Dalarnas nordligaste punkt

För nästan exakt ett år sedan bestämde jag mig spontant för en kortare helgtur med start i Grövelsjön. Under kartstuderandet letade jag efter en potentiellt bra utsiktsplats utanför lederna och hittade en tänkbar topp inom lagom avstånd. Mitt tunnelseende gjorde mig blind för alla gränsmarkeringar på kartan och av den anledningen insåg jag inte att jag faktiskt hade valt ut den oerhört signifikativa platsen som också är den här artikelns titel - Dalarnas nordligaste punkt. En plats som är värd ett besök även om jag kanske överdrev dess betydelse här i världen. Det går att ta sig dit klart enklare än den väg jag valde, men det visste jag inte där och då. Mitt vägval bjöd dock på trevliga möten och om du vill veta vilka så föreslår jag att du läser vidare i min berättelse nedan.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

4 juni   ca 20 km
Grövelsjön till nattens tältplats i närheten av Stor-Våndsjön.

Efter en lång period med mycket fint väder lovar prognosen lägre temperatur över helgen innan nationaldagen, men fortfarande strålande sol och blå himmel. Förutsättningarna ser i det närmaste perfekta ut för en kortare vandring så jag beslutar mig för ett besök till Grövelsjön. Flera kartstudier har resulterat i ett tänkbart mål som förhoppningsvis kommer ge fin utsikt.

Resan upp passerar smärtfritt och jag parkerar bilen strax efter klockan 11 och går upp till fjällstationen för att se mig omkring. Förutom ett väldigt kort stopp på en motorcykeltur så är det flera tiotal år sedan jag senaste besökte den. I planen finns att äta lunch här, något som serveras dagligen från klockan 12 enligt hemsidan. Tyvärr hade jag missat i mitt sparsmakade planeringsarbete att det bara gäller när stationen är fullt öppen för säsongen; vilket är först från och med nästa helg…
Inser att det inte är mycket jag kan göra åt saken så jag sätter på mig ryggsäcken och tar mina första steg på leden mot Storvätteshågna och Hävlingen vid 11:30. Det tar inte mer än 15 minuter innan jag kommer upp på kalfjället och vidderna börjar öppna sig. Nästan samtidigt får jag syn på turens första renar. Det är alltid en trevlig syn och är något som ska komma att bli lite av ett tema på den här vandringen.

Vy mot Norge och Sölens toppar närmare 50 km bort (i Sverige har vi ett annat namn på berget, Rendalssölen).

Leden bjuder på enkel vandring i det karga landskapet. Det är fortfarande till stor del brunt även fast snön smält bort tidigt. Kanske det beror på torka efter det varma vädret som varit. Jag viker av mot Hävlingen och rundar sedan Jakobshöjden. Kort därefter hittar jag enkelt den omarkerade stigen som leder till rengärdet vid Grötvallsjön och lämnar då leden. Stigen är mycket lätt att följa och verkar vara hyfsat vältrampad. Vid den första sjön som är markerad på kartan får jag se de första spåren efter andra vandrare sedan fjällstationen i form av ett tält. Jag stannar vid en liten bäck precis innan jag kommer fram till tältet och vilar lite grann. Under tiden jag är där är det ingen som visar sig från tältet och jag ska inte heller komma att se några andra människor längs resten av den här stigen. Kanske är de ute på en dagstur ner mot Grövelsjön.
Jag fortsätter mot Grötvallsjön i det mycket behagliga vädret. Gissar på att temperaturen ligger mellan 10-15 grader. Med strålande sol och sval vind på det är det närmast perfekt och jag njuter i fulla drag.

Framme vid sjön och rengärdet kikar jag runt bland Samernas stugor som ser ganska mysiga ut. Utanpå den största sitter en parabol så trots deras lite annorlunda livsstil gillar de sina moderniteter. Nere vid sjön står tre tält uppsatta och det rör sig några personer i lägret. Antar att det är fiskare som tänkt bosätta sig där en stund för lite trevligt umgänge. För min del är det inte dags att stanna riktigt än, klockan är bara runt 16. Därför börjar jag följa stängslet som går från rengärdet nedanför Hävlingskläppen. Målet är att ta sig runt den lilla toppen norrut för att få utsikt över Hävlingen och några av de andra sjöarna som ligger som ett pärlband längs dalen. Här lämnar jag alltså allt vad stigar och leder heter för stunden och går rätt ut i terrängen; till en början atmosfäriskt ackompanjerad av flera ljungpipare i området. Skillnaden mot att gå på stigen är inte särskilt stor, det är lättvandrat här trots en hel del sten. Väl framme får jag också en mycket trevlig utsikt över sjöarna i dalgången med Hävlingen som den klart största. Målet med vandringen hoppas jag ska bjuda på en ännu bättre utsikt, men jag måste säga att det har börjat bra.

Grötvallsjön - Ljungpiparen är väl maskerad.

Härifrån har jag haft en lös plan över vart jag ska ta vägen. Jag har trots allt bara suttit med en karta framför mig och haft ett hum om hur terrängen skulle komma att se ut. På plats ser det ut att vara bäst förutsättningar om jag tar sikte mot ett litet pass mellan Högpiken och Högpikvålen. Med det beslutat stegar jag iväg norrut och möts snart av något krångligare terräng jämfört med tidigare. Det verkar vara en återkommande typ av terräng i det här området. Jag stötte på liknande förra året på min tur till Töfsingdalen och jag ska komma att stöta på det igen senare under den här turen. Kuperad terräng med små åsar eller höjder som ofta gömmer någon form av vattensamling bakom sig. Det innebär en hel del sick-sackande eftersom jag nästan alltid går rakt på vattnet och alternativet att simma inte känns aktuellt.
Något mer positivt med den här terrängen på just den här turen är alla renar som rör sig i området. Det dyker upp nya små flockar bakom nästan varje krön jag passerar. Jag har aldrig kommit så nära dessa underbara djur förut. De upptäcker mig helt enkelt inte eftersom de själva gömmer sig i groparna mellan höjderna. Vissa ligger på små gräsplättar och latar sig medan kalvarna springer runt och nyfiket utforskar världen de nyligen anlänt till. För att inte skrämma upp de rör jag mig så försiktigt jag bara kan och får ofta stanna för att vänta ut dem. Varje tur jag gått på har jag fått se ren, men den här slår rekord med råge och det på bara en dag.
Någonstans här inser jag också att mitt mål för turen faktiskt har en viss signifikans, om än liten. Hemma har jag haft tunnelseende i mitt planerande och inte tänkt så mycket på de linjer som markerar gränser på kartan. När jag med hjälp av kartan planerar min fortsatta väg för idag och imorgon reagerar jag på att tre linjer möts vid riksröset jag hoppas på att nå. Den tredje linjen måste vara gränsen till Härjedalen. Kan det vara så att det rör sig om Dalarnas nordligaste punkt?
Visst är det så! Kartstudier hemma efter turen visar mycket riktigt att det är så långt norrut man kan komma i Dalarna. Inte mycket att skryta med, men lite kul tycker jag ändå att det är.

Renarna tar det lugnt i en av sänkorna.

Börjar nu närma mig gränsen till Norge, och det renstängsel som går längs den, efter att ha passerat ”renlandet”. Hittar snart ett ställe att passera och lyfter över min ryggsäck för att sedan själv krypa under. Först tror jag att jag inbillar mig. Ett par sekunder senare när min hjärna registrerat att det faktiskt var någon som sade ”Hej!”, så vänder jag mig om och får se en man alldeles bakom ryggen på mig. Han har smugit upp på mig fullständigt. Jag har varken hört eller sett något överhuvudtaget. Det visar sig vara en Same som är ute med sin hund och inspekterar stängslet. Vi får en trevlig pratstund där mitt på fjället klockan 18 en lördagkväll. Han hjälper mig sedan under stängslet innan vi säger ”Hejdå!” och skiljs åt igen. Han fortsätter norrut för en lång kväll med mycket stängsel kvar att inspektera. Något som går bra den här tiden på året eftersom det är ljust länge till. Sedan är jag lika plötsligt ensam med mina tankar igen och ska så förbli resten av den här vandringen.

Grötån från Högpiken.
Trots den beskedliga höjden på 1000 meter över havet är utsikten över Femundsmarka nationalpark stor och vacker.

Mina fötter styr västerut och tar sikte mot Högpiken, det är bara cirka 1 kilometer kvar till den lilla toppen (det är den lilla topp som inte namngiven på den svenska kartan och ligger rakt väster om Högpikvålen och riksröse 143B). Anledningen till att jag gör en kort avstickare dit är att den har en brant sluttning ner mot dalgången nedanför. Utsikten levererar verkligen trots den relativt beskedliga höjden. Härifrån kan jag också se morgondagens mål Våndsjögusten och vilken riktning jag bör hålla för att komma på den landtunga jag planerar att gå över som separerar de stora sjöarna. Sakta börjar jag nedstigningen mot Stor-Våndsjön och trädgränsen. Här tar en liknande terräng vid som tidigare, små åsar eller höjder med vattensamlingar emellan, men den här gången med större stenar och fler träd. Även om det inte är någon enkel terräng att gå i så har området ändå en härlig charm med sin blanding av tall, fjällbjörk, stenar, vattendrag och torrfuror. Kombinationen av den lite tuffare terrängen och att det börjar bli dags att slå läger gör det till en extra tung sträcka. Det tar dryga timmen innan jag hittar en acceptabel tältplats som faktiskt bjuder på utsikt över Våndsjögusten. Klockan börjar närma sig 22:00 när jag väl klarat av alla kvällssysslor och kryper ner i sovsäcken för att sova.

Sjöar från vänster till höger: Nedre Grötsjön, Klacken och Hävlingen.

Samen och hans hund fortsätter arbetet längs renstängslet vid gränsen.

Vacker gammal torrfura med varglav.

Nattens tältplats med Våndsjögusten på andra sidan sjön.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

5 juni   ca 30 km
Från nattens tältplats vid röda punkten till Grövelsjön via Våndsjögusten

Nattsömnen blir tyvärr störd av att min madrass sakta läcker luft. Det är inte tillräckligt för att jag ska orka pumpa i ny, men det blir samtidigt något obekvämt åt höften. Som följd vaknar jag flera gånger under natten med ömmande kropp. Vid klockan 5:30 vaknar jag för sista gången och känner mig utvilad nog för att stiga upp. En och en halv timme senare har jag packat ihop allt och lämnar lägret med siktet ställt mot riksröse 144.
Mer eller mindre direkt kliver jag på en stig som ser ut att vara gjord av människor. Knappast något jag räknat med i dessa trakter. Den går i riktning mot sjön så jag bestämmer mig för att följa den en bit. Några små stenar ovanpå en större skapar ett miniröse och visar tydligt att det är människor som trampat upp denna stig. Det dröjer heller inte länge förrän jag kommer fram till en stuga nere vid sjön. En stuga som uppenbarligen används regelbundet med tanke på en ny sågbock som står utanför.

Från stugan går det sedan en ny stig längs sjön i den riktning jag ska gå. Perfekt! Förhoppningsvis kommer den ta mig precis dit jag vill. Tack vare den tar jag mig fram mycket enklare och snabbare än beräknat. Inte långt från stugan passerar den en fint belägen lägerplats som ligger på en höjd med fin utsikt över sjön. För den som vill besöka området och ta lite mer tid på sig kan det här vara en lämplig plats att stanna på.
Stigen visar sig gå rakt mot den landtunga jag ska gå över, men precis där viker den av och fortsätter istället förbi. Mitt i ett stenfält kliver jag därför av stigen och går ut i terrängen igen, i kanske 20 meter innan jag går rätt på en ny stig. Den här är inte lika vältrampad och den är därför stundtals lite svårare att följa. Nu är det inget större bekymmer eftersom landytan mellan sjöarna inte är särskilt stor. Vid ett tillfälle delar den upp sig i två olika vägar, något jag missar nu och upptäcker först på vägen tillbaka. Vägen till höger som är mindre tydlig är tyvärr den väg jag skulle ha tagit. Istället går jag till vänster, eller snarare rakt fram, och missar den stuga som finns markerad på kartan, och hamnar för långt norrut bland de små icke namngivna tjärnarna nordost om stugan.

Den sällsynta, giftiga och vackra varglaven hittade jag flera exemplar av här. Trakterna kring Grövelsjön är verkligen
rätt område ifall man vill se den. Här är den mer vanligt förekommande.

Terrängen blir rejält oländig med kullar och stora stenar blandat med fjällbjörk. En del negativa tankar kommer krypande med oron att hela vägen upp till toppen ska se ut så här. Till slut når jag i alla fall andra sidan av sjön och starten på stigningen uppåt vid klockan 8:30. Jag bestämmer mig för att lämna ryggsäcken här för att få en lite enklare klättring. Noterar vissa landmärken och ställer den tydligt på en sten innan jag fortsätter (oron finns så klart ändå att jag inte ska hitta den igen). Jag blir glatt överraskad av hur enkelt det går att ta sig upp även om det är brant på sina ställen. 30 minuter senare når jag riksröset och bjuds på en helt fantastisk utsikt. Precis som jag hoppats kan jag se otroligt långt med stora sjöar i nästan alla riktningar. En utsikt väl värd all möda att ta sig hit.

Stor-Våndsjön från Rr 144 med Hävlingen längst bak mot horisonten.
Stor-Våndsjön från Rr 144 i riktning västerut med Stor-Svuku i bakgrunden.

Nöjd med vad jag fått se vänder jag neråt och håller tummarna för att jag ska hitta min ryggsäck igen. Det går lika enkelt att ta sig ner och med min otroligt skickliga navigeringsförmåga (läs: magiska tur) kliver jag självklart rätt på säcken.
Under toppturen har jag fått en bra överblick på den väg jag gått hit och nu ska gå tillbaka. Därför siktar jag på att hålla mig närmare Stora-Våndsjön jämfört med hur jag hamnade på vägen ut. Det visar sig vara ett mycket bra beslut. En del stenfält stöter jag på även här, men överlag är terrängen mycket enklare. Precis när jag undrar var den där stugan gömmer sig egentligen är den plötsligt där när jag tittar till höger. Den ligger i en liten sänka inne i en vik med träd runtomkring så jag förstår nu varför jag aldrig såg den på vägen ut. Jag passar på att ta en paus och kika mig omkring lite grann. Stugan som har namnet Von-Bua ser ut att vara i ganska gott skick.
Jag har nu bestämt mig för att gå samma stig tillbaka och följa den förbi min tältplats för att se om den tar mig i rätt riktning åt andra hållet. Efter en sista titt på kartan sätter jag fart… och går fel direkt. Tyvärr kan jag inte skylla på kartan även om stugan är placerad på fel sida om bäcken som går mellan den namnlösa sjön och Stor-Våndsjön. Jag kliver helt korrekt över bäcken, men drar sedan iväg rakt norrut av någon anledning och passerar samma bäck en gång till. Följer här en stig längs strandkanten i tron om att det är Stor-Våndsjön. Några minuter senare inser jag att terrängen inte stämmer överens med vart jag borde vara och det är bara att vända om.

Den välgömda stugan vid Stor-Våndsjön.

Ungefär två och en halv timme efter att jag startade på morgonen är jag tillbaka vid den första stugan nere vid sjön. Tar en kort paus med lite energiintag och passar på att kyla ner mig med vattnet från sjön eftersom jag förväntar mig en svettig passage till Grötån. Jag följer stigen till en början och det underlättar en hel del i den här terrängen. Ganska snart börjar den dock dra iväg lite väl mycket västerut tycker jag och bestämmer mig därför för att vika av söderut i terrängen. En knölig start övergår snart till en mycket enklare terräng jämfört med längre österut där jag kom ner under gårdagen.
En studie av www.ut.no/kart hemma visar 2 stigar mellan Stor-Våndsjön och den markerade stigen längs Grötån. I verkligheten såg jag bara en stig och den stämde inte riktigt med någon av de på kartan tycker jag. Om start och slutmål är någorlunda korrekta så är det i alla fall bra färdvägar att nyttja, av det jag såg.

När jag kliver över ett krön efter ungefär en timme får jag syn på Grötån. Jag försöker spana efter ett lämpligt ställe att passera ån på och får syn på något oväntat. Min skickliga navigeringsförmåga visar sig igen när det bara några hundra meter bort finns en bro som inte är markerad på kartan. Vid närmare inspektion av densamma kan jag se att stigen faktiskt går rakt över ån här och det visar sig stämma när jag kommer fram. På andra sidan syns också tydliga spår efter andra friluftsintresserade i form av en eldstad och tältplatser.

Bron över Grötån.

Termometern måste visa en högre temperatur idag. Det har varit klart svettigare att ta sig fram den sista timmen och mina fötter känner ett starkt behov av lite vila och svalka. Jag tar av mig skorna och slår mig ner på bron för att doppa fötterna i det kalla vattnet en stund. Medan jag sitter där och tar det lugnt kommer det plötsligt en ren trippandes längs stigen. Till synes oberörd fortsätter den rakt fram mot mig och stannar inte förrän den precis ska ta ett steg upp på bron. Troligtvis har den inte sett mig innan för nu står den som helt stelfrusen bara några få meter bort. Jag kan inte annat än anta att den vill över till andra sidan så jag börjar försiktigt samla ihop mina saker och försöker flytta på mig för att låta den passera. Det tar inte många sekunder innan den springer tillbaka in i skogen. Den visar sig snart nära bron igen så jag inser att det bara är att packa ihop allt och ge mig av från stället helt och hållet. Dock med en trevlig upplevelse och ett minne rikare.

Högpiken som jag fotade dalen och Grötån ifrån under gårdagen.

Stigen som går längs ån visar sig vara vältrampad och lätt att följa trots avsaknad av ordentlig markering. Den bjuder också på fina vyer över ån och några av dess vattenfall till och från. Tyngre är värmen som nu börjar bli ordentligt jobbig att handskas med, speciellt med tanke på att det inte finns någon vind som svalkar här i skogen. Räddningen är att det är tillräckligt tidigt på säsongen för att mygg och andra insekter inte ska ha vaknat till liv ännu. När jag till slut kommer ut ur skogen nästan två timmar senare så siktar jag renvaktarstugan som ligger i sluttningen upp mot Pråahta längs gränsen till Norge. På en sten får jag syn på en fågel jag inte känner igen från tidigare vandringar. Den är ungefär lika stor som en ripa och har längre ben och näbb. Dess läte och utseende påminner om rödspov eller myrspov i vinterdräkt, men det handlar nog mest om önsketänkande då deras status är nära hotad. Jag njuter oavsett i fulla drag av det trevliga mötet och det är precis sådant här som gör att jag letar mig ut på fjället.

Grötån

Siktet ställs väster om stugan och jag passerar två mindre bäckar som längre ner går ihop och dryga kilometern senare ansluter till Röa; efter det börjar det luta svagt uppåt. Värmen gör en annars enkel stigning ganska svettig att ta sig uppför. Förutom leden som går ner till Sylen så passerar jag också en omarkerad stig, som troligtvis kommer från renvaktarstugan, innan jag når den lilla sjön norr om riksröse 142A. Jag tar en mycket nödvändig paus och passar på att svalka mig med lite friskt fjällvatten från sjön. Röa och dalgången mot Rönsjöen bjuder på en fin utsikt härifrån.

Den lilla sjön nedanför riksröse 142A med utsikt mot Rönsjöen.

Planen är att följa Grövelsjön och hålla mig på ungefär 1000 meters höjd så jag går upp till renstängslet och tar mig över till andra sidan. Det tar dock inte lång tid innan jag inser att jag inte kommer få någon utsikt över sjön på den höjden och jag tar mig därför neråt igen. Utsikten är väldigt vacker hela tiden här uppe och det är mycket lättvandrad terräng så jag kan verkligen rekommendera det som en alternativ väg till eller från Sylen. Temat med renar håller i sig och jag möter flera flockar på min väg mot Jakobshöjden som tar det mycket lugnt i värmen. För egen del börjar sagda värme göra mig sliten och fötterna är rejält trötta efter att ha fått jobba hårt de här två dagarna. Med bara cirka 5 kilometer kvar och ett klockslag runt 17:00 så tar jag en sista paus med påfyllning av energi. Då min madrass läckt under natten och det är så pass kort kvar till bilen har jag ändå bestämt mig för att skippa en till natt på fjället.

Panorama över Grövelsjön och Salsfjellet.

Ungefär halvvägs upp på Jakobshöjden kan jag se en bred hylla eller sänka med snö. Framför den ligger några små höjder som krånglar till det lite extra. För att framförallt slippa passera snöfältet, som riskerar att vara rejält mjukt och tungt att gå över, håller jag höger och går väster om själva toppen av Jakobshöjden. Det blir en enkel passage över till andra sidan och stigen som går ner till Sjöstugan. Lite sten så klart, men inget som ställer till några bekymmer. Sista biten ner till bilen går långsamt trots beskedlig lutning. Under de här två dagarna har jag haft små känningar av mitt tidigare löparknä, men lyckats hålla det i schack och tar det därför extra lugnt nu på slutet när jag är lite sliten. Totalt sett är det ett positivt besked på den fysiska hälsan om jag jämför med höstens vandring där tydlig smärta gav sig till känna tidigt.

Precis på slutet möter jag de första människorna sen jag lämnade fjällstationen igår morse. Ett par som håller på att sätta upp sitt tält i kvällssolen och två killar på väg upp på fjället med stora ryggsäckar. Jag tycker mig se ett par simfenor fästa på en av dem och ifrågasätter genast min mentala hälsa efter lång tid i ensamhet. Skakar av mig de tankarna och kliver några minuter senare ut på parkeringen efter en fantastisk tur. Klockan visar några minuter innan 19:00.

Gränsen mellan Norge och Sverige taget i riktning norrut från riksröse 144.

Riksröse 144 - Dalarnas nordligaste punkt med Gröthogna/Sylfjellet i bakgrunden.

Panorama över Stor-Våndsjön.

Som jag nämnde i förordet går det att ta en enklare väg till Riksröse 144. Den svenska kartan är väldigt bra som täcker en liten bit över gränsen in i Norge. Dock är den inte alltid så detaljerad och en jämförelse med den norska motsvarigheten innan avfärd hade varit bra den här gången. Kommer man från Grövelsjön på stigen längs Grötån går det alltså att ta av till höger och följa andra stigar hela vägen fram till den lilla stugan jag först missade. Även om inte ens den norska kartan har den helt utritad så finns den där. 

Här syns stigen som går att följa från Grötån till Stor-Våndsjön (här Vondsjöen). Den som har öga för detaljer noterar kanske också att den lilla stugan jag missade på vägen ut, är här placerad på rätt sida om bäcken från Vonsjötjönna.
Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket.

Källa: http://www.lantmateriet.se/