Expedition snöleopard i sagolika Kirgizistan – Part 2

På planeten Mars skulle man nestan kunna tro...

Varje dag under 2 veckor gick jag tillsammans med det lilla team jag hörde till upp till närmare 4000 meter- och ner igen. Inte bara skulle vi ta oss upp, utan också kontinuerlig kolla efter spår och "scats" från olika djur (man är ju förstås också intresserad av bytesdjuren som snöleoparden jagar samt andra som lever omkring), och hittade vi något som kunde vara av intresse skulle det förstås antecknas,  fotograferas samt registreras på gps. Cell efter cell på kartan utforskades på detta sättet av alla team.

Under den första veckan anmälde vårt team sig till att åka iväg på vår första “overnight stay” i en av de många vackra dalarna. På väg dit kikade vi (återigen) inom en av herdernas yurta’s och fick serverad en frukost nummer 2. 

Någon viskade i mitt öra att jag av hövlighet borde drick upp hela skålen med den fermenterade hästmjölken – kumis – trots att min mage inte riktigt tål detta. Jag fick i mig halva – mer hövlig än så gick inte … och magen skulle senare få seja sitt...igen. 

Bjuden på en frukost nummer 2 i  vackra färgrika yurtan

Den ökända skålen med kumis –  samt gult “smörfett” från fårsvansar (som vi med glymt i ögat kallade the Shakira-sheeps), yoghurt  mm – och i bakgrunden ett supergott nybakad bröd fortfarande varmt, att klämma in lite ost i brödet blev en riktigt läckerbit i lunchpaketet uppe i bergen

Väl framme i dalen gjorde vi snabbt klar vår lilla camp och drog därefter direkt iväg på en av de hårdaste uppstigningarna under dessa två veckor. Teamet som några veckor innan monterade fällorna var ursprungligen 8 pers, men bara 3 orkade ta sig hela vägen upp.

Själva dagdrömde vi om att kunna hyra herdarnas hästar medan vi steg för steg svettade uppåt. Vårt uppdrag var denna dag att checka och byta ut minneskorten som fanns i de 4 kamerafällorna uppe på bergsryggen. 

1 av 4 kamerafällor vi checkade den dagen

Blowout med spektakulär vy (skippa om du är känslig)

Efter xx-antal timmars uppstigning började vi se ljuset i tunneln så att seja – fast det gjorde även min mage som hade bråkat & brakat hela vägen upp. Nestan uppe vid bergsryggen, mitt i branta steniga bergssidan, fick jag shusha i väg de andra, blixtsnabbt hittade man någon sorts balans och hukade ner sig medan man genomled världens “blowout” i samma veva som man svor att alldrig mer vara hövlig på kumis – fast vyen jag erbjöds från mitt sneda “utedass” var då var alldeles spektakulär!

Så ett lyckligt leende mitt i eländet bubblade fram ..hi..hi  Ja man kunde ju lika gärna se det från den ljusa sidan – inte varje dag detta här – och så var man ju nestan uppe! Och dessutom uppförde sig magen alldeles exemplariskt de kommande dagarna… var ju inte mycket att bolla med där inne längre.

Det enda bekymmer var väl att jag nu sannolikt hade skrämt bort eventuella snöleoparder och andra djur från att vistas i området  – for ever! :mrgreen:

Äntligen uppe på ena bergsryggen där vi lokaliserade och checkade 4 kamerafällor utplacerade längs ryggen – i ett milt sagt magiskt landskap!

Under öppen stjärnhimmel

Innan vi kom tillbaka till vår lilla camp igen hade vi smygkikat på kamerafällornas minneskort vid hjälp av mitt kamera – inga snöleoparder syntes förstås, nej, så enkelt låter INTE bergsspöket sig fångas på kort  – men det fanns några cool bilder av andra djur.

Några bilder från de första kamerafällorna vi kollade – kul å se vad som försiggår om natten och i de tidiga morgontimmarna. Tycker det fanns en riktig kul bild (nedan till höger) där en argali jagar iväg lilla räven – ser ni?. (Och – för skoljs skull var det någon som kom på att montera upp kamerafällor vid vår base camp för att spionera på alla feta murmeldjuren som bodde där – just detta hade vi mycket skoj med i base campen!) 

Jag och två av killarna valde att spendera natten under öppen himmel och hade med oss bivvybags för andamålet.  Att få ligga där i stillheten och kika rakt upp mot den stjärnspäckade himlen medan man kännde den kyliga fjälluften smeka mot kinden är en helt obetalelig upplevelse jag alldrig kommer glömma – det här e livet på sitt basta konstaterade man lyckligt och somnade om något ovilligt.

Morgonbestyr med vy: Efter en natt under stjärnklar himmel kom den värmande solen och torkade våra daggiga bivvybagar

Vi fick besök av en herdefamilj vår lilla camp – äntligen kunde vi själva få bjuda dessa ytterst gästfria människorna på lite chai (te), käk samt lite godis. Man nyttjade så klart chansen att intervjua herdarna om vart snöleoparderna senast blivit observerad eller ev attaker på boskap – ofta kunde de ge mycket intressant vi vidareförmedlade till vår expeditionsledare.

2 av herdens söner - duktiga ryttare båda två! 

Nesta dag väntade ännu en solspäckad dag med en brant (dock inte lika högt uppe för en gångs skull) uppstigning till en klippsektion på andra sidan av dalen.

Där monterade vi upp våra medbrakta kamerafällor på passande ställen, la in vår namneinformation, gjorde registreringsarbetet så att de andra kan hitta fram till fällorna när de skall kontrolleras – tog oss ner igen och drog på eftermiddagen tillbaka till base camp igen.

Efter dagar på snabbnudlar och bröd längtade man nu efter chefen Emma’s friterade zucchinibollar!

Jag och Aman monterar  upp ena kamerafällan

Ja ungefär så här rullade ju dagarna på …  overkligt snabbt! 

Vi gjorde ännu en “overnight stay” veckan efter som var rätt så händelsesrik på olika sätt, fast det går ju inte att skriva ner allt man har varit med om varje dag under den här expeditionen – och vissa historier vill man gärna ha för sig själv.

Bomsäkert är det att vi hade mycket kul varje dag oavsätt hur slitna vi var när solen gick ner … samtidigt insåg vi hur omfattande arbetet med att skydda djur och natur faktiskt är i dessa enorma och ganska ostörda bergsområden.

Att på det här sättet få vara med på att ta tillvara på vilda djurlivet och naturen tillsamnans med kirgizerna kändes verkligen som ett äkta och givande äventyr - så det lär ju blir inte sista gången! 

“Overnight stay” borta från basecampen igen där jag och en av killarna sov i bivybags under ännu en stjärnklar natthimmel. Den här gången campade vi på en av herdarnas område där kossorna väckte oss om morgonen – precis samma kossorna som fräckt & frejdigt mumsade i sig omslaget till både madrassen och bivvybagen .. mohooo...

Vi hade ju ett fantastiskt väder så att seja hela tiden där uppe i Tien Shan-bergen… ett par timmar med dimma och regn ena dagen samt en snabb snöbyga var väl det enda som avvek från en alltid strålande sol. Nere i Bishkek var det 37-38 värmegrader, fast det var det ingen av oss oss som längtade ner till. 

Yapp… floden rann direkt ut fra glaciären i närheten och var bara 4-5 grader … vi hoppade i och badade ändå i vår fina “jacuzzy-valley” .. och förde ett himla liv där. Missa nu bara inte våran iskalla badsekvens på videon nedan!

Ledig dag tillsammans med herdarna

Under hela expeditonen hade jag inga extra dag ledig trots att detta ju var helt valfritt – antar att när jag först blir van med att vara på gång hela dagarna så lockade det faktiskt inte med en stilla sysslolös dag i base camp. Under den gemensamma lediga dagen valde dock de flesta av oss att åka ner till herdarfamiljerna för att ta det lugnt och ha kul ihop.

En av våra lokala killar åkte i förvägen och slaktade en get vi skulle käka – detta blev till riktigt stora festmåltid och blev förstås en omväxling frånden vegetariska menyn vi åt i base camp. Och den första rätten var faktiskt riktigt riktigt god och påminnde mycket om “pinnakjøtt” som vi norrmän från vestlandet käkar som julmiddag. Jag kännde mig nesta som hemma då..hi..hi

 Ibland fick man erbjudande om att prova herdarnas hästar – och det tackar man såklart inte nej till 

 En yurta täckt med “ullfilt” utanpå – insidan är ofta dekorerad med vackra färggranna tyger och ger gott om plats

Efter en gigantisk middag denna lediga dag var det dags för en liten variant av den traditionella Kok Boru (Dead Goat Polo) som jag, mot alla mina principer, själv fick prova på nu.

Dagen innan blev jag på gråten med tanke på att den döda getkroppen vi skymtade under en “träningsmatch” vi körde förbi – fast dagen eftersitter man plötsligen själv på hästryggen med handen runt den döda getens fot och forsöker hålla den ca 20 kilo tunga kroppen från att bli “kidnappad” av en annan ryttare. Märklig känsla är väl allt jag kan seja om det nu.

Några droppar vodka gick förstås på rundgång också – det gjorde den väl rätt så ofta under dessa veckorna. Det kändes iallafall som att både vivoluntärer och de lokala hade riktigt kul ihop denna dagen, barn som vuxna.

Video från de 2 första veckorna i Kyrgyzstan – missa nu inte den balla badscenen med vårt skotska charmtroll i spetsen: 

Men hur blev det då med snöleoparden då funderar ni kanske?? …. jo den kommer i nesta och sista inlägget från den här expeditionen! ;)