Dramatisk vintertur

Den senaste tiden har det blåst mycket, och det kommer så att fortsätta några dagar till! Ni som känner för att läsa om stormar i den trygga fåtöljen, kan ta del av vår dramatisk händelse för 45 år sedan, som kunde ha slutat mycket illa!
Men, det var meningen att slutet inte var framme i vägs ände!

Vårvinterdrama i Jämtlandsfjällen mars 1977

Att bokstavligt överraskas av en vinterstorm med 42 m/s på kalfjället är en mardröm för oss flesta.

Vi fick uppleva det på första etappen mellan Storulvån och Blåhammaren, och under stor dramatik lyckades jag tillreda en nödbivack! Etappen kunde ha slutat väldigt illa, om inte jag (min färdkamrat var helt utslagen av trötthet) hade haft kraften och modet att reda ut det hela! Det är i realtid man vet hur man reagerar, och hur man agerar i en svår överlevnadssituation!? Lyckas man, som vi gjorde, belönas man med mängder av erfarenheter, att förmedla och ta till sig av!

Händelsen är en berättelse om vad vi råkade ut för, och hur vi lyckades överleva, medan fyra andra personer omkom under den aktuella natten i den skoningslösa vinterstormen, som då drog fram över Jämtlandsfjällen.

Färden till Storulvån
Vi startar med en lång natts bilfärd från Göteborg, och anländer efter 12 timmar Storulvåns fjällstation. Bokar in oss i en självhushållsstuga, som vi fick avnjuta helt för oss själva. Efter en välbehaglig nattsömn känner vi oss redo för första etappen på ca 13 km till Blåhammaren. Det är mars och vårvinter i Jämtlandsfjällen, en härlig tid för skidfärder i fjällen. Vädret är inte upplyftande, molnen smeker fjällsluttningarna, som långa aftonklänningar. Vinden är svag, och enbart några minusgrader. Vi kollar upp dagens väderprognos som vi kan läsa i receptionen, som förtäljer att enbart svag sydvästlig vind väntas under dagen. Jag gick en fjälledarkurs på vinterdelen året före i Friluftsfrämjandets regi i Storlien. Jag hade gjort några vinterturer med övernattning i tält och snöbivack i fjällnatur, vilket skapade ett brinnande intresse för vinterfärder. Dagens etapp till Blåhammaren kommer att försätta mina erfarenheter på ett verkligt mandomsprov.

Etappen Storulvån – Blåhammaren i svaga vindar
Vi axlar våra ryggsäckar och spänner på oss skidorna. Min färdkamrat har bara några månaders skidträning på hemmaplan. Men, jag ansåg att en stugtur utmed en markerad vinterled i Jämtlandsfjällen inte skulle bli något större problem för honom. Färdplanen var att inte inte göra någon längre veckotur. Blåhammaren-Sylarna-Storulvån var upplägget, och från resp. fjällstation göra korta njutbara dagsturer. Efter några kilometer åkning märker vi att vinden börjar tillta i styrka. ”Svaga vindar” var prognosen som etsat sig fast i mitt huvud.

Min skidovana färdkamrat får problem med att stå upprätt på skidorna och ramlar vid mindre nedfarter och backar. Nåväl, tänker jag, vi får satsa på att ta oss till vindskyddet och där inta lunchen och därefter resonera fram ett beslut.
Vi når vindskyddet och vinden ökar något, men siken är fortfarande relativt bra. Vi ser än så länge ledmarkeringarna tydligt. Vi resonerar om vi ska fortsätta eller övernatta i vindskyddet. Det skulle i så fall bli en ”nödbivack”, med risk för att vi inte skulle bli själva i vindskyddet om vinden tilltar ytterligare, då kommer troligen vindskyddet snabbt bli överfullt. Så vi beslöt att fortsätta med en förstärkt lunch, så kanske vi kunde öka tempot något och hoppas att vinden avtar, eftersom väderprognosen var svaga vindar, fortlöpte vårt resonemang!

Efter lunchen vid vindskyddet tilltar vinden
Vi kommer iväg och efter bara några kilometrar ökar vinden, och sikten försämras påtagligt. Fortfarande kan vi se markeringarna som ligger på 40 meters avstånd mellan varandra. Min färdkamrat får det svårare och svårare att stå upp i vinden. Faller ofta, jag får vända om och hjälpa upp honom! Jag inser att läget kan bli väldigt alvarligt om vinden ökar ytterligare, vilket dessvärre är trenden. Det börjar bli svårt att se kryssen i snöyran, och samtidigt hänger inte min färdkamrat med, utan han ramlar väldigt ofta. Det tar på krafterna att resa upp honom, och vinden ökar lavinartat! Ett beslut måste fattas. Jag säger att vi måste tillreda ett nödläger, det går inte fortsätta, för snart ser vi inte längre ledmarkeringarna! Vi stannar och jag börja gräva fram en sittbänk i snön. Därefter sätter vi upp vindsäcken med hjälp av skidor! Väl inne i vindsäcken tar på oss våra dunjackor och plockar fram termos med varmt vatten och tillreder varm choklad, som vi intar med förtjusning medan vinden rycker och sliter i vindsäcken. Vi konstaterar återigen att väderprognosen stämde väldigt illa!

Den skoningslösa stormen tilltar i öronbedövande styrka
Nu stormar det rejält, och från titthålet i vindsäcken kan vi inte längre se några ledmarkeringar! Sikten är helt obefintligt. Frågan är hur länge kommer stormen att rasa, och kommer den att tillta ytterligare? Det vet vi inte, men däremot vet vi; att det inte är det bekvämaste att övernatta i en vindsäck. Det väsnas och snön yr in, och vi måste skyffla ut snön med jämna mellanrum! Det dånar öronbedövande, ungefär som om det landar och stiger flygplan var 20:e sekund! Stormen är skoningslös, så förfärlig att den river sönder vindsäcken vid skidspetsarna! Nu yr snön in rejält i vindsäcken. Vi kommer snart att förvandlas till levande snögubbar och bli levande begravda i snön, vilket ingen av oss vill bli! Jag tar av mig dunjackan och gör mig klar för att börja gräva. Det finns inget annat val än att gräva en nödbivack rakt ned i snön! En stor grop med sittbänk, och en nisch in i snön, som tak och vägg! Min färdkamrat är inte i stånd att gräva, han har intagit ett apatiskt läge. Tröstar honom så gott det går. Berättar för honom vad jag kommer att göra, att han under tiden i den fladdrande vindsäcken håller snön borta så gott det går!

Beslut om nödbivack i rykande snöstorm
Jag ger mig ut i stormen för att börjar gräva rakt ned, och hoppas att jag inte kommer fram till hård packad snö, den så kallade ”pansarsnön”! För någon brytspade (vanlig lite jordspade) har vi inte, utan enbart en lite nödspade! Det är vitt och åter vitt omkring mig, som om jag befann mig i en mjölsäck! Vindbyarna är kraftiga och återkommer var 20:e sekund, och är tvungen att gå ned på knä för att inte blåsa omkull! Jag inser att det här kommer inte att bli någon lätt uppgift. Men, jag har inget annat val om jag inte vill skotta snö i en annan värld. Efter ett tag når jag ned till ca 1,5 meter, och nu kan jag huka mig, och komma ifrån de värsta vindbyarna. Ju djupare jag kommer, ju besvärligare blir det att få upp snön över kanten och det känns som om det yr in lika mycket som jag kastar upp!? Så småningom kan jag påbörja urholkningen för sittbänken och nischen.

Mödosam grävning minns min elevuppgift – nödbivack utan spade
Arbetsprocessen är arbetsamt, och medan jag håller på minns jag min elevuppgift för drygt ett år sedan då jag var en ”vanlig turist” som gav mig ut på en dagstur från hotellet och överraskades av en snöstorm och hade ingen säkerhetsutrustning med mig! Hur gör du? Det var min elevuppgift på fjälledarkursen! Jag lyckades då hitta en utmärkt snödriva, i vilken jag mejslade fram en nödbivack med hjälp av en skida, som fick fungera som spade och snösåg! Uppgiften blev godkänd, nu återstår att se om jag lyckas med den här nödbivacken i det skarpa läget vi befinner oss i!?

Efter att jag provat in sittplatserna, och bedömt att vi ska få plats bägge, även om inte komforten är lika ändamålsenlig som jag byggt på mina snöbivacksturer! Men, nu är det ett allvarligt nödläge som måste redas ut!
Så återstår att skära till några snöblock, för att täcka över vårt ”hem” med! Skär med hjälp en skida och sedan gräver jag ned under skärningen, och reser försiktigt upp blocket, som får stå och stelna till i vinden. Ser till att färdkamraten kommer ned i bivacken, och att alla våra saker kommer med.
Sen lägger jag skidorna, stavarna och den trasiga vindsäcken över gropen, därefter de stelnade snöblocken ovanpå. Det kommer inte ta länge innan den blir översnöad och packad. Med en av skidstavens truga borrar jag ut ett lufthål för att undvika syrebrist.

Slumrar till – återfår krafterna
Väl nere är det tyst som i ”graven”, och för vår del kan man säga att vi befinner oss i en ”levande grav”, som kommer att rädda oss medan den obarmhärtiga stormen rasar! Vi kan nu inta mackor och varm soppa. Sakta återkommer krafterna och välmåendet efter det enorma slitet för att överleva, den värsta storm jag varit med om på vinterfjället! Att i en sådan här situation ha tillgång till varm dryck och mackor är väldigt värdefullt, i vårt fall höjdes livsglädjen påtagligt.

Vi slumrar till och efter några timmars sömn tittar jag ut över vidderna. Stormen har bedarrat påtagligt. Mörkret är borta och vi har sikt, till och med så pass bra att vi kan skönja Blåhammaren! Så nära målet var vi, när stormen satte stopp för fortsatt färd! Vi beslutar att ta oss till stationen, som vi når efter ca en timme. Klockan är 06.00, och vi uppsöker helt enkelt ett ledigt rum och lägger oss. Vilken känsla, helt obeskrivlig!

Sammanfattning:
Enligt stugvärden på Blåhammaren så blåste det 42 m/s i vindbyarna, så fjällräddningen kunde inte ge sig ut och leta efter folk som var i nödläge. Vi var som sagt bara ca 700 meter från fjällstationen, vilket vi inte hade någon aning om, och vi hade heller inte klarat den biten i stormen i den obefintliga sikten. Vi lyckades reda ut den skoningslösa stormen, vilket dessvärre inte personerna som omkom lyckades med, eftersom de saknade kunskapen och erfarenheten av att tillreda en nödbivack!

Det var inte enbart kunskapen och några års erfarenhet och beteenden på vinterfjället som räddade oss, utan vi hade också en enorm tur! Att väderprognosen slog så himla fel, är inte ovanligt.
Som sagt, Fjällväder har en egen agenda. Det blåste i stor sett hela veckan, så dagarna använde jag till att utbilda min färdkamrat i olika nödbivacker och beteenden på vinterfjället, en bit från

Blåhammar fjällstation, bodde bodde vi på veckan ut.
Återfärden till Storulvån sker i flödande solsken med klarblå himmel och gnistrande snö, och framförallt vindstilla! Fjällveckan blev lärorik på många plan.

Under den långa hemresan till Göteborg (ca 90 mil) resonerade vi ingående turen, och vi var rörande överens om att min färdkamrat borde haft betydligt mer skidteknik, och fjällerfarenhet. Jag borde ha insett att även en lätt stugtur kräver träning och friluftserfarenheter. Trots detta, så är det ingen av oss som skulle vilja uppleva det igen, men heller inte ha det ogjort!

Året efter inträffade den fruktansvärda Anarisolyckan i Anarisfjällen, ca 10 mil väster om Östersund. Olyckan ägde rum mellan den 23 och 25 februari 1978. Åtta personer miste livet. Platsen för olyckan är utmärkt med ett silverkors men är inte utmärkt på några kartor. Anarisolyckan gav startskottet till bildandet av fjällsäkerhetsrådet, och Friluftsfrämjandet sammanställde 5 st. studiehäften om bland annat fjällsäkerhet, som jag (undertecknad) var en av många cirkelledare som under 1980–1990-talet anordnade fjällcirklar för att öka bland annat fjällsäkerheten.

Källa: Inge Bäckström