Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

Mitt bästa äventyr

av Karin Luthbom

Ibland känner man verkligen ögonblick av magi. När allt bara är rätt och man är så lycklig. In i minsta vrå. Jag och mina vänner Christel och Simon hade vandrat en hel dag, gått från Björkliden, korsat Svenska gränsen och in i Norge. En vandring som kanske inte varit alltför rik på naturupplevelser, snarare regn och blöta i björkskog uppför och nedför i all oändlighet; backe ner, myr, backe upp, backe ned, myr, backe upp…

 Så öppnar sig landskapet. Något som är så annorlunda än det vi är vana vid, Abiskos karja heder mot gräsklädda kullar med spridda, enstaka vridna fjällbjörkar, visar sig. Och så canyonen. Något så hisnande, makalöst… Vi blir stående och bara andas. Överallt ser vi "den perfekta tältplatsen". Alla med en liten bäck brevid. Vi blir alldeles till oss, kan inte bestämma oss var vi skall ställa upp tältet. Till slut lyckas vi enas och tältet kommer upp.

 En liten flock renar stannar nära och betraktar oss. Vi betraktar dem tillbaka. En pastamiddag avnjuts i ett huj, för nu skall här upptäckas. Ner till canyonen skall vi. Vädret är lite grått, men det gör inget. De rika hedarna doftar av kvanne. Plockar med lite, det blir gott te till vintern hemma. Blåbär växer i sådana mängder att Christel beslutar sig att äta direkt från busken, beta. Det blir roliga kort.

 Väl nere vid canyonens kant hittar vi en utskjutande klippa och sätter oss ned. En liten uns av rädsla känns i min maggrop. Lite för nära kanten kanske. Och väldigt högt upp. Vi sitter allihopa och håller om varandra, och nu känner jag ingen rädsla längre. Vi är tre vänner som står varandra så nära att det känns som om vi vore ett. Ingen behöver säga något, och jag som frös lite för en stund sedan känner mig så varm inombords. Vi sitter där en lång stund. Betraktar vattnet som ser ut att stå stilla vid canyonens botten. Alldeles turkost.

 Plötsligt händer något. Det är som en skräckfilm, som något helt overkligt. En liten flock fåglar kommer flygande. Väldigt fort. Rakt mot oss. Och väldigt nära. Någon av oss skriker, jag tror att det är jag. Fåglarna stryker nästan vid våra huvuden och sätter sig sedan i ett träd i närheten. Det får fart på oss. Uppjagade finner vi inte riktigt tillbaka till den ro vi känt tidigare, utan fortsätter att gå längs canyonens kant. Hittar ytterligare tio "perfekta tältplatser", funderar allvarligt på att riva tältet och sätta upp det på ett nytt ställe, men beslutar oss för att låta bli.

 På vägen tillbaka till tältet plockar vi blåbär i varsin kåsa. Vi gör blåbärssylt och äter den med bröd vi bakat på trangiaköket. Varm sylt på nybakat bröd. Vi myser mot varandra, övertygade om att ingen kan ha det så bra som vi har det. Vad allt kan bli äkta och påtagligt ibland. När allt bara är rätt och man är så lycklig. In i minsta vrå.