En resa i Francisco de Orellanas kölvatten - Del 2

Del 2 - Amazonfloden

    Efter 17 dagar på Rio Napo kommer vi fram till Amazonfloden. Värmen här i mitten av regnskogen är påfallande och det regnar mer och mer för varje dag som går. Landskapet är monotont, men ljuset målar fantastiska bilder med det begränsade färgspektret. Längs med flodkanten växer det en tät vägg av grön vegetation. Vildmark för det otränade ögat, men egentligen oftare ett kulturlandskap än ett naturlandskap. Indianerna som är bosatta här bedriver ett lågintensivt och bärkraftigt lantbruk. Deras små hyddor, som oftast är byggda på pålar med flätade palmblad till tak, ligger utspridda med några få kilometers mellanrum.  

    Också Orellana nådde så småningom fram till Amazonfloden, men utan att ha hittat några betydande mängder mat. Tanken på den nästan omöjliga resan tillbaka upp till Pizarro och den väntande huvudexpeditionen, antingen motströms på älven eller till fots genom tät djungel, gjorde att han trots allt bestämde sig för att fortsätta med strömmen ned längs floden. Så småningom, tänkte han, måste de väl nå fram till havet?

    Efter några dagar på Amazonas börjar Sölve att må dåligt. I två dagar ligger han utslagen på golvet i båten. Varje gång han försöker att äta eller att dricka så spyr han upp allting igen. När han till sist börjar att må bättre är det istället Joels tur att ligga utslagen på golvet och vrida sig i obehag. Illamående är naturligtvis alltid en otrevlig upplevelse, men det är tusen gånger värre på en liten läck båt utan mediciner och möjlighet att skydda sig mot den stekande solen.

    Vi börjar att få dåligt med tid och har därför ibland börjat att paddla också på nätterna. Medan en av oss sover prövar den andra att hålla sig vaken ensam med båten, vattnet och mörkret. Man känner sig ganska ensam i värden när båten glider ljudlöst nedför floden. Rädslan för att krascha in i ett träd, en nattfiskande indian eller en kajman är hela tiden närvarande.

När lek blir allvar

    Efter några dagars vila på gränsen mellan de tre länderna Peru, Colombia och Brasilien fortsätter vi vår resa. Mörka moln tornar upp sig i horisonten. Vinden ökar i styrka och vi får se hur den fäller ett stort träd i vattenkanten. Regnet angriper oss likt en piskande vägg. Vinden griper tag i vår uppspända presenning, hotar med att välta båten, tvingar oss ta ned det enda skyddet vi har mot det kraftiga regnet. Floden blåser upp och meterhöga vågor sköljer in över oss. Vi förmår inte längre att styra båten utan driver ovillkorligt med naturkrafterna. Balanserar desperat mot vågorna och vinden. Båten trycks in mot flodkanten och lyfts upp av det skummande vattnet över ett flera meter brett område med kraftig vass. Vi kan inte göra annat än att vänta ut stormen. När ovädret äntligen mojnar hugger vi oss en väg ut till öppet vatten genom vassen med varsin machete. Ett tungt men nödvändigt arbete.

    Regnet minskar, men ger sig inte helt. Under de följande dagarna följer det efter oss likt en svartsjuk älskare, låter oss aldrig vara ifred. En kväll när vi håller på att slå läger på en gräsbank i det strilande regnet är det en liten grön orm som hugger efter i Joel. Den missar, men händelsen kastar ljus över vår sårbarhet. Det skulle ta oss många dagar att nå fram till närmaste ställe att få hjälp, och då kan det mycket väl vara för sent..

    Dagen innan julafton hemsöks vi igen av en storm. Större, starkare, elakare och mer ihärdig än någon annan vi så här långt har upplevt. Hon tar tag i oss, kastar och slänger oss runt i ett virrvarr av frenetiskt irrande, surrande och snurrande vatten. Floden tuggar, frossar, dräglar och spottar till sist upp oss på flodkanten, där vi snabbt söker lä i tältet.

    På självaste julafton vaknar vi upp av att solen skiner in i det fuktiga tältet. Väl tillbaka på floden kan vi äntligen börja att torka upp, både oss själva, våra kläder och all vår utrustning. Sölve letar fram ukulelen och stämningen är god. Plötsligt är det något som slår in i båten, en hundradels sekund senare smäller det från ett gevärsskott inne i djungeln. Joel börjar omedelbart att paddla över mot den andra sidan av floden, som här är närmare en kilometer bred, samtidigt som Sölve spontant söker skydd i botten av båten. Vi har tidigare sett tecken som tyder på en ganska stor vapentäthet i dessa områden. På en marknad i Peru såg vi hur hagelpatroner låg till salu i en plasthink mitt emellan skålar med ägg och tomater. I centrum av den Colombianska staden Leticia såldes pistoler i samma butik som barnleksaker. Det är heller inte första gången som vi har hört skott från skogskanten längs med flodbrädden, men det är första gången som det verkar som om någon har siktat på oss och inte på en apa eller papegoja i träden...

Den tredje och sista delen publiceras i nästa vecka!