Klättring, ett sätt att finna närvaro i stunden

Klättring , ett sätt att finna närvaro i stunden

Jag har varit sjuk ett längre tag, sex år av psykisk terror i huvudet gjorde att jag tillfälligt slutade med klättringen. Efter ett tag så kom jag inte ihåg känslan av klättringen, att vara intensivt fokuserad, gå in i cruxmomentet och få den där härliga känslan av att befinna sig i stunden, fullt medveten om att berget och jag var på något sätt intimt kopplade till varandra.

Jag har nu återkommit till klättringen, känner mig stark, fokuserad och har bestämt att göra klättringen till en del av min rehabilitering. Jag känner återigen känslan. Närvaron. Medvetenheten när jag klättrar. Att uppe på berget placera en kil som måste sitta bra ger en skärpa som jag ej kan hitta i det vanliga livet. Att lita på sina säkringar, att veta att de inte kommer att dras ur vid ett fall ger en stark självkänsla.

Jag har fallit vid ett par tillfällen, men känt lugnet när fallet kommit; den kommer att hålla. Att arbeta med medvetenheten i stunden ser jag som en självklarhet, det hjälper inte bara till i klättringen, när fokus ligger på att klara av ett cruxmoment  som du tränat inför hela vintern.  Den hjälper till i vardagen, när du står i tunnelbanan, när du utsätts för stress och deadlines på arbetet. När vardagen känns tung och arbetssam kan du tänka på den där känslan som du har på berget. Fokus. Medvetenhet. Närvaro.

 Du tar ett par djupa andetag som du kanske gör i en pressad situation på en led som ligger i gränslandet för din förmåga. Känner lugnet, stressen kanske försvinner eller åtminstone decimeras.

I dagens samhälle utsätts vi för ett ständigt informationsflöde. Vi måste bearbeta mängder med information som vi ibland inte orkar med. Att använda sig av upplevelser som ger medvetenhet och närvaro är ett sätt att hantera det ständiga flödet i samhället.

Min är klättring.   

Vad är din?