vände och lommade iväg. Adrenalinet susade runt i kroppen en lång stund efter den här upplevelsen. När vi rundade nästa krök var det som paradiset.

Vi hade ju varit själva under största delen av promenaden men nu var det glada människor som tvättade kläder, apor som dinglade från träden och fyra elefanter som badade i floden. Civilisation. Vi gick fram och tittade på elefanterna. En man frågade om vi ville rida på dem och jag och min lillebror ville gärna rida lite.

Med kamera i högsta hugg klev jag upp på en stor hona. Eller rättare sagt elefanten lyfte upp mig med snabeln. Ungarna kände att de hade nått smärtgränsen för vad de pallade med nu så de satte sig på stranden och tog det lugnt.

Efter en stund hoppade jag av och då vill killen ha 100 dollar. Han visste inte vem han förhandlade med hehe. Det slutade med att jag skulle få köpa elefanten för 10 000 dollar eller ge honom 1 dollar.

Jag bestämde mig för att ge honom en dollar och sen dök det upp tre-fyra andra personer. Det var säkerhetsvakten för bron, någon annan assistent och några odefinerade personer. De ville också ha pengar. Det här var en fars och jag njöt av livet. Vi tog ett bad och åkte tillbaka till campen.

Tillbaka till Delhi. Och hemresa, det var skönt att landa hemma, vi hade en massa spännande upplevelser med oss i bagaget. Resa med kompisar är kul. Resa med barn är en upplevelse som ställer höga krav på dig som reseledare men det är värt det för du kommer hamna i massa situationer som du inte är beredd på. Och det är bra..

www.jonathaneshed.blogspot.com