Mt Elbrus 2013

Mt Elbrus 2013, Swedish Expeditions

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

En dagbok blir alltid personligt färgad hur objektiv författaren än försöker vara. Nedan följer min skildring av vår expedition till Kaukasus och Mt Elbrus, Europas högsta berg.

Måndagen den 19/8 möttes vi på Arlanda flygplats. 12 alldeles vanliga män, tyvärr inga kvinnor på denna expedition, med olika förutsättningar och förväntningar men alla med samma mål. Alla var mer eller mindre nervösa, men ändå härligt avslappnade i det inledande mötet. De flesta i gruppen var främmande för varandra, men tack vare det gemensamma målet fann vi alla varandra på olika sätt ganska snart. Det fantastiska med expeditioner är att trots att vi alla har olika approach till äventyret så förenas vi i vår strävan. Personligen är jag förhållandevis oerfaren vad gäller teknisk klättring, men det vägs upp av andra som är utmärkta på detta. Någon är tystlåten, medan andra pratar desto mer. Den starke kan hjälpa den som har det tungt. Den som har snickers får geden till Mackan och mig i utbyte mot vad som helst...nästan!!!

Aeroflot har, som vi alla vet, inte världens bästa rykte! Ett äventyr i sig att flyga ryskt! Nåja, det har nog allt förbättrats i ärlighetens namn! Jonn, en av expeditionens ledare, förklarade för oss att allt kring Aeroflot är väldigt speciellt och även byråkratiskt. Detta till trots gick vår incheckning både smidigt och relativt fort. Vi hade trots allt väldigt mycket bagage och inte direkt det som den vanlige turisten har i sin bag. Efter smärre justeringar vad gäller vikt, ompackning, godkändes alla väskor och vi checkades in. Jonn hade fullt fokus på packning och incheckning medan Robin, expeditionens andra ledare, gick runt och småpratade med oss alla och skrattade gott. Både Robin och Jonn är mycket erfarna bergsbestigare med idel höga toppar bakom sig. Ingen av dem, eller övriga i denna expedition, hade dock ännu satt sin fot på Mt Elbrus topp... 

Flygresan gick alldeles utmärkt! Tyvärr var vi försenade någon timma vilket medförde att vi, i Moskva, fick det väldigt bråttom. Vi ville inte gärna missa anslutande flyg till Mineralnye Vody då schemat är ganska tight redan från början. Personligen vet jag inte hur, men plötsligt stod hon där... Olga, jo det var hennes namn. Hon frågade oss om vi var gruppen som skulle till Mineralnye kl 17.35. Sedan gick det fort. Hon guidade oss småspringande genom Moskvas flygplats till vår gate och tack vare henne hann vi i tid!!! Både Jonn och Robin var fascinerade av hur smidigt allt gått hittills. Det hade nog gått sämre om vi följt Marcus råd om att krypa genom passkontrollen och titta upp mot kontrollanten med små plirande ögon och le... Då hade vi nog hamnat i Sibirien kanske... Under den byråkratiska och ibland bistra ryska ytan finns det ett gott hjärta, men det är lite roligt att spela på våra, ibland, förutfattade meningar. 

I Mineralnye Vody fick vårt plan stanna, och även backa. Vi undrade vad som pågick när det plötsligt kom en klassisk VIP kortege som tagen ur en film och dundrade förbi framför planet. Limos i svart med eskort. Såg minsann ganska coolt ut! Äntligen var vi på plats och skulle checka ut vårt bagage. Inget hade gått fel även om det var stressigt i Moskva. Bagagebandet rullade och vi fick våra väskor, men för Mårten fortsatte bandet rulla runt utan en skymt av hans ryggsäck... En duffel saknades också. Kritiska detaljer som Mårtens kläder och utrustning samt alla tält utom ett var på vift i Ryssland. Lite bekymmersamt är nu att språket utgör ett visst hinder vad gäller möjligheten att få fram information. Vår ryska är obefintlig och engelska funkar inte. Tyska var det någon äldre herre som kunde påstod han. Det visade sig att han kunde säga hej på tyska och sedan inte mer... Efter många om och men samt en klassisk utskällning, det var vi som fick skäll för det var uppenbart vårt fel att väskorna var borta, hade informationen gått fram och vi hoppades på en snabb lösning. Det går för det mesta lösa utrustningsdetaljen, men det ställer till problem. Mårten visade sig vid gott mod trots att all hans personliga utrustning var borta. Nu väntade en tre timmar lång bussresa till vårt hotell. Bussen var riktigt fin. Vi stuvade in vår utrustning och hoppade ombord. Trötta, hungriga och sega, men glada. Ute var mörkt så vi såg inte mycket av miljön. Hade vi nog inte hunnit se ändå för vår chaufför, Mr Formel 1, hade plattan i mattan. Ingen pardon där inte och omkörningarna var helt magiskt livsfarliga. Vi blundade och hoppades på det bästa... Städer och byar vi for genom var prydda med skjul längs vägen med blinkande neonljus. Vad som där pågick kan vi bara fundera på... Trafiken var tät trots den sena timmen. Trots allt får man en väldigt härlig känsla i kroppen och sinnet när man är på resa i länder väldigt mycket mer annorlunda än det vi annars är vana vid. Dofter, ljud, värme, kyla, språk... Allt förgyller tillvaron på sitt speciella sätt.

Miljön förändrades drastiskt när vi närmade oss Kaukasus. Även om det var mörkt kunde vi förnimma topparna som reste sig omkring oss. Vi anlände hotel Povorot utanför byn Terskol sent på natten och möttes i foajén av en trevlig dam som var duktig på engelska som tur var. Hon kom senare att vara till stor hjälp vad gäller våra försvunna väskor. På natten fick vi en rejäl och mycket god middag!!! De höll maten varm till oss då vi var sena! Underbart!

Foto: Johan Malm

20/8

En stadig frukost i den mysiga restaurangen i källaren. Mysig med 70-tals mått, men ändå passande!!! Maten, framför allt gröten, var suveränt god! Inga nyheter om väskorna än. Detta var frukostens samtalsämne. Efter frukost roade Marcus och jag oss i hotellets lekpark. Där fanns en rutschkana med plastmatta som glidyta. Grymt. Vi fördrev alla tiden på olika sätt. Robin, Jonn och Mårten kämpade ihärdigt med den försvunna packningen och utrustning. Planen var att fixa nödprylar ifall vi inte fick tillbaka sakerna. Vi skulle ändå ge oss ut i bergen. Miljön runt Terskol är sagolikt vacker och bergen tornar upp sig 4000 meter runt om oss. Infrastrukturen är undermålig, men har sin charm. Här finns en öde stadion som säkert varit välanvänd en gång i tiden. Militära fordon syns överallt. Uppenbart är att det inte är mycket till aktivitet här. Folk står mest och tittar och röker, någon kör en skottkärra med murbruk, damerna står i sina små butiker, luften är sval och klar, solen skiner, men sällan ser man ett leende. Vi befinner oss på ca 2000 meters höjd och njuter av den höga luften. Dock börjar vi bli lätt rastlösa av väntan på bagage, men allt måste vara i ordning innan vi ger oss ut. Inget lämnas åt slumpen. Nåja bagagets resa tycks varit ett rent lotteri...

Jag, Håkan, Sven, Oscar och Marcus tog en liten runda upp vid skidliften i byn för att få njuta av lite vacker utsikt över dalen. Luften var klar och sval trots solens ljuva strålar! Vi njöt av känslan av stundande äventyr och tog alla tillfällen i akt till att lära känna varandra! Känslan här är mycket rofylld och behaglig. Män står och grillar kött till luncherna i de olika restaurangerna, äventyrare spatserar runt i sin längtan ut i det fria, damerna säljer sina souvenirer på marknaden. Vi njöt av vyn över dalen och byn Cheget. hungriga gick vi tillbaka till byn för en lunch i en av de små restaurangerna. Jag lockades av forellerna. Med minnet av tysk, fantastisk forell-filé körde jag för det och fick in tre pyttesmå, benfyllda  saker. Några fick in fina spett, men ingen fick något mer... Vi väntade en stund på ris eller något liknande men förstod snart att vi missat något. Det fick man beställa utöver. Min tre foreller mättade knappt en kattunge och då det var var mycket folk och lång väntetid fick det bli en mager lunch. 

Foto: Johan Malm

Klockan 18 kom resten av vår packning med taxi! Lyckan var stor, inte minst hos Mårten. All vår packning var sorterad och mat utdelad för acklimatiseringen så nu samlade vi ihop våra saker för att så snabbt som möjligt ge oss iväg. Tanken denna kväll var att komma igång. Vi visste att det skulle bli mörkt snabbt så vi skulle inte gå långt denna kväll. För att inte förlora för mycket tid gav vi oss iväg. Första biten tog vi taxi. Vi anlände till en passkontroll efter en kort resa. Här blev vi grundligt kontrollerade av vakterna. Detta kom att ta lång tid i vanlig ordning. Under tiden vi stod där och de kontrollerade våra pass kom det fler och fler vakter för att checka av oss. Systemet här är inte som hemma. Inga datorer, inget smidigt, dubbelkolla, trippekolla, ringa någon, ringa någon annan, kolla igen, tända en cigg, ringa någon, titta upp och jämföra med passet, å blir till a - men hallå här är det fel, kolla igen... Till slut fick vi passera efter att Jonn och Robin samtalat med vakterna och Jonn hade visat alla våra papper. Tanken var att vi skulle bestiga Pik Kavkaz, men det fick vi inte då det var för nära gränsen till Georgien. Vi fick hålla till godo med en platå i närheten. Hela tiden vi stod här upplevde vi det aldrig som otrevligt eller hotfullt. Faktum är att under en bister yta finns ett hej, ett hejdå, ett leende, men de håller på sina rutiner i all ära.

Vi passerade ilskna hundar, Robins favoriter, upp mot bergen. Första biten gick vi längs en brusande flod, genom en vacker tallskog. Många var vi som flåsade innan vi fått igång kroppen. Alla kände på sin packning om den satt som den skulle. Mörkret föll nu snabbt. Pannlamporna lös som ögon och det hela upplevdes som lite mysigt ändå. Vikten i säcken kändes ok. Vi bar alla  runt 25-30 kilo vilket är helt ok med en bra ryggsäck. Vi såg inte längre än våra lampor nådde så ingen fick en uppfattning om omgivningen. Vi vandrade i kvällningen över stenar som inte alltid låg fast, men som tur var föll ingen illa. Framåt sena timmen fann vi en mycket bra lägerplats vid en liten isälv. Under skratt och trevliga samtal slog vi upp våra läger, gjorde mat och njöt av den flätade osten som kom att bli en favorit. En rökig ost som faktiskt gav känslan av att äta en köttbit. Snickers, ost och gröt blev bergens handelsvara.

Natten var helt ok. Klar, kall luft och härlig värme i sovsäcken. Marcus och jag låg länge och pratade och skrattade och tyvärr höll vi nog en och annan ofrivilligt vaken. På det stora hela tror jag alla sov ganska bra. Om inte annat glömde alla nattens sömn när vi på morgonen klev ur tälten och fick se omgivningen. Klar himmel och snöklädda bergstoppar låg framför oss. Bakom oss låg en grönklädd dal. Det var som att kliva rakt in i ett foto. Topparna är ilsket spetsiga men så otroligt vackra. Det var dit vi var på väg. In i dalen mellan dessa toppar, upp på glaciärerna, upp mot branta väggar, snö och härlig klättring.

Foto: Johan Malm

21/8

God frukost, goda skratt, solen sken och allt kändes bra! Vi var alla laddade nu. Marcus och jag ingick i tältlag och hade under natten och morgonen lagt upp vår plan för vem som gör vad. Vad gäller mat och tält hade vi gjort upp det på förhand. Det är viktigt att alla har en roll i systemet för att allt skall fungera så smidigt som möjligt. Terrängen denna dag var tuff. Mycket stenigt då vi gick över fälten där glaciärer kalvat och lämnat miljontals stenblock efter sig i sin reträtt. Ofta var blocken lösa och gav efter när vi steg på dem och inte sällan blev resultatet ett fall, men utan skador som tur var! Alla kämpade på gott och demed mycket energi tågade i fronten. Robin höll kön och samlade ihop truppen. Alla stöttade varandra på olika sätt.

Vi upptäckte att vi hade några vandrare eller bergsbestigare långt bakom oss, men vi skymtade dem endast några gånger. Framåt kvällen såg vi dem inte mer och inte heller följande dagar.Kanske gick de ner, eller valde en annan väg.

Solskydd var ett måste som alltid. Vi hade makalös tur med vädret och solen gassade hårt. Detta kom att märkas allteftersom då vi var några som drabbades av blåsor och sår efter solsveda. Det gäller att skydda allt exponerat och framför allt ögonen. Några minuter kisande kan lätt bränna. Jag fick bittert erfara detta då solen sken in vid sidan om mina solglasögon för en kort stund. Den kvällen sved det rejält, men tack vare Svens salva gick det bra. Joakim berättade även vikten av att skydda sina händer, vilket man annars lätt glömmer bort. Sår läker långsamt på högre höjder! Kroppen kändes riktigt bra, men visst gjorde det lite ont här och där. Trots hård träning tar det alltid en stund innan kroppen vant sig. Det var bara att bita ihop. Smärta är bara en känsla, precis som kärlek!?! Detta till trots är njutningen total hela tiden. Miljön är sagolikt vacker på sitt speciella sätt. Höjden började så smått kännas lite. Pulsen ökar snabbt vid ansträngning och andhämtningen blir mer flämtande.

Foto: Johan Malm

Vandringen gick sakta vidare uppåt på glaciären där vi vek av in i dalen mot Kavkaz. Det var underbart att höra smältisen forsa någonstans under glaciären samtidigt som det frasar under stegjärnen. Minsta ras ekar i dalen och alla ljud förstärks rejält. Vi kändes oss alla väldigt små och ödmjuka, men starka och målmedvetna. Mot kvällen drog det in lite sämre väder så vi var snabba med att slå upp tälten. Marcus var påverkad av höjden och lade sig medan jag fixade mat och vatten. Vår tältplats var synnerligen usel och lutade rejält neråt, men vad kan man begära. Vi var ju på ett berg, inte på en camping!!! Jag passade på att prata bort en stund med Sven, Jonn och Robin.

Sovmässigt var natten en katastrof, men det vägdes upp av en nattlig pink under den vackraste himmel någon kan tänka sig! Total tystnad och hela vintergatan väl inramat av de spetsiga topparna och månens sken. Här skulle man kunna tillbringa år av sitt liv och bara njuta... En värld av silver! Frampå morgontimmarna hör jag ett massivt brak. På höjden ovanför vårt tält låg ett enormt stenblock lite skumt till. jag for ur tältet för att se om det var på väg att rasa, men det jag ser är hur ett block stort som en villa kommer glidande över glaciären nedanför oss. Det brakar och dånar vilt och är en syn jag aldrig glömmer. Vilken kraft! Inte lönt att somna om nu inte...

22/8

Idag skulle vi inte gå så långt då nästa lämpliga tältplats endast låg 200 höjdmeter högre. Detta i sin tur skulle innebära lite mer vila. Nödvändigt för både fötterna och acklimatisering. Marken var lerig och stenig och därför väldigt slitsam att gå i. Väl framme vid camp 3 (C3) på 3100 meters höjd fick vi röja rejält med sten för att få till bra tältplatser. Det gällde att vara noggrann då vi skulle tillbringa några nätter här. Efter mycket pustande var vi nog alla nöjda. Vi hade gott om tid att fixa till utrustning och njuta. Utsikten är som vanligt helt enastående vacker.  Bakom oss höjde sig Pik Kavkaz ståtligt med vår tänkta led mot toppen (den topp vi ej fick bestiga…) och framför oss såg vi dalen vi kom från. Allt inramat av spetsiga, vackra toppar.

Eftermiddagen ägnade vi åt fallövningar på sluttningarna upp mot vår toppled. Man sätter sig på rumpan och börjar glida neråt för att sedan sno runt och borra ner isyxan i snön för att bromsa fallet. Ovanan gjorde att det kändes lite skumt till en början, men under dessa ordnade förhållanden blev det grym kul! Vi blev som barn på nytt! Dagens snyggaste räddning gjorde Mårten då han tappade sin ryggsäck som fick bra fart. Han kastade sig iväg nerför backen efter den och räddade den med stil och finess. Kvällen ägnade vi åt mat och vila.

Foto: Johan Malm

23/8

Toppdag. 07.30 lämnade vi C3. Morgonen var kall och klar vilket bådade gott. Morgontrötta men rejält sugna var vi laddade för en skön toppbestigning och acklimatisering. Väl uppe på snön/glaciären tog vi tidigt på oss stegjärnen då det snabbt blev brant. Allteftersom vi klättrade högre blev det brantare. Det känns även brantare då man får ett annat perspektiv när man befinner sig på en ”isvägg”. Jag kände mig inte helt bekväm då jag saknar erfarenhet av denna sortens klättring. Jag bet ihop och litade på utrustningen samt mina kamrater som hade erfarenhet. Bättre blev det inte då solen sakta började smälta ytan på vår väg till toppen. Stenar i alla storlekar kom farande i hög hastighet uppifrån. Detta kom att bli rejält farligt och otäckt. Kanske borde vi vänt pga detta… Stenrasen blev fler och fler och vi fick välja väg lite efter var minst stenar kom farande. Vi saknade hjälmar, men dessa hade hjälpt föga om vi blivit träffade även om de gjort någon nytta…

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

På 3600 meters höjd kom vi till en passage som blev riktigt brant och vi var tvungna att säkra oss rejält. Vi hade tidigare gått inknutna i replag om sex i varje lag. Nu fick vi klättra en och en till varje standplats upp till ett område vi kunde traversera till en klippavsats.  På denna klippavsats tog vi en välförtjänt paus efter många spända timmar med fallande stenar utan en ordentlig möjlighet till ett break. Långt nedanför oss fanns vårt läger och vår väg hit upp fick mig att fundera på om vi alla skulle fixa nerstigningen. Jag hade lite ångest även om jag samtidigt njöt fullt ut. Solen sken och värmde oss härligt. Från vår avsats kunde vi se Mt Elbrus. Om bara några dagar skulle vi vara där. Från vår avsats fick vi nu klippklättra sista biten till den platå vi skulle nå nu när vi inte fick bestiga toppen av Kavkaz. Vår trupp skulle aldrig klättrat hela vägen till toppen även om vi fick då vi var många med för lite erfarenhet. Detta hade visat sig på vägen upp till platån. Själv hade jag avstått då jag kände mig nöjd med dagens bestigning… Jag tror fler kände så! Med Elbrus i bakgrunden tog vi ett ”toppfoto” här.

Patrik, Robin, Markus, Jonn, Johan, Håkan, Sven, Joakim, Oscar, Mårten, Rikard och Kenneth. Expedition Elbrus 2013, vid Pik Kavkaz på gränsen till Georgien.

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

Tiden rusade på. Vi hade tagit lång tid på oss hit upp. För lång tid. På nervägen kunde vi fira oss ner vissa sträckor, men då vi var 12 man på två rep samt många med ringa erfarenhet kom detta att ta lång tid. Vi hade på gränsen till tillräckligt med isskruvar, men det funkade. Långt från optimalt dock. Detta märktes framför allt vid standplatserna då vi var många säkrade i samma skruvar och ibland samma slinga. Då det fortfarande rasade rejält med stenar var vi otroligt utsatta och ofta fick vi kasta oss undan block som kom rasande ner. Detta känns synnerligen lustigt. Det är inte varje dag man kastar sig handlöst med 500 meter fritt fall nedanför sig. Visserligen inknuten i en slinga, men ändå… Bättre blev det inte då mörkret började falla. Inte alls bra! Även om vi alla var mer eller mindre nervösa tror jag Jonn kände sig nedstämd då han kände skuld mot gruppen på grund av av vårt utsatta läge. Robin och Jonn tillsammans med några av de erfarna klättrarna som Joakim och Oscar knöt ihop truppen på ett bra sätt och manade på oss alla. Kämpa, kör på, stanna inte, bit ihop. Ibland uppstod irritation och ilska, men på ett sätt som var behövligt för att få alla att vakna och göra rätt! Tack och lov gick allt bra och vi kom helskinnade ner efter 15 timmar på berget. Det började bra och det slutade bra och vi knäppte av oss stegjärnen. Jag satte mig ensam på en sten för att fundera lite i lugn och ro och andas ut. Min ångest på berget fick mig att fundera på bestigningen av Elbrus. Var jag redo? Ville jag utsätta mig mer? Under en strålande stjärnhimmel hittade jag i nuläget inga svar. Jag fick bara andas och vara ifred en stund. Mycket hade kunnat gå fel idag. Lugn, skicklighet och stor tur gjorde att vi alla kunde njuta av maten och en god natts sömn. Vore det inte för stenrasen hade klättringen som sådan inte varit så farlig. Det blev en spännande dag och vi fick bära med oss denna erfarenhet till framtida klättringar.

24/8

Regn och blåst inledde denna dag. Det växlade hela tiden under dagen. Idag skulle vi tillbaka till Terskol. Skönt att få vila och äta rejält med käk. Real turmat i all ära, men man blir ganska trött på det. Is och den steniga miljön gjorde det jobbigt att vandra neråt. Sven föll illa och hans yttersta fingerspets slets av, men han fick lite första hjälpen av mig. Det blödde ymnigt, men Sven var en hårding så han grinade inte för det! Han, liksom många av oss andra, svor ljudligt åt dessa förbenade så förrädiska stenblock. Isälvarna forsade rejält efter dagar av solsken och det brusade högt i dalarna när vattnet rusade fram. Tyvärr resulterade detta i att vi var avskurna från vår led ner mot Terskol. Vi blev tvungna att vada över ett delta där forsen förgrenat sig. Knädjupt och kraftfullt var detta lurigt, men ingen föll tack och lov. Vattnet var så isande kallt så ögonen tårade sig av smärta. Det går inte beskriva hur ont det gör när den sortens kyla borrar sig in i märgen. Fötterna domnade bort fullständigt, men det vara bara att bita ihop. Faktum är att det trots allt var riktigt kul! 

Härifrån forsen kunde vi nu vandra på stigar och farten ökade markant. Nu vankades det mat så benen gick som trumpinnar på oss alla. I skogen mötte vi åter igen vakter som skulle kolla pass och tillstånd och allt annat vad det nu är de kollar. Lustigt nog gick det väldigt fort denna gång. Tankarna for genom huvudet efter äventyret på berget, men ångesten hade lagt sig. Nu såg vi alla fram mot Elbrus. Men först en natt på hotellet och feta grillspett. Vi hade lite tid innan maten att inhandla lite Snickers. Hårdvaluta på berget. Markus och jag gjorde åt ett gäng Snickers. Jag räknade ihop antalet på ett ungefär och vi landade tillsammans på ungefär 40 st. exklusive övriga powerbars. Inte konstigt vi hade Real turmat med hem…

25/8

Denna dag ägnade vi åt att införskaffa diverse godis, powerbars och andra saker vi kunde behöva. Sent på eftermiddagen tog vi en busstaxi till Elbrus-byn där linbanan går. Ett skidcenter i en härlig miljö som tyvärr nu ser ut mer som ett dagbrott än en populär skidort… Dagens etapp skulle gå genom en vacker dal, men så blev det inte. Ännu en gång drabbades vi av den härliga ryska byråkratin. Vakter stoppade oss och kontrollerade alla papper. De var riktigt trevliga, men påtalade att vi saknade ett dokument.

Foto: Johan Malm

Jonn fick till slut slänga sig i en taxi tillbaka till Terskol för att kunna få tag på detta dokument och vi fick vända tillbaka mot Elbrus byn. Vi camperade vid en fors i en mycket fin miljö precis utanför byn och där diskuterade vi ett nytt upplägg för bestigningen av Elbrus. Vi hade redan förlorat tid pga saknade väskor och olika tillstånd. Vi hade trots allt en riktigt trevlig kväll med middag och uppladdning. Planen för morgondagen var att vi skulle ta linbanan en bit upp för att tjäna in en del av den tid vi nu förlorat. Målet var nu att komma i fas och nå toppen och ha gott om tid till toppattacken.

26/8

Mot Elbrus! Vi tog linbanan till 3000 m och därefter satte vi igång på allvar. Färden upp hit var läcker och det blev bara vackrare och mer fantastiskt ju högre upp vi kom. Första biten från liftstationen var lite trist då hela området mer liknar en gruva, men snart bröt vi av från normalleden och då förändrades allt. Miljön är enormt dynamisk och i ständig förändring av glaciärer som smälter och rör sig. Den är oerhört storslagen och får en att känna sig väldigt liten och ödmjuk. Kaukasus spetsiga toppar reser sig högt och det var svårt att slita blicken från dessa fantastiska berg! Vi korsade glaciärer och lavafält. Kroppen kändes grymt, men benen var lite sega ännu. Packningen med sina 30 kg var välbalanserad och helt ok. Dock kände jag att det skulle kräva rejält med kämparskalle för att bära den upp till camp 4.

Camp 2 (C2) hade vi på en rygg på ca 3600 m. Där fanns ännu tillgång till smältvatten från glaciären vilket är skönt för det sparar tid och gas till högre höjder. Vi fixade i ordning campen och sedan satte vi oss ner för att njuta av kaffe och goda vänners lag. Patrik, Sven, Håkan, Kenneth, Markus och jag satte oss i en ring och berättade historier från fjärran. Riktigt härligt att höra dem alla berätta om sina äventyr, vin, kvinnor och sång. Senare på kvällen blev det stormöte vid Jonns och Robins tält. Vi åt nötter och choklad, men inte nog med det… Något saknades! Robin, allas vår hjälte denna kväll, hade lösningen! Vodka! Vi fick alla, den som ville, en liten värmande stänkare. Riktigt trevligt med kaffe, godsaker, lite vodka och en fantastisk solnedgång. Life is good!

27/8

Vi hade ingen brådska idag. Sträckan vi skulle gå var inte så lång. Jag hade sovit grymt dåligt trots att vi haft en bra tältplats. Skönt då vi kunde ta det lite lugnt. Inknutna i replag skulle vi korsa en glaciär upp till ca 4200 m. Återhämtningen var god, men kroppen kändes lite seg. Detta blev min tyngsta dag på berget rent fysiskt. Jag körde envist på, men det gick långsamt och jag drog ner farten på vårt replag. Det kändes som en evighet innan vi kom fram till C3. Väl där, nedanför en rejäl brant upp mot topplägret, fick vi röja snö för att kunna slå upp tälten. Vi kom fram vid 14-tiden, röjde snö, slog upp tälten och sen sov/vilade jag bort resten av dagen. Några av de andra piggare fixade utrustning, planerade en acklimatiseringstur och roade sig bäst de kunde.

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

28/8

Vilodag vid C3. Solen strålade från blå himmel och värmde gott. Några tog höjd upp mot branten vi skulle klättra i morgon. Bra initiativ för de som var lite piggare för att få bättre acklimatisering. För min egen del, tillsammans med några andra, valde jag att stanna i lägret och vila. Jonn fixade ett ankare utanför vårt tält i närheten av en spricka i glaciären. Han riggade rep och sedan kunde vi roa oss lite med att fira oss ner i sprickan och klättra lite. Detta var riktigt kul och kändes väldigt exotiskt. Faktum är att det var en ren njutning i det underbara vädret och i goda vänners lag!

Foto: Johan Malm

Vi hade en toalett med världens finaste utsikt… Dessvärre inte så privat, men vad kan man vänta sig på ett berg. Dasset bestod av ett hål i snön en bit bort från tälten. Det doftade inte blommor i vårt tält som låg närmast när vinden låg på…

Dagen flöt på lugnt och skönt. Vi åt och vilade och berättade historier från resor och vitsar. Vi planerade utrustningen och kom överens om att vissa saker kunde vi lämna kvar här i C3 nergrävt för att sedan ta med det på tillbakavägen. Bara det nödvändigaste skulle vi ta med upp. Snickers… O lite rep o sånt förstås…

29/8

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

Vi packade ihop C3 för att ge oss upp i branten mot C4 som skulle bli vårt sista läger inför toppattacken. Även denna dag hade vi gott om tid så vi kunde sova ut på morgonen. Solen sken och det var varmt. Första delen av ryggen vi skulle ta till C4 var rejält brant, men då några varit uppe där föregående dag fanns frusna spår att kliva i som underlättade för oss idag. Vilodagen hade gjort sitt och styrkan fanns åter i kroppen. Klättringen längs ryggen var enormt vacker och inte så brant som vi befarade först. Känslan av att gå här i dessa vita vidder med den fantastiska utsikten var hisnande! Alpin klättring är sagolik när allt flyter på! Några började känna av höjden och började bli slitna, men de kämpade på. De som var pigga gjorde sitt för att motivera gruppen och ställde upp med att bära packningen så att alla skulle kunna nå målet. Trots att kroppar värkte, höjden tog ut sin rätt, vikten stundom tung att bära var det ingen som gnällde eller grinade. Alla hade en positiv anda och ett härligt go.

Foto: Jonn Lantz, Swedish Expeditions

Mot slutet av branten tog även jag över en del packning då jag kände mig stark. Den extra vikten var helt ok ända till vi kom upp på flacken bara 100 meter från tänkt C4. Då tog jag helt slut utan förvarning. Oscar kom till min hjälp och tog min packning och jag stapplade med hans hjälp sista biten till camp. Väl där återfick jag snabbt styrkan igen och kunde börja förbereda vårt tält. Alla hjälptes åt och stöttade varandra. I nuläget var det jag och Marcus som var i sämst skick även om min form återkom. Marcus led av höjden, men hade styrkan och envisheten. Alla började smälta snö till vatten för nu gällde det att fylla alla depåer och få i sig mat och dryck. Vi laddade för en topptur redan morgonen efter och hade gott om tid till vila denna eftermiddag. Jonn fixade ett nytt dass och denna gång med ännu bättre utsikt och till och med lite skydd i form av små snöblock. Rena lyxen minsann! Elbrus topp badade i solsken. I morgon skulle vi alla stå där…

Foto: Johan Malm

30/8

Vi vaknade alla tidigt denna morgon till en total whiteout!!! Det låste lite lätt, snöflingor yrde stillsamt och dimman låg tät. Molnen tycktes lätta och prognosen lovade gott. Vi sköt upp starten för toppattacken en timme i väntan på bättre väder. Det blev dock inte så, men med förhoppningen att väderprognosen stämde gav vi oss iväg. Det skulle lätta något. Sakta och under tystnad plöjde vi genom snön. Vinden tilltog. Det var svårt att navigera, men Jonn ledde replagen rätt och till slut nådde vi kammen som skulle leda oss till toppen. Vi hade nu omkring 500 höjdmeter kvar till toppen. Vinden ökade och det blåste snart storm och sikten blev ännu sämre. Då många redan var försvagade, blev det än tyngre nu. Kylan drar kraften ur kroppen och några vacklade rejält. Vinden kom från sidan av oss och fick fart längs bergväggen och sköt rakt upp mot oss på kammen vilket gjorde det svårt att hålla balansen ibland. Robin och jag gick först i vårt replag och genom en öppning i molntäcket såg vi toppen. Vi var starka och var nu så nära. Några klättrare föll nu ihop. Oscar stöttade en av dem och Robin och jag gick ner till undsättning. Jonn kom ifatt med sitt replag och efter en kort överläggning kom vi överens om att vända. Vädrets makter var inte med oss och det var nu fara för liv. Ingen topp är värd ett liv!!! Bättre att ha energi till att gå ner och försöka en annan dag eller ett annat år. Beslutet var rätt, men det gjorde ont. Otroligt ont! Vi var så nära. Mina känslor rann över och jag satte mig kort ner i snön och grät! Bakom mig hörde jag Robins ilska över vädret och även hans känslor var i spinn. 

Foto: Johan Malm

Vinden ökade ännu mer och många led i kylan. Vi hade inte längre helt koll på vart vi var då Jonns GPS lade av på grund av statisk elektricitet i luften. Det dröjde inte länge innan det började åska och blixtra. Vi var helt exponerade och illa ute. För att minimera risken blixtnedslag hukade vi oss i snön och begravde isyxorna när det var som värst. När vi till slut började gå igen använde vi oss av sunt förnuft och lokalsinne för att hitta rätt till tälten. Väl där tog vi ett break för att samla lite nya krafter och diskutera vad vi skulle göra härnäst. Personligen hade jag det jobbigt rent känslomässigt och hade svårt att samla mig även om jag behöll lugnet. Stormen som rasade över oss skulle enligt de nya prognoserna pågå några dagar. Detta ledde till beslutet att vi skulle påbörja nedstigningen redan idag för annars riskerade vi att bli kvar i C4 och missa flyg hem till Sverige. Vår chans att nå Elbrus topp var förbi för denna gång. Känslorna svallade. Vi var alla införstådda med att beslutet var rätt att fatta då expeditionen var en grupp, inte en soloraid! Trots detta var det oerhört jobbigt då vi var så nära och vädret hela tiden varit fantastiskt ända till nu. Energin började försvinna ur kroppen och nedstigningen skulle bli tung både fysiskt och mentalt.

Foto: jonn Lantz, Swedish Expeditions

Vi slog läger på 3600 meters höjd och fick en natt med ett enormt åskoväder. Det blixtrade och small rejält. Ingen kände sig speciellt stor nu. Det blev en natt med orolig sömn.

31/8

Morgonen var rejält fuktig efter nattens oväder. Känslan i kroppen var tom. Vi åt vår sista frukost på berget, packade ihop utrustningen och gav oss iväg ner mot liftstationen. Sträckan kändes seg, men vi körde på. Vi var alla ganska tysta. Jag steg snett på nervägen och vred till foten lite lätt. Mest sur för sårad stolthet, men fick linda foten och halta lite lagom. På det hela taget var vi skonade från skador. Svens trasiga fingertopp var den allvarligaste. Sårad stolthet och en törn i foten går att leva med… Allteftersom vi gick neråt lättade sinnet på oss trots allt. Nu hägrade grillspett och ett par kalla öl till det. Med tanke på mängden mat vi satte i oss var vi nog big buissness! På det hela taget var detta en enormt spännande expedition och en fantastisk upplevelse som avslutades med lite champagne i bastun på hotellet. Elbrus gäckande topp finns kvar.

Foto: johan Malm