Anneli och Aconcagua 2009, del 3

1:   2800 m
2:   3000 m
3:   3300 m
4:   3600 m
5:   3900 m
6:   4000 m
7:   4200 m
8:   4500 m
9:   4800 m
10: 5000 m
11: 5100 m
12: 5400 m
13: 5700 m
14: 6000 m
15: 6000 m
16: 6300 m

Baslägret är på 4300 meter så om man följer det här så knallar man inte vidare för att sova högre förrän dag 8. Jag hade sovit tre nätter i Confluecia på 3300 m, en natt vid Ibanex på ca 3800 m, och var således före schemat och behövde sova i baslägret 4 nätter innan jag knallade vidare uppåt. Nästa camp, Canada, som ligger på ca 5000 m är egentligen alldeles för mycket som ett enda hopp. Det finns möjlighet att sova nedanför Canada och det skulle jag göra om jag åkte igen. Nedanför den stora stenen som tornar framför Canada finns en liten kulle, mera som en upphöjning. Jag tror regelverket säger att man bara får tälta utanför de officiella campen, men däromkring finns det i alla fall röjda tältplatser.

Jag sov tre nätter i Canada, sedan en natt i Alaska, strax under 5400 m, halvvägs upp till Nido. Det är bara några röjda tältplatser på sluttningen. Det är inte någon officiell camp så man fick inte tälta där men jag valde höjdsäkerhet framför regelverk. Parkvakterna passerade när jag satt utanför tältet och de såg inte glada ut men jag fick inga bannor. Det sades att det blåste väldigt mycket i Alaska men det var alltid lugnt där varje gång jag passerade. Det är dock som gjord för rediga fallvindar så det gäller nog att ha koll.

Jag tyckte vägen upp till Canada var lite småbrant i början, den bit man ser från baslägret, men fortfarande promenadnivå. Mot slutet blir det brant igen och precis nedanför "stentornet" tjänade man på att gå runt till vänster med redig marginal, ju närmare "tornet" desto brantare, och än brantare blir det högre upp. Efter Alaska gick jag upp till Nido, omkring 5600 m, och den dagen var jag väldigt stark så det var kul. Från Canada upp till Alaska och Nido var det rena söndagspromenaden rent terrängmässigt. Jag slappade i Nido i fem dagar och velade lite vad jag skulle göra därnäst, om jag skulle upp till Kolera eller gå ner. Det blev komfortvarianten, jag gick ner. 

Det går ingen nöd på mig när jag har slappardagar. Jag tar med tillräckligt bränsle så jag kan ha det varmt och gott. Stenarna håller golvet hyfsat på plats så inte kaffet hamnar på golvet när kastvindarna får hela tältet att lyfta.

Baslägerfix II

Det var skönt att komma ner till komforten igen efter acklimatiseringsturen. Komforten består i att ha lite mer pinaler men det skönaste var att tvätta håret som inte hade tvättats sedan dagen innan jag lämnade Punta del Inca. Det finns internet och telefon, men det fodrar att man har med sig den stora dollarplånboken. Argentinska pesos fungerade bra men kursen var dålig. På en del ställen tog de euro men jag såg inget ställe där de tog plastkort. Det fanns diverse mat att köpa, pizza, stekar mm, av skiftande kvalitet. Man kunde sova i säng om man ville men det verkade vara förfärligt trångt i de flesta sängtälten, de hade tryckt in så mycket våningssängar det bara gick.

Ett sängtält med lite svängrum.

Det fanns gott om bärare om så önskades men då gällde det att återigen plocka fram stora dollarplånboken. Möjligen hade det gått att deala med utrustning, många behövde utrustning av bättre kvalitet men hade svårt att betala vettiga priser, så man skulle nog kunna deala att de får ens sovsäck eller nåt när man senare lämnar berget.

Det jag saknade allra mest var ett baslägertält. Utan tvekan skulle jag ta med ett tält till om jag åkte igen. Dels är det väldigt skönt när man kommer ner och dels är det väldigt skönt när man ska upp, för att kunna packa ihop mycket snabbare. Jag förstår inte varför det tog timmar att få i sig lite frukost och packa ihop sina saker. Om tältet låg färdigpackat i sin påse skulle jag sparat timmar. Fråga mig inte hur det här hänger ihop, jag har ingen aning, har aldrig varit med om dess like, ja, det verkade vara en förbannelse på det här berget, det tar timmar att packa ihop sig för att gå upp. Det är egentligen inga problem alls med att komma sig iväg senare för avstånden är korta men jag kände mig alldeles B när det tog 2-3 timmar att komma iväg. Moralisk demontering.

Jag skulle dessutom försöka få med mig en extra sovsäck, jag hade en Mountain Equipment Iceline som har en damkomfort på - 12 grader vilken jag tyckte var lagom, - på hög höjd! Det var som kallast ungefär - 25 grader och de kallare nätterna sov jag med dunbyxorna på. Men längre fram på säsongen var den i varmaste laget i baslägret.

Jag hade med två kök som gick på bensin, båda MSR XGK, och ett gaskök, MSR Pocketrocket. På acklimatiseringsturen hade jag två bensinkök (ett i reserv) men nästa sväng tog jag gasköket som reserv. Skulle jag gå igen så vete katten, det beror på hur högt jag satsade på att campa. Förmodligen bara ett bensinkök och en extra pump på berget. Jag skulle i alla fall satsa helt på gas i baslägret.

Gas och bensin kunde som sagt shoppas i Mendoza. Det sades att det fanns utspädd bensin så satsa på en seriös shop. Chamonix handlade jag på, de var både väldigt trevliga och hjälpsamma och bensinen funkade som den skulle. Man får oftast bensinen levererad i tomma petflaskor som i och för sig håller för det mesta men det är inte dumt att satsa på att ta med något rejälare.

Skulle förresten något i utrustningsväg gå sönder på plats, eller om något saknas, så kolla med andra som är på hemåtväg, du kan med största sannolikhet shoppa det du behöver från dem. Både bränsle och mat men även utrustning. Okej, det är begagnat och du kanske får betala det pris de får betala för att köpa nytt, men de hjälper dig på plats och de får sedan ta sig tid att skaffa nytt så jag tycker det är helt okej pris. Jag själv kom över en tom bränsleflaska av en svensk kille. Den är dessutom lite av en souvenirflaska idag, - det bor en Aconcaguaande i den! Maten skänks oftast bort, jag fick så mycket överbliven mat av andra att jag hade kunnat stanna till påsk. När jag sedan lämnade baslägret skänkte jag allt överblivet till bärarna som verkade vara de med lägst rang i baslägret.

Den där svensken var förresten himla trevlig, precis som de andra svenskarna. Vi var fem svenskar som följdes i lägren. Två grabbar i ett tält, och den här grabben och hans tjej i ett annat. Och jag. De andra var snabbare än jag var, de hade ju mindre tid, så när de var färdiga för att lämna baslägret, då var jag klar med min acklimatisering. En av dem kom upp, en kom strax över Nido, omkring 5800 m, och två kom till Independenciahyttan, ca 6400 m. Ingen kom till skada, om än lite krassligeter här och var emellanåt. 

Kalasläxa

Jag kosade mig i baslägret i några dagar samtidigt som de jag lärt känna packade ihop sig för att åka hem eller vidare till något annat och det blev till slut lite småjobbigt med alla avsked. Dessutom var det avskedsmiddagar flera dagar i sträck. Nästa gång jag ger mig iväg på något sådant här ska jag försöka "skydda" mig från sådana mentala jobbigheter lite bättre. Det är naturligtvis inget fel att ha kul kalas, kalaset med svenskarna där vi fixade värsta julfesten med överbliven mat slår det mesta i kalasväg, och jag blev bjuden på köttparty hos några glada finnar som tagit sig upp på toppen, vilket också var kul i sig, men jag märkte att det blev jobbigare att ta sig tillbaka in i bergets värld igen. Jag behövde fokusera, och att göra såna avbrott slukade mycket fokus. Det var en viktig lärdom. Nästa gång blir det lite mindre partaj och lite mer fokus.

När alla hade packat sig iväg från berget packade jag ihop mig för att gå upp igen. Jag hade mat med mig för närmare 2 veckor för att kunna ligga på hög höjd och invänta bra väder, och dessutom var turen lite av ett experiment, jag ville se hur jag mådde på hög höjd, så jag ville tälta så högt som möjligt.

Mål och bonus

Mina mål med turen var att återigen träna på att lyssna på kroppens signaler, lyssna på väder och vind, bergsgudar och spöken och allt vad det finns att lyssna på, och att också acceptera det jag hör vilket inte är helt lätt alla gånger. Man vill gärna tro att man är lite duktigare än man är i bergen precis som på alla andra ställen, så jag skulle träna på att lyssna och att acceptera. Sedan ska beslut fattas om vad som ska göras härnäst och besluten ska dessutom vara kloka. Och slutligen ska jag alltid ha dörren öppen för att ompröva mina ställningstaganden eftersom förhållandena kan förändras, både de yttre och jag själv, och jag kan dessutom ha haft fel. Så det var målet. Toppen var bonus. Om jag skulle nå toppen men hade fattat dåliga beslut på vägen så skulle jag se det som ett misslyckande, jag skulle så att säga vara diskkvalificerad. Naturligtvis med ödmjukhet gentemot mig själv så jag får lärdomarna med mig hem. 

Dessutom ville jag som sagt testa mig själv på de lite högre höjderna, se hur jag mådde, för den händelse att jag skulle stöta på något lite högre berg i framtiden. Att jag ville tälta högt en längre tid var inte direkt ett mål med turen, utan mer ett önskemål. Jag önskade tälta så högt som möjligt.  

Ytterligare ett mål var att ha kul. Mesta möjliga kul. Rent av den som har roligast vinner! Fast näsan har det aldrig kul, den ryker stup i ett, av både köld och sol. Jag tränar fortfarande på att försöka gå sönder så lite som möjligt och vad gäller näsan behöver jag skärpa mig.

Packa mig iväg uppåt

Så jag packade ihop mig, exakt 30 kg vägde spektaklet på ryggen. Jag hade inte cachat nåt uppe på berget utan bar allt med mig, tält och alla andra lägerpinaler, maten för två veckor men också mina mediciner och en speciell dryck som jag måste ha, så det blir en del extra. De flesta kan nog köra på "svältkost" i ett par dagar om man vill få ner vikten, min gräns brukar ligga på ca 5 dagar, men sen blir jag nojig och att leva på svältkost i två veckor är inte att tänka på, utöver noja så skulle jag förlora omdömet.

Ryggsäcken var tung men det gick bra, det var bara sträckan från Canada upp till Alska som var lite seg då jag var i lite i allmänt dålig form. Jag tog det lugnt som vanligt så det gick bra det också. Det bör tilläggas att jag är van att bära tungt och var ju också mycket välacklimatiserad.

Jag gick upp till camp 1, Canada, och sov där en natt, gick vidare till camp 2, Nido, och sov där 2 nätter och gick sedan upp till camp 3, Kolera, ett par meter under eller över 6000 meter beroende på var i lägret man tältar. En bit bort ligger Camp Berlin och där är det mera lä men också mera äckelpäckel, ja, det är som att tälta på ett utedass. Det finns inga toaletter över baslägret och det är meningen att man ska plocka upp sina pinaler med typ doggybags och bära ner det hela igen. Man får t.o.m. numrerade påsar för dessa pinaler. Men en del, eller rättare sagt, ganska många, tycker att det är måttligt kul att plocka upp efter sig, och framför allt att bära runt på det hela, så de lämnar det där det hamnar. Och shit anåda vad det finns pinaler på visa ställen och Berlin är ett sånt ställe. I Kolera är det mycket renare om än blåsigare. Lägren borde faktiskt byta namn.

Man ser inte camp Colera nerifrån Nido men det är ingen fara att hitta. När du har kommit upp en bit ser du en svart klippa och du ska precis till höger om den. Du har sen campen precis bakom kanten.

Kuriosa

När jag är inne på det så kan jag ta det här med numrerade påsar. Man får en påse när man checkar in i parken. Det är skräppåsen. Den stoppar man lämpligen bland sina dyraste värdesaker för om man förlorar den kan det kosta skjortan. Det är alltså tänkt att man ska ha sitt skräp i den påsen när man lämnar parken. En del förlorar den och får betala väldigt dyrt. Mer vanligt är dock att man låter mulåsneförarna ta ut skräpet. Det kostade mig veterligen inget extra och de antecknar på tillståndet att de har tagit hand om det, men se till att det inte glöms bort. Sen är det bara att checka ut i parkentrén när man lämnar, inga problem alls.

När man kommer till baslägret får man en påse till. Det är bajspåsen. Den kontrolleras aldrig mig veterligen, utan det var bara tänkt att man skulle lägga den i tunnorna bakom incheckningen. När man lämnar en påse kan man be att få en ny, man kan även få flera, det är ganska bra påsar.  

När jag packade mina påsar i en större påse en dag så sprang en påse läck. Tjohej. Och all min packning var precis packad så jag kom inte ens åt toapappret i fickan eller överst i ryggsäcken med mina hrm, gosiga händer. Supertrevligt. Som tur var kunde jag knalla bort till några andra och låna lite papper. Hädanefter har jag alltid papper och desinfektgrejs till hands när toaletten hanteras.  

Alla bajspåsar på Aconcagua är en turistattraktion i sig.

Poängräkning i Kolera

Första dagarna i Kolera blåste det inte värre än att det hade gått ta sig upp till toppen, men jag hade ju önskemål om att tälta än högre upp och jag ville också acklimatisera mig lite till innan jag gick upp.

Det finns ett system där man räknar poäng för olika höjdssjukesytom. Om man mår illa så är det en poäng, om man kräks är det två, har man ont i huvdet är det en poäng, har man fortfarande ont i huvudet efter att ha tagit aspirin eller nåt sånt, så är det två poäng, osv. Det här "systemet" säger att om man har 1-3 poäng så är det okej, har man 4-6 poäng så fortsätter man inte uppåt förrän man mår bättre, och har man mer än 7 poäng så går man ner. Jag räknar poäng men tillåter mig inte att ha mer än 3 poäng, har jag mer ska jag gå ner. Och det med basta. Har jag 1-3 poäng så fortsätter jag inte upp. Och det är också med basta.

Under acklimatiseringsturen hade jag som mest haft 1 poäng, en morgon hade jag huvudvärk, en halvdag hade jag taskig aptit, och några nätter sov jag lite dåligt. Allt detta är 1-poängare och eftersom jag aldrig hade mer än ett symtom samtidigt så hade jag aldrig mer än 1 poäng. Nu var jag uppe i Kolera på 6000 meter och hade inte haft ett enda poäng sedan jag lämnade baslägret. Det var jag synnerligen nöjd med. Jo förresten, jag sov lite smådåligt på nätterna ibland, men det kunde också bero på att det blåste så inibänken. Jag klassade det som en misstänkt poäng och alla misstänkta poäng räknas som skyldiga tills dess motsatsen är bevisad. Japp, i systemet ingår att om man har ett symtom som kan vara höjdsjuka så är det det tills dess "motsatsen är bevisad". Jag gav dock mig själv dispens med min lite halvdåliga nattsömn eftersom jag sov mycket bra emellanåt på samm höjd och inte hade några andra symtom alls.

När jag tyckte att jag var färdig för att gå högre så blåste det istället för mycket så jag fick vänta. Andra väntade också men efter ett par dagar tröttnade de och packade ihop sig och gick ner. Några var tvungna att gå ner för att deras tält, ett TNF VE-25, blåste sönder. Ett annat tält höll på att blåsa åt fanders men jag fick fatt i det i allra sista stund och stagade upp det och la sen in massa sten i tältet.

En kille fick bryta för att han hade förfrusit samtliga fingrar. Han hade haft för tajta handskar och samtliga fingrar var blå och svullna. Den främsta anledningen till att folk fick bryta var dock att de var alltför höjdsjuka, många mådde så dåligt att borde ha vänt för länge sen. Jag såg dock ingen som var så där förfärligt sjuk som jag sett oräkneliga gånger på lägre höjder runt om i världen. En kille dog dock när jag var där, jag tror jag såg honom den dagen jag gjorde en dagstur in i parken i avvaktan på att bli bra från betten på kinden. Han dog på nervägen från toppen ungefär samtidigt som jag nådde fram till baslägret. Han bars ner och må han vila i frid.

Så alla andra hade gått ner och där satt jag och filosoferade alldeles ensam. Förmodligen högst i hela världen utanför Himalaya. Förmodligen ensammast också. För det var julafton.

Skumtomtar och julservett, julaftonsmys på hög höjd. Men lite julsällskap hade ju inte gjort någon skada, man känner sig lite som Pippi Långstrump på julafton.

Gå till sista delen

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)