Äventyrliga dagen - andra äventyret

Text och foto: Sören Kjellkvist

Redan vid det första samtalet med Olle kände jag att det här kommer bli en fantastisk dag. Min känsla var att det här är en jordnära, ödmjuk och riktigt fin kille som tvingats växa och mogna som människa snabbare än normalt på grund av sin cancer.
Äventyrliga dagens förutsättningar hade inte kunnat starta bättre med sol och klarblå himmel. Hemma hos Olle packade vi upp och gick igenom utrustningen. Eftersom vi skulle paddla kajak på södra Storsjön behövde allt packas i packpåsar och extra ombyte tas med utifall att det blev någon ofrivillig plurrning i Storsjöns 4 gradiga vatten. Extra roligt var det att paddla Melker och Skims kajaker speciellt framtagna för Friluftsfrämjandet. Vi begav oss sedan av till iläggningsplatsen invid en vacker kyrkoruin som vi naturligtvis utforskade.

Det visade sig vara en medeltida kyrka från 1100-talet.

Olle hade ringa erfarenhet av kajakpaddling och därför inledde vi dagen med de moment som ingår i Friluftsfrämjandets grundkurs för kajak. Olle fick låna en torrdräkt som jag tror uppskattades mycket i och med alla plurr, kapsejsningar och återinträden i kajaken.

När så Olle kände sig trygg och bekant med sin kajak kunde vi styra norrut med snöklädda fjäll, nyutslagen grönska, vårblommor, klippiga strandbankar och vackra bottenkonturer i det klara vattnet. Eftersom vi i många hänseenden tyckte och tänkte väldigt lika så samtalade vi om livet i stort och njöt av paddlingen fram till lunch.

Senare körde vi även en övning för att utröna vilken sida vi tenderar att falla av mot när man inte har en fast hållpunkt att gå efter. Det är nyttigt att veta om man faller av åt endera hållet. Lunchen avnjöts givetvis på solig lästrand och Olle undrade om jag enbart packat med god mat. Givetvis packar jag alltid med god mat och det är inte heller så svårt när 24HourMeals står på menyn.

Vi rundade sedan Norderön och paddlade söderut när vinden friskade i till 7 m/s motvind. Efter ett par timmar så paddlar vi lagom slutkörda in till stranden där Kalle Grahn från Bergans of Norway mötte upp.
Kalle som är en inbiten flugfiskefantast invigde Olle i flugfiskets magiska värld. Olle övade och övade för att få till den perfekta bågen och tekniken som ligger bakom ett lyckat kast. Kalle imponerades av Olles snabba inlärningsförmåga och samma sak upplevde jag vid morgonens kajaklektioner.

Kalle passade även på att bjuda in Olle till Turglädje 17-20 september 2015 och ordna fram två fribiljetter. Slutligen överräckte han ett handskrivet brev från Friluftsfrämjandet. Region Mitt har i samarbete med Länsförsäkringar tagit fram en unik ledarskapsutbildning med mentorprogram där 16 ledstjärnor ska väljas ut för att inspirera och agera förebilder för andra ungdomar. Efter att ha läst igenom Olles motivering erbjuds nu Olle att bli en av de 16 ledstjärnorna.
– Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig och jag tror inte heller det syns på mig hur glad och lycklig jag blir över detta, sa Olle.

Vi fortsatte sedan att runda öarna och mot solnedgången gick vi iland och tände lägerbål och slog upp tälten.

Vi lagade middag och vandrade en bit av ön för att till slutligen krypa in i tälten.

Länge låg vi och pratade genom tältdukarna. När så Olle sade att det var precis det här han drömde om när han låg på sjukhuset så känns Äventyrliga dagen så himla rätt och meningsfullt. Ytterligare en aspekt av meningen med livet.
Efter en fantastisk dag med lika fantastiskt sällskap så sa jag att det enda som saknas nu är regnsmatter mot tältduken. Inom en minut började det regna. Regna gjorde det sedan hela natten och vi sov som stockar. På morgonkvisten påpekade jag att nu vore det helt ok om regnet upphörde och minuten senare slutade det regna och solen kikade åter fram. Vi packade ihop våra prylar och paddlade tillbaka till kyrkoruinen.

Äventyrliga dagen kunde knappast ha avlöpt bättre och det bli ett fint minne att ta fram när man behöver fylla på med mental kraft. Det var med sorgmod vi avslutade dagen då vi båda helst velat fortsätta in i horisonten.

– För mig innebar Äventyrliga dagen att jag fick förverkliga en dröm. Jag känner att jag har blivit väldigt inspirerad av Sören till att sticka ut på fler äventyr och att man inte behöver göra det så komplicerat. Äventyren är närmare än vad man tror. Det bästa med Äventyrliga dagen var att få känna att min sjukdom faktiskt är borta och att sätta punkt för allt jobbigt som varit, sa Olle.

Läs mer om Äventyrliga dagen

Ansök till Äventyrliga dagen

Åtgärder vid cancer:
Olle känner djup tacksamhet till cancervården och den forskning som lett fram till att 98 procent av de som drabbas av testikelcancer idag överlever. I princip all forskning som bedrivs på cancer finansieras via donationer. Utan donationer skulle kanske inte Olle fått en andra chans i livet.

Tack vare cancerfonden överlever idag många sin cancerdiagnos. Även den ideella organisationen Ung cancer har varit ett stöd och hjälpt Olle under hans svåra tid. Ung Cancer grundades hösten 2010 av Julia Mjörnstedt och Hanna Wekell. När Julia var 21 år drabbades hon av tjocktarmscancer och kände då en stor ensamhet. Hon saknade ett forum och en mötesplats där unga vuxna som drabbats av sjukdomen kunde träffas. I frustration över att det inte fanns någon naturlig mötesplats eller enkelt sätt att komma i kontakt med andra i liknande situation föddes idén till Ung Cancer. Fortsätt stödja dessa fina organisationer.

Motivering:
Jag heter Olle och är 19 år. 10 december 2014 hände det som inte fick hända. Jag fick diagnosen testikelcancer. Dom opererade ut min drabbade testikel två dagar senare. Allt gick väldigt fort och rädslan hängde över mig hela tiden.
Men det är först nu som rädslan verkligen börjar sätta ordentliga spår när verkligheten har börjat komma ikapp. Nu har jag gjort mina tre cellgifts behandlingar. Doktorn säger att jag ska vara botad. Ordet botad trodde jag aldrig jag skulle få höra. Det var en otrolig lättnad att kunna gå ut ur onkologavdelningen och veta att jag med största sannolikhet aldrig behöver komma tillbaka.

Men det var en känsla som följde med mig hem. Något som jag först nu, inför mitt första återbesök, får uppleva. En känsla av förändring och fortsatt osäkerhet. Kommer jag alltid behöva vara såhär nervös de kommande 10 åren som jag ska åka på mina kontroller? För vem är sjukdomen värst egentligen? Är det den drabbade, familjen eller flickvännen? Konstiga tankar att ha i huvudet men dom finns där, och av en väldigt bra anledning. Vi har aldrig upplevt en så jobbig situation som vi har haft, jag och mina närmaste.

Jag har haft svårt att känna efter själv och har mest iakttagit hur alla runt omkring mig har reagerat och hur dom har upplevt det. Det känns som, baserat på det jag har sett hos dom, att jag har gått igenom något väldigt jobbigt. Jag kan knappt fatta själv hur jobbigt det har varit om det inte vore för att jag kunde se andras reaktion. Själv så har jag nog mest gått in i någon typ av fosterställning och bara tagit smällen.

Jag tog studenten i fjol och större delen av min tid efter det har bestått av träning. Jag blev nämligen antagen till Grundläggande Militär Utbildning i Arvidsjaur med inriktning mot Jägarsoldat heltid. Planen var att jag skulle rycka in 16/3 i år, men det insåg jag under första kuren att det inte kommer att gå. Jag avanmälde mig från utbildningen samtidigt som de första droppen gick in i kroppen. Jag siktar in mig på att söka igen nästa år då de har en utbildningsstart per år. Jag har fått en timvikarie anställning på ett gruppboende men jag söker nu fler jobb.

När jag blev sjuk så var jag mitt upp i körkortet. Jag fick cancer 10/12, opererades fredag 12e och hade redan hunnit boka halkbana vid det laget. Halkbanan var på måndag 15e och uppkörning på onsdagen 17e. Jag bestämde mig för att inte avboka och klara körkortet ändå. Med tanke på vart de hade opererat mig så förstår ni svårigheterna med att sitta ner. Jag klarade körkortet och levde på den glädjen under hela jullovet (även om det inte blev så mycket körande). Jag hörde mina kompisar prata om att åka upp till fjällen och åka skidor eller vandra, utan att jag kunde följa med. Var det någonting jag tänkte på när jag låg inne på behandling så var det naturen, träningen och det som höll mig igång när allt kändes jobbigt var tanken på att efter behandlingarna få komma ut i naturen och vandra och bara vara som jag var förut.

Men jag inser nu att det aldrig kommer vara samma Olle, något har förändrats. Det är häftigt att känna att den behandling jag har fått kanske inte skulle ha funnits om inte det vore för alla människor som donerar pengar till organisationer som cancerfonden och ungcancer. Jag vill tacka alla otroligt snälla människor runt om i världen för stödet ni ger genom att skänka pengar till organisationer som dessa eller ni som gör pärlarmband på ung cancers pärldagar. Tack!

Innan jag fick cancer så förknippade jag “ordet” med säker död. Jag hade aldrig reflekterat över om man kunde överleva cancer. Det är därför jag gärna pratar öppet, med och inför andra, om det som hänt och allt runt omkring. Folk behöver höra att det finns dom som överlever cancer också. Om det går någon som mig därute, oavsett om det är i Sverige eller i övriga världen, så vill jag berätta att jag överlevde och det kan du med.

En annan stark känsla är att jag hade tur. Det kan låta konstigt men känslan av att jag har haft tur överstiger känslan av otur. Men cancer är cancer och risken finns att den kommer tillbaka. Det kommer att vara kontroller varannan månad till att börja med och sen glesare. Innan jag blev sjuk så kunde jag aldrig tänka att jag skulle uppleva något positivt från mina erfarenheter. Nu i efterhand så känner jag att detta är något som format mig och kommer forma mig för en lång tid framöver. Den här erfarenheten är ingenting jag vill vara utan nu. Det är en del av mig och jag tycker det känns lättare att uppskatta andra delar av livet som man kanske såg som självklarheter innan. Från dropp till topp! Jag har fått min andra chans och den ska jag ta väl vara på!

// Olle Gibson