Kulinarisk resa Jämtland/Norge

En Glidartur... så var det tänkt...

Inget tält, bara stugboende. Inget bensinkök, bara äta färdiglagad mat så långt det gick. Passera så många kulinariska ställen som möjligt. Så såg planeringen ut. Och de kulinariska möjligheterna ligger ju ganska tätt runt Sylarna: Blåhammaren, Storerikvollen, Nedalshytta och Helags.

 Det ska först som sist sägas: Vi hade en fantastisk tur. Trots många igendimmade utsikter, trots mycket kraftig vind, trots bitvis mycket jobbigt skidföre, trots att nederbörden stundtals kom i form av störtregn, trots att vi åkte rejält fel (på fel dag) och trots att vi är två gnällspikar från Närke... så njöt vi hela tiden. Nåja, nästan...

Som vanligt (7:e året i rad) var vår utgångspunkt Storulvån. Nytt för i år var att vi bestämt oss för att Blåhammaren skulle bli vårt första mål. Såväl rykten om god mat som vacker utsikt lockade - trots kartans varning om rejäla uppförsbackar. Blåhammaren är ju STF:s högst belägna fjällstation.

Vädret bjöd på snöfall och låga moln. Ju högre upp vi kom desto sämre blev utsikten. Till sist hasade vi oss fram i ett enda grått töcken.

När vi rastade vid stugan i Ulvåtjärn förstod vi att trängseln nog skulle bli relativt stor på Blåhammaren. Skidparen stod som ett tätt staket runt den lilla raststugan.

Två veckor innan avfärd hade jag ringt för att boka rum på Blåhammaren. Ha! Allt var bokat. Vi fick räkna med en madrass på något golv. När vi kom fram sa jag mest på skämt: "Det lär finnas ett 2-bädds-rum som väntar på oss." Och svaret blev - något förvånande: "Vi har precis fått ett återbud, så det går bra." Det visade sig att trängseln mycket riktigt blev stor. Det sov människor till och med inne i bastun.

Med en sådan lyckostart, kompletterat med en mycket god trerätters middag (inkluderande tre olika sorters vin) och med ett ölsortiment baserat på fantastiska Jämtlands Bryggeri (där Bärnsten sticker ut), så spelade det inte så stor roll att den vackra utsikten inte behagade visa sig. Blåhammaren ligger kvar.

Två nöjda resenärer fotograferade av våra trevliga norska bordsgrannar.

Morgonen på Blåhammaren var om möjligt ännu disigare än dagen innan. Eftersom både Livskamraten och jag är ganska morgonpigga av oss kom vi iväg först - i riktning Storerikvollen - vilket innebar att vi inte hade några skidspår att följa. Sikten varierade. Ibland såg vi ett kryss framför oss, någon gång två.

I ett sådant grått dis är det mycket svårt att se höjdskillnader. Efter ett par vurpor sänkte vi farten rejält. Lite senare kom ett norskt par ifatt oss och vi turades om att spåra. Så småningom sänkte vi oss under molnen och då förbättrades sikten utan att för den skull bli riktigt bra. I klart väder måste denna tur vara magisk.

Vid raststugan - Endalsstugan - mötte vi ett lämmeltåg som åkte i motsatt riktning, och under tiden vi satt där kom ett lika stort lämmeltåg ikapp oss från Blåhammaren. Vi gav oss iväg snarast. Någon kö ville vi helst inte hamna i.

Norska gränsen

I Storerikvollen fick vi dela ett fyrbäddsrum med två unga norska killar. Inte långt efter att vi "boat in" oss, visade det sig att till och med hela foajén blev fylld med madrasser.

Middagen bestod av något av det mest typiska man kan äta i Norge: Römmegröt till förrätt och späkkemat som varmrätt.

Römmegröt

Denna morgon vid Storerikvollen anar vi lite sikt. Molntaket har lyft en aning och också tunnats ut. När vi blickar över sjön skönjer vi Sylarnas resning borta till vänster. Det gör att vi bestämmer oss direkt: Idag följer vi inga leder. Idag vill vi uppleva lite ensamhet.

Efter frukost och iordningställande av lunchpaket, var vi bland de första att komma iväg. Vi letade oss ner för slänten mot Essandsjöen och fortsatte mot sydost över sjöns is. Vi hade ett fantastiskt glid över sjön. När vi så småningom närmade oss andra stranden svängde vi mot söder. Ibland åkte vi på sjön och ibland letade vi oss upp bland fjällbjörkarna.

Vi stötte på helt färska järvspår som gick i motsatt riktning. Ingen skymt av järven dock. Vi följde spåren "baklänges någon kilometer och kom då till en "grotta" i strandbrinken där järven övernattat. Sedan vi passerat grottan var spåren aningen igenblåsta.

Utsikten mot Sylarna var stundtals mycket intagande. Molnen klängde runt topparna, vilket gjorde det svårt att avgöra vad som var berg och vad som var moln. Tavlan ändrade skepnad oavbrutet.

Sedan vi passerat ön Esna letade vi oss upp på land. Det hade börjat blåsa motvind ganska rejält och vi tänkte oss att det skulle vara lite mer lä på land. Nu visade det sig att det var ganska svåråkt i lössnön. Då bestämde vi oss för att ta oss längre österut och leta upp leden. Att ta sig österut innebar också en hel del stigningar, upp dit björkskogen glesnade. Där hade snön blåst bort så att bara en hård och sluttande skare var vårt underlag. Besvärligt! Till slut stötte vi dessutom på branta och mycket besvärliga klippstup i vår väg. Vi blev minst sagt förvånade, för detta gick inte att utläsa av kartan. Det var bara att inse faktum: Ner till sjön igen.

Vi följde nu stranden tills vi fick syn på vimpeln vid Nedalshyttan. Väl framme vid hyttan blev vi rejält utskällda. Där fanns inte mindre än tio hundspann!

Här hade vi tur igen. Kvinnan som tog emot oss tyckte inte att vi skulle behöva sova tillsammans med alla ungdomar (som kommit från den närbelägna P-platsen) utan erbjöd oss ett tvåbäddsrum i personalstugan.

Middagen bestod av öring och sviskongröt till efterrätt. Öringen var underbar...

Var vi något fundersamma inför någonting när vi planlade denna tur, så var det just dagens etapp. Från Nedalshytta till Helags är det modiga 25 km och mestadels uppför. Det kändes därför extra viktigt att komma iväg tidigt. Väderprognosen skvallrade om ganska rejäl motvind sedan vi passerat Ekorrdörren.

Redan när vi anlände till Nedalshytta dagen innan hade vi kikat på de vägvisande pilarna som stod mitt inne bland alla skällande draghundar. Det kändes lite olustigt att klampa in mitt ibland dem, så vi tittade på avstånd. Men det syntes ändå tydligt att leden mot Sylarna var densamma som mot Storerikvollen. De delar sig antagligen en bit upp i backen.

Efter frukost gav vi oss alltså iväg... utan att titta närmare på vare sig skyltarna eller kartan...

Sedan vi klättrat 2-3 km passerade vi en skylt som pekade i den riktning vi färdades. Där stod "Storsylen". Vad bra! Då är vi ju på rätt väg! Så vi fortsatte...

... men vänta nu...? Storsylen...? Det är väl själva berget det...? Helvete! Fram med kartan... Neeej... Vi har åkt fel. På fel dag.

Hur gör vi nu? Vi var lite oense. Livskamraten ville ta leden tillbaka till hyttan och där leta upp rätt led mot Sylarna och Helags. Jag röstade emellertid för att ta en genväg genom att runda berget vi hade intill oss och färdas österut tills vi stötte på rätt led. Jag fick som jag ville...

Det var ingen lätt tur. Vädret var ganska dimmigt, vilket gjorde det nästan omöjligt att avgöra markens nivåskillnader. Dessutom stötte vi på en hel del små raviner som vi var tvungna att ta oss runt, oftast på nedsidan, vilket gjorde att vi närmade oss Nedalshytta trots att vi (läs: jag) inte hade tänkt det.

Plötsligt försvann marken under mina skidor. Jag föll handlöst ner i en smal ravin, ungefär två meter djup. Den lutade ganska rejält, så jag gled med huvudet före, kanske 20 meter innan skidorna fastnade i de snöklädda sidorna. Jag kunde inte röra mig ur fläcken eftersom skidorna satt fast, så jag blev tvungen att först kränga av mig ryggsäcken och därefter knäppa av mig en skida i taget. Sakta... mycket sakta kom jag på rätt köl.

Så stod jag där på botten av ravinen och funderade på hur jag skulle ta mig upp. Livskamraten hade - sedan hon sett att jag inte var skadad - tagit sig nedanför ravinen och stod och myste åt mina försök.

Det var nämligen mycket svårt att ta sig upp. När jag upptäckte att det inte var helt lätt så slängde jag först upp ryggsäcken över kanten och därefter stavarna. Sedan stack jag ner skidorna i snön bredvid mig i tanke att jag på något sätt skulle kunna stödja mig på dem när jag klättrade upp. Problemet var att jag inte kunde klättra upp. Jag försökte göra fotsteg i snön men när jag belastade den med min kroppsvikt gav den bara vika...

Det löste sig... så småningom... Jag körde in en skida i ravinens sida och använde den som fotsteg. När jag stod på den körde jag in nästa skida i snön ovanför ravinkanten. Sedan jag fått ett stadigt tag i den översta skidan lyckades jag få loss den nedre och på så sätt kom jag så småningom upp. Skamsen. Jag vet inte om det var av hänsyn till mig som hon inte tog någon bild när jag låg som en hjälplös skalbagge på rygg, eller om hon inte hann fram till lämplig fotoposition innan dess.

Med felåkning och ravinbesök hade vi missat två timmar och gjort av med en hel del energi som vi säkert skulle behöva senare på dagen. Nåväl... vi hittade så småningom den rätta leden och följde den i riktning mot Sverige. Vår första paus tog vi vid gränsen.

I raststugan i Ekorrdörren pustade vi ut ett tag. Där ägde ett sånt där härligt möte rum som nästan bara kan ske uppe i fjällen. Precis efter oss anlände två tjejer till stugan. De kom nerför branten från Sylarna. Jag vet inte vad de heter och jag minns inte säkert var de kom ifrån. (En var från Skåne och den andra från någon norrländsk kuststad - Ö-vik? Sundsvall?). Jag gissar att deras ålder låg i spannet 20-25. Vi pratade inte om något speciellt, men ändå minns jag samtalet med stor glädje. Det lyfte vårt humör.

Sedan vi lämnat raststugan i Ekorrdörren fortsatte vi österut. Efter ytterligare fem km passerade vi raststugan Mieskentjakke. Där svängde vi söderut, och då mötte vinden. Det kändes i våra trötta armar och ben. När vi åkt någon kilometer såg vi något märkligt. Stod det inte en grävskopa mitt ute på fjället? Och en bro?

Exakt klockan 6 kom vi fram till Helag, rejält trötta. Vi längtade efter dusch, men eftersom middagen serverades precis då, så bad vi om ett bord som stod lite enskilt, så att vår eventuella odör inte skulle störa någon annan. Och så blev det. Kycklinggryta med en mycket fräsch salladsbuffé. Mums!

Väderprognosen hotade med ökade vindstyrkor.... Äsch! Det oroar vi oss för imorgon.

Den här dagen skulle vi spana efter fjälluggla. Det hade setts en sådan i närheten av Hulke någon vecka tidigare. Nu blev det inte någon spaning av. Det satte vädret stopp för. Vi skulle kunna ha haft en hel flock fjällugglor i närheten utan att märka något.

Vädret var samtalsämnet för dagen runt frukostborden i matsalen. Det piskades nästan upp en gnutta hysteri på sina håll. Det var både dimmigt och rejält blåsigt utanför fönstret. Ett par kvinnor ifrågasatte om man verkligen kunde ge sig iväg i detta väder, och det yttrades med en tydlig anspänning i rösten. Det var inte utan att Livskamraten blev påverkad. Vindstyrkan låg mellan 15 och 18 sekundmeter från sydost. Ingen i matsalen hade planerat att gå mot vinden. Vi tänkte ta oss till Gåsen, och skulle därmed få vinden i sidan från höger.

Det blev en ganska besvärlig tur. Vinden slet en hel del och bitvis var det mycket dålig sikt. Besvärligare än den dåliga sikten var faktiskt vinden och den blötsnö som den förde med sig. Snön klibbade rejält under skidorna och dessutom blåste snön in mellan pjäxa och skida, vilket gjorde att vi nästan "stod på tå". Vi blev tvungna att ta av oss skidorna och hacka loss snön under pjäxorna.

Vi rastade i stugan vid Hulke. Det är mycket sällan jag känner mig frusen. Duntröjan brukar ligga oanvänd i min ryggsäck, men här pälsade jag på mig allt jag hade trots att kylan inte var stark.

När vi började närma oss stigningarna mot Gåsen ändrades föret plötsligt. Det blev så halt att stighudarna (kicker-skins) åkte på. Vi fick också användning för vindsäcken vid en fikapaus. Det borde ingå två par öronproppar i "vindsäcks-kitet".

Uppe på Gåsen tog familjen Isfjäll(!) emot. Vi och en ensam man var de enda som dök upp på Gåsen denna dag. Ingen hade heller lämnat stugan. De starkaste vindbyarna hade varit uppe i 22 sekundmeter där uppe.

Dasset på Gåsen stirrar vindögt mot gästen.

Trots att det var gott om folk i Gåsen så fick vi eget rum. Det fanns nämligen ett rum där värmen inte fungerade. Både jag och Livskamraten gillar svala nätter, så vi tog tacksamt emot möjligheten att få sova riktigt gott.

I och med att vi kom till Gåsen så ändrade ju vandringen karaktär på ett märkbart sätt. Vid alla de tidigare övernattningarna hade vi ätit och druckit fantastiskt gott (för att vara i fjällen), men nu var det frystorkat som gällde. Någon tyckte att vi planerat turen åt fel håll, att det hade varit bättre med frystorkat först och kulinariska läckerheter senare, men jag tror nog att det var bra att få en möjlighet att kapa några kalorier på slutet av turen.

Idag skulle vi bara glida ner till Stensdalen... men vädret...

Vinden hade mojnat något. Den pendlade mellan 10 och 12 m/s, sydlig till sydostlig. Alltså sidvind till en början. Så småningom skulle vi nog komma i lä av Lill-Stensdalsfjället. Men sikten! Man såg i princip ingenting. Det var både dimma och blötsnö. Man såg nätt och jämnt till nästa kryss.

Vi hade ju gått denna sträcka många gånger tidigare, så vi bestämde oss för att ge oss iväg så snart som möjligt. Desto längre skulle vi få värma oss i Stensdalen.

Sagt och gjort. Vi gav oss iväg. Det kändes som om sikten hade förbättrats en aning för det snöade inte lika mycket som tidigare. Vi hade kanske hunnit iväg en dryg kilometer från Gåsen när himlen plötsligt öppnade sig. Nej... det var inte solen som tittade fram. Utan någon som helst förvarning vräkte det ner regn! Det tog ett tag innan jag fattade det nödvändiga beslutet: DET BEHÖVS SKALBYXOR!!! Jag hann bli sjöblöt om benen innan jag klev av skidorna, klev ur pjäxorna, drog av mig byxorna och tog på mig lämpligare kläder. Detta ägde alltså rum i ösregn och 10-12 sekundmeters vind!

När regnet så småningom dämpade sig kom en mycket tät dimma inrullande. Periodvis kunde vi inte ens se nästa kryss. Då gjorde vi så att jag stannade vid krysset medan Livskamraten fortsatte framåt tills hon såg nästa kryss. På det sättet "saxade" vi oss fram en kort bit.

När vi började sänka oss mot raststugan Stjäntja kom vi så småningom under den värsta dimman. Vid rastandet i stugan träffade vi ett trevligt - till hälften engelsktalande - par från Örebro av alla ställen.

Från Stjäntja och ner genom Lill-Stensdalen förbättrades vädret sakta men säkert. Nu njöt vi verkligen av skidåkningen. Till skillnad mot dagen innan hade vi ett fantastiskt glid OCH ett fantastiskt fäste. De uppförsbackar vi stötte på var bara att kliva rakt upp för. Plusgrader och en gnutta nysnö måste vara perfekt för vallningsfria skidor.

Vid Stensdalsstugan mötte den trevlige stugvärden Sven som vanligt. Han är synonym med Stensdalsstugan för vår del.

Det mest fantastiska återstod. Att avsluta dagen i den vedeldade bastun är en njutning av stora mått.

Natten tillbringades i samma rum som ett mycket sympatiskt Uppsala-par i vår egen ålder. Det finns gott om goa människor i fjällen!

Sista dagen! Vi ska ner till Vålådalen, och vädret är... vykortsvackert! Lill-Stendalsfjället ligger där och glittrar i morgonsolen.

Dessutom har det frusit på under natten. Det har bildats en fantastisk skare som bara nätt och jämnt bär.

Vi flyger fram! Aldrig någonsin har jag åkt på en sådan snö. Ni som känner till färdvägen vet att där finns några backar som är aningen smala och man har inte alltid perfekt sikt. Liiite otäckt var det ibland, men mest roligt. Vi njöt i stora drag. Vi fick verkligen vår "glidar-tur" till sist.

I Vålådalen väntade - som vanligt - bastu, besök på Naturum och en vidunderligt god röding med åtföljande jämtländsk pilsner, innan bussen gick till Undersåker för vidare transport söderut med nattåget.

Trots - eller kanske delvis på grund av - det bitvis bistra vädret har vi varit med om något vi kommer att minnas länge.

God tur på er!