Everest X 2

Text och film av Fredrik Sträng

Drömmen om Everest började i skolbänken. I skolatlasen stod det 8848 m över havet, och man funderade om det i huvudtaget fanns luft där uppe. Jag hade ju sett bilder på Sir Edmund Hillary och Norgay Tenzing som nästan bar lite av en rymddräkt med tuber upp till toppen. Som sjuårig äventyrslysten koj-byggare så var tanken om att klättra Everest främmande man det var en kittlande tanke. Behövde man inte var lite av en stålman för att klättra berget? Erkänn att även du fantiserat om hur det måste kännas att stå där, på toppen av allt, ovanför molen, på självaste Sagarmatha, jordens modergudinna. Att sedan ta sig upp dit för egen maskin utan helikopter (förra våren så genomfördes den första lyckade helikopterlandningen på Mount Everest topp), det var ju det som var den ultimata utmaningen i en sjuårings fantasi…

På väg upp till läger 1, North Col, på 7050 m

Förra året och efter tusentals träningstimmar, 8 år av alpina förberedelser och över 25 berg ovanför 5000 m efter de första tankarna om Everest så står jag med min kollega Magnus Flock på toppen av second step som ligger 240 m från mitt livs dröm. Jag fattar där ett livsviktigt beslut då min syrgas inte fungerat, jag har feber, halsinfektion och vädret inte ser så lovande ut. Jag vänder helt enkelt om. Jag ska inte låta berget besegra mig tänker jag. Det är inte ens värt ett förfruset finger! Det sägs att om man lyckats övervinna second step, det egentligen ända riktiga kruxet på North ridge leden så är man som gott så hemma. Det var på denna exakta plats som de legendariska klättrarna George Mallory och Andrew Irvine senast sågs vid liv då de klättrade ambitiöst mot toppen den 8 juni år 1924. De återfanns aldrig vid liv igen. Deras öde gick till historien och blev snabbt den riktigt stora legenden på Everest. Myten om att de eventuellt lyckades nå toppen som första människor hålls fortfarande vid liv. Årligen utgår ”expeditioner” och lycksökare som försöker utröna om de kom upp på toppen eller inte. George Mallory och Irvine var mycket i mina tankar då jag vände om på toppen av second step våren 2005 och de blev ännu mera betydelsefulla vid min återkomst till Everest 10 månader efter mitt misslyckade toppförsök.
George Mallory gjorde hela 3 försök på Everest. I hans dagböcker ser man en uppenbar konflikt i hans tänkande. Å ena sidan vill han inget hellre än att vara med sin älskade fru Ruth och sina barn, men å andra sidan så har Everest blivit personifierat med honom, det hade blivit en vital sak i hans personliga legend, något som han faktiskt till vilket pris som helst ville uppnå! Han trodde ärligt talat att han inte skulle komma tillbaka levande!

Mount Everest sett från baslägret på 5200 m på den Tibetanska sidan

Men hur viktigt är egentligen Everest för mig, för Fredrik Sträng? Tydligen oviktigare än att behålla alla tår och fingrar men tillräckligt viktigt för att orka förbereda sig i 8 år och dessutom åka en tur till 8000-m berget Shishapangma mellan det första och andra försöket på Everest och klättra upp på Shishapangma som träning innan jag ville möta Everest igen. Everest handlar mycket om tur. Det spelar inte så stor roll hur stark du är. Tålamod, att hålla sig pigg och kry och att tajma rätt med vädret är punkter som är direkt avgörande för ditt resultat på berget. Många har bråttom, väldigt bråttom och prövar det tidigaste väderluckan som dyker upp. De får ofta sota med förfrysningsskador. Så var fallet i år för Russel Brices grupp på Everest. Russel är legenden bland Everest organisatörer på Everest nordsida. Hans ord är oftast lag. Hans sherpa team hade satt upp fasta rep till toppen av Everest så tidigt som 1:a maj i år och då fick Russel anledning att sträcka på sig och känna sig stolt. Vilket hästjobb!

Vy från tältet i läger 2 på 7700 m

Hur viktigt är Everest för andra människor och varför klättrar dem berget? Onekligen är Everest en frontfigur, en ikon för framgång och drömmar. Anledningarna att klättra berget är lika många som det finns klättrare. Vissa är där för att slå ett rekord, vissa för att bevisa för sig själva att de kan fixa det, vissa är där för sin 8:e försök och det har blivit en del av deras liv, vissa har blivit spådd av en spågumma som säger att du ska klättra Everest, vissa är där för professionell anledning eftersom du ”guidar” folk, vissa är där för att om du klättrar Everest så kan du få sponsorer för andra klättringar, och vissa är där och klättar därför att Everest är helt enkelt det högsta berget i världen. Bakgrunden, åldrarna och erfarenheten skiljer sig radikalt bland klättrare och guider. En amerikansk kvinna som var i mitt team hade klättrat ett 4000-m berg innan hon försökte sig på Everest förra året. Det gick åt pipan. Hon kom tillbaka i år för att göra ett nytt ”försök”, men hon hade inte ändrat något på förberedelserna, tränat mer eller klättrat något emellan. Hur gick det? Åt helsike! Hon kom till 7050 m och var helt slut och var väldigt besviken. Vad om hon klättrat och förberett sig i några år, då kanske hon hade sparat 200 000 kr på ytterligare ett misslyckat halvhjärtat försök. Många underskattar Everest och när det väl kommer till kritan så visar det sig att de tagit vatten över huvudet. Det är för stort för dem helt enkelt.

Folk har alltid fascinerats av Everest och om 100 år så kommer folk att fortsätta klättra berget. Vem vet, då kanske vi har asfalterad väg till berget och man får dra visakortet 10 meter före toppen för att få tillträde. Skämt och sido. Kineserna är faktiskt i full gång med att bygga ut vägen till Everest och asfaltera den innan invigningen till sommar OS 2008. Turismen till Everest har exploderat och efter att OS facklan nått toppen (detta är planerat) innan invigningen 2008 så kommer nog intresset bland besökare öka ännu mera. Den kinesiska marknaden är enorm och om det är något land som kommer expandera exponentiellt både finansiellt och när det gäller turism så är det Kina. Hur detta kommer att påverka miljön på Everest kan vi bara fantisera om. Det CTMA (Chinese Tibetan Mountain Association) borde göra är att utbilda Tibetanerna i skräphantering och kontrollera expeditionerna och besökarna till berget mycket noggrannare på hur de hanterar allt skräp och alla exkrementer. Det är INTE syrgastuberna som skräpar ned på bergen, det är allt bajs, kiss, matrester, batterier och bränsle som förorenar vattendragen och glaciärerna. Tibetanerna har dessutom noll utbildning i skräphantering. Deras vardag har under loppet av ett par decennier förvandlats till ett överflöd av skräphantering. De har ingen aning om hur de ska hantera allt skräp och dessutom ingen aning om hur skräpet förorenar varför de slänger allt utan reflektion i de vattendrag som de sedan tar upp vatten ifrån. Det borde vara CTMA, som tar så mycket pengar från expeditionerna skyldighet att utbilda Tibetanerna. Det är sedan expeditionerna ansvar att utbilda yakförare och tibetaner eftersom de använder deras tjänster.
Everest är dyrt.

Resan kostar ca: 200 000 kr, pengar som jag förra året fick ihop genom hälften sponsorer och hälften banklån. Vissa tar lån på hus och bil andra tar lån för att ha råd att klättra Everest. Men efter ett misslyckande så innebar det att jag var tvungen att ta ytterligare lån. Pengarna sedan våren 2005 var borta. Jag fick vända denna förslust mot något positivt. Jag var rik på erfarenheter och jag var visste att jag var tillräckligt smart där uppe för att veta vart mina gränser går, och att jag var tillräckligt smart att fatta viktiga beslut i tuffa situationer. Detta var viktiga egenskaper. Många faller slav för de blir toppkåta. Jag var övertygad om att jag inte skulle låta mig själv bli slav inför Everest liksom George Mallory gjorde 1924 när han dog högt uppe på Everest. Jag bestämde mig helt enkelt för att detta skulle bli mitt sista och andra försök. Den 21:a maj, samma dag som jag och Magnus klättrade mot toppen så dog slovenen Marco. Han vände aldrig i tid trots att han var helt fallfärdig. Han ligger nu strax före third step på 8670 m och påminner klättrare som passerar om den hemska verkligheten som kan drabbas de som faller för Everest lockelse och inte vänder i tid. Man blir kvar i all evighet. Sir Edmund Hillary sa en gång att definitionen av en lyckad klättring är att ta sig upp och ned levande. Även om George Mallory blev förste människa att nå Everest topp så kom han aldrig ner igen levande och det är det totala misslyckandet.

Om man däremot ska ge ett tips till dem som vill klättra världens högsta berg så är mitt starkaste tips att ha tålamod. Inte tålamod i den bemärkelsen att du kan räkna med att det kommer ta några försök innan du lyckas nå toppen av Everest utan att du har tålamod med att vänta tills du är mogen för berget. Det är inte bara att ”gå upp” på berget som somliga inbillar sig. Varför i helvete dör då i snitt 5 människor på berget varje år om det bara är att gå upp som gäller? Förbered dig väl, klättra länge och mycket och ha rikligt med expeditions erfarenhet innan du beger dig av. Jag har sett för många som klättrat Denali och Aconcagua och sedan beger sig till Everest och slänger ut alla dessa pengar och som sedan kommer på för sent att berget är bra mycket större utöver deras förväntan så att de bleknar i dess skugga. Klättra ett eller två 7000 eller 8000-m berg innan. Bra 7000 m berg är: Pik Lenin, Khan Tengri, Pik Communisma, Mustag Ata eller om ni är duktiga alpinister se då för Guds skull till att bli pionjärer och försök en obestigen 7000-m topp eller någon annan led än normalleden! Det hade ju varit skithäftigt! Bra 8000-m toppar att börja med är: Gasherbrum 2, Cho Oyu, Shishapangma. Gör sedan ett professionellt försök på Everest. Varje detalj i dina förberedelser kommer onekligen att avgöra din framgång. Om du slarvar med handspriten en dag och får en maginfektion på 1 ½ vecka så kan du vara körd, om dina stegjärn skulle ha setts över innan du åkte från Sverige och de går sönder på Everest nordvägg så är du körd, om inte tekniken fungerar och du irriterar dig över det så kan det vara en sådan belastning att du är körd, och om du tänker negativa tankar och inte mår bra under expeditionen så är du körd, om du inte äter och dricker ordentligt så kan du gå ner så mycket i vikt att du inte orkar klättra berget, om du inte vet dina egna gränser och vet hur mycket du kan ta ut dig utan att äventyra din hälsa så är du körd, o.s.v. Det många lägger av p.g.a. på Everest är dessutom att de blir helt enkelt less. Det tar för lång tid! Det tar 2 månader, så det är bra om du varit ute längre än 3 veckor! De flesta som bara varit ute i 3 veckor de prövar ett tidigt försök på Everest och de flesta misslyckas. Efter det första försöket så förlorar de flesta motivationen och styrkan och sedan vill de åka hem och äta sill och nubbe eller pizza och hamburgare om de är Amerikanare.

Fredrik Sträng på toppen av Mount Everest

Den 25 maj 2006 kl: 07.35 befinner jag mig 10 m från toppen av Mount Everest. Expeditionen har gått i princip klockrent och jag har känt mig oförskämt bra. Jag börjar grina, det är för mycket eftersom jag vet att min dröm sedan sju års ålder kommer att gå i uppfyllelse. Mina tårar fryser till is och jag blir tvungen att gnugga bort istapparna. Jag börjar grina igen och så fortsätter det i fem minuter. Jag når slutligen toppen och vi kunde inte ha prickat in en bättre dag. Molnen ligger som en vit slöja vid 7000 m gränsen och täcker all synbar jord under våra fötter.

Vy från toppen mot nordost. Ni ser toppkammen på leden northridge

Toppen är större än jag trodde är min första tanke, sedan kommer följande tankar: 1) Men Gud vad det är vackert här uppe 2) Det är mindre jobbigt att andas här uppe än vad folk har berättat för mig 3) Humm, tänkt om man skulle gå ner på södra sidan ner till baslägret i Nepal, men då är det en jäkla lång utmarsch i förhållande till nordsidan, äh, jag skiter i det 4) Så det var här Norgay Tensing stod 29 maj 1953 och poserade framför Edmund Hillarys kamera 5) Undrar om det möjligtvis skulle kunna finnas några spår av George Mallory kvar under snön? 6) Undrar vad det är som någon absolut ingen har sagt på toppen av Mount Everest, typ något förträffligt toppcitat som aldrig kläckts innan 7) Nää nu är det dags att börja fota och filma…

Vy mot syd från toppen. Lhotse i bakgrunden.

Himlen var alldeles blå och klar när vi stod på toppen 07.40 på morgonen. Makalu såg så mäktig ut och i fjärran så stack Kanchenjunga upp, världens tredje högsta berg. Jag slog på radion och anropade min far som väntade nere i baslägret, spänd på hur det hade gått. Vi grät båda i radion. Det var så känslosamt. Jag sa att denna framgång berodde på en aldrig trytande tro och stöttande familj. Denna bestigning tillägnade jag min far, mor mina syskon och mina kära kollegor som alltid hjälpt mig och trott på mig. Utan dem hade det aldrig fungerat. Framgången var ett temaarbete och ingen ensamvargs envetna kamp. Det är många som inte fick stå där uppe och se denna enorma skönhet, moder jord, men de var i mina varmaste (så varmt det nu kan vara där uppe  ) tankar. Tack till det underbara sherpa team som vi klättrat med och arbetat med så tufft under de senaste 1 ½ månderna för att fixa lägren och sett till att vi all mått bra.

Vy mot nord från toppen. Rongbuk glaciären och baslägret nedan.

Efter ca: 40 minuter (Gud vad tiden går fort här uppe var min sista tanke innan jag begav mig ned) så var det dags att börja nerfärden. Det var inte över ännu. Det var nu som den ljuva framgången efter att ha nått toppen skulle bytas mot ren avsky och ilska över hur vissa klättrare blev behandlade på nerfärden, och hur dåliga vissa klättrares beslut och självkännedom var. Allt detta skulle äventyra många andras liv då de heroiskt försökte få ner personer som var handlingsförlamade, sjuka och svaga från berget. Många skulle dö och många skulle mirakulöst räddas ner från Everest skoningslösa höjder.

Den vassa northeast kammen taget från toppen av second step på 8610 m. Leden går strax nedanför till vänster. Läger 3 på 8300 m ligger nere till vänster.

Våren 2006 omkom 12 människor på Everest varav 8 av dem på nordsidan. 2006 hade flera antalet döda än den berömda tragedin 1996 som sedan blivit filmatiserad och även om skriven i boken Tunn luft. Detta år så utspelades några fruktansvärda scener på Everest nordsida, och några av de mest vågade och heroiska räddningsaktionerna genom Everest historia genomfördes till och med från toppen. Det var ett år där människor ignorerade signaler som visade på att de skulle dö men de fortsatte ändå mot toppen, och det var året då människor i princip lämnades för att dö därför att folk värderade att nå toppen istället för att hjälpa de i nöd. Vid ett senare tillfälle kommer jag att skriva en artikel om de gripande händelserna som utspelade sig i år på Everest. Där kommer ni få läsa om historien om David Sharp som dog efter sitt tredje försök att nå toppen av Everest och som jag mötte i Kathmandu. Du kommer få att läsa om den synskadade Thomas Weber som dog mitt framför ögonen på min kollega Chris Klinke och som vi förgäves försökte rädda, och du kommer att få läsa om Lincon som vaknade upp från de döda och överlevde en natt i det fria ovanför 8500 m på Everest nordöst vägg.
Fredrik Sträng är professionell äventyrare, bosatt i Gävle. Han har varit på 4 stycken 8000-m expeditioner varav han lyckats klättra Dhaulagiri, Shishapangma och Mount Everest. För tillfället så försöker han slå ett Guinness världsrekord att som snabbaste människa klättra det högsta berget på jordens sju kontinenter under sju månader, även kallad för seven summits. Ingen svensk har hitintills lyckats klättra seven summits, Fredrik försöker bli förste svensk att göra så. Idén om seven summits väcktes år 2000 efter att han tillsammans med Magnus Sundström klättrade Denali. Du kan läsa mer om Fredriks 7+7+7 äventyr på www.strang.se

Om du har frågor så kan du nå Fredrik direkt: everest@g-web.se eller ringa: 0707-560921

Nå toppen och må toppen!

m.v.h.

Fredrik Sträng
Gå till Fredrik’s hemsida för att se filmen