Afrikanska eskapader

Dag 1: Kontinentbyte och en lång djungelvandring
På senhösten bar det iväg mot en kontinent jag inte sett mycket av och det kändes spännande på sätt som jag inte känt på många år. Nadine och Stefan satt och småsnackade om var man skulle få tag i den stora jaktkniven ombord på flygplanet. Jimmy och jag lyssnade på musik. Den Afrikanska kontinenten började vakna i takt med att solljuset spred sig över de torra, ökenliknande områdena under oss. Vi anlände till Nairobi i gryningen och beslutade oss för att sticka direkt till Mt Kenya. Förundrat tittade jag på giraffer som slött betade på savannen precis intill flygplatsen.

Follow the instructions: ...bla...bla..Cut the rope with the knife...etc.
Jag var mycket nära att fråga flygvärdinnan om var knivarna till räddningsflottarna fanns.

Jag slumrade till i minibussen och helt plötsligt var vi vid Mt Kenya National Park. Tät subtropisk regnskog tornade upp sig och en parkvakt varnade för att elefanter och bufflar kunde vara farliga under skymningstiden. Vid denna tidpunkt skulle vi hålla oss borta från öppna områden.Vi började genast vandra längs den lilla leriga stigen och redan innan klockan hade blivit tio var det varmt. Vi hörde och skymtade apor inne i skogen. Massor med insekter och fjärilar överallt. Tropiska dofter och högar med elefantskit. Det var verkligen ett snabbt miljöbyte från gråkalla, regniga november-Sverige. Vi hade inte mycket vatten med oss och vi insåg tidigt att det var en miss. Vi skulle verkligen bli tvugna att hushålla med det. Jimmy och Stefan hade mer vatten än Nadine och jag. De trodde inte att det skulle bli några problem.

Jag hade inte hunnit med att träna innan jag åkte och det var på mycket ömma ben jag gick den sista biten in mot campen. Det hade varit en lång dag. Start från Stockholm, pang till Kenya, direkt till nationalparken i minibuss och sedan 23 km vandring i tropisk hetta. Regnskogen hade sakta övergått i bambuskog, för sedan byta skepnad till öppnare landskap med frodigt gräs. Enorma bufflar stirrade misstänktsamt på oss då vi passerade i det sista skymningsljuset och jag log lite åt vår fina timing. Vi funderade över var Stefan och Jimmy höll hus och antog att de campat längre ner eftersom de hade tillräckligt med vatten för att klara en natt utan att nå fram till Park Gate. En leende ranger, med en automatkarbin nonschalant hängande över ena axeln välkomnade oss å det varmaste. Han visade oss till en plätt frodigt gräs, där vi kunde slå upp vårt tält. Liter efter liter vatten rann snabbt ner i våra strupar. 1,5 liter vatten/person hade definitivt inte varit nog under heldagen i den varma djungeln.

En av de många insekterna längs stigen.

Dag 2: Ankomst och avfärd

Lång sömn. Jag drömde om en stig med röd, torr lera som ständigt bar uppför. En ranger väckte oss och började nyfiket fråga lite om våra planer. Konstigt nog kände vi oss båda utvilade och vi njöt av solen som var precis lagom varm på 3000m. Vid tiosnåret dök Jimmy och Stefan upp. De hade sovit en halvmil längre ner. Vattnet hade tagit slut och de hade inte kunnat laga mat kvällen innan. De hade startat morgonen på fastande mage och Stefan meddelade att han kände sig sliten. Jimmy upplyste oss om att han kände sig mycket stark och kunde gå vidare närsomhelst. Hans glasartade blick, antagligen framkallad av uttorkning berättade en annan historia. De beslutade sig för att ta en vilodag. Nadine och jag för att ta en kortare vandring till nästa camp som var belägen två timmar bort vid en liten flod. Vi log igenkännande åt de båda nyanlända då de bäljade i sig enorma mängder vatten. Jimmy formligen vräkte i sig godis och jag kände viss oro då jag såg hans bara överkropp. Ryggen var redan ilsket röd och klockan hade inte ens hunnit bli elva.

Stefan hugger in då han kommit fram till den första campen vid Park Gate.

Sakta lufsade Nadine och jag vidare. Landskapet blev allt öppnare och den stilla brisen friskare. Borta var låglandets kvalmiga hetta och damm och vandringen blev allt vackrare. Den gröna frodiga lystern i gräset försvann och torrare, brunt kraftigt gräs tog över. Vegetationen blev lägre och vi passerade det sista trädet. Småfåglar i stora flockar indikerade att det antagligen fanns vatten i närheten och mycket riktigt hörde vi snart en porlande bäck. Vi slog läger och spanade mot nordväst. Fortfarande inte ett berg inom synhåll, men väl en tät molnformation som med största säkerhet svept in vårt mål.

Det sista riktiga trädet längs rutten.

Dag 3: Vandring uppåt

Ringlande stigar. Vackra stenformationer. Vattenfall. Ännu en klimat- och vegetationszon passerades. Buskar och gräs allt lägre. Helt utan förvarning skingrades molnen framför oss och vi fick syn på Mt Kenya-massivet för första gången. Lenana, den lilla trekkingtoppen var täckt av snö, men huvudberget med tvillingtopparna Nelion och Batian var bara. Berget såg mörkt, elakt och hotfullt ut där det reste sig rakt upp från den omgivande naturen. Ett åskväder var dessutom i antågande och avlägsna mullranden gjorde sitt för att bidra till en domedagsatmosfär. Detta i kombination med att vi fann en liten bäck gjorde att vi slog läger. Vi hade dessutom gått upp väl fort. 4100 meter redan på tredje dagen var på gränsen om man tittade på acklimatiseringshastigheten. Vi mådde dock mycket bra och tillbringade resten av dagen med att titta på fåglar och natur för att mellan varven dyka in i tältet och skydda oss mot våldsamma regnbyar. Framåt kvällen började vi undra lite när Stefan och Jimmy skulle dyka upp. De borde nå campen, men då de inte gjorde det, oroade vi oss inte. Vi skulle ju ändå mötas högre upp, om inte annat vid foten av berget där klättringen började på allvar.

Långt borta i molnen kan man se snöklädda Lenana och Mt Kenyas svarta dubbeltopp.

En av våra små vänner vid campen.

Gigantiska frökapslar

Dag 4: Upp genom busvädret

Det hade regnat nästan hela natten. Dimman låg tät då vi påbörjade vandringen uppåt. Två meter höga frökapslar och underliga klippformationer skymtade inne i det grå töcknet. Det var helt tyst. Plötsligt hörde vi röster. En uppspelt amerikansk röst. En liten hut dök upp i diset och vi vandrade dit. En glad tjej från Oregon höll låda, medan två surmulna Tjecker satt och svor över dåligt väder. En Japanska försökte lära sig Swahili av några bärare. Frukost på silverfat var på gång. Gängets guide undrade varför vi vandrade utan bärare och då vi förklarade att vi gillade den gamla alpinistklyschan - Om man inte kan bära sin egen packning, har man intet i bergen att göra. Till svar fick vi att vi inte skulle klara av att ta oss till berget. I samma andetag fick vi reda på priset på vad det skulle kosta om de bar våra grejer. Vi tackade nej och fick halvhäcklande information om att det var otroligt dumt beteende och ingen gjorde som vi. Mt Kenya var verkligen inte att leka med, punkt slut.

Det var inte alltid helt självklart vart vi skulle ta vägen. Nadine kollar kartan

Vi gick vidare. Det blev allt brantare och vädret än sämre. Snöyra. Skymningsljus redan klockan 14. Snöfälten blev allt större och vi började bli osäkra över vägval. Större och större klippformationer tornade upp sig och vi var vid två tillfällen tvungna att vända vid djupa raviner. Ett röse. Ännu ett. Det var skönt att vara på rätt väg igen. Branta gruspartier i tät dimma. En aluminiumbit. Nästan två meter lång. En...propellerdel! Vad i...? Jag trodde först inte mina ögon då jag såg flygplanet. Det var inget snack om att det kraschat rakt in i den enorma bergväggen femtio meter längre bort. Vad hade piloten tänkt då han såg väggen dyka upp? Han måste instinktivt ha insett att loppet var kört. Vad hade hans sista tanke varit innan det small? Jag rös.

Ständigt uppåt. Stenigt, regnigt och ruggigt.

Tio minuter senare fick vi syn på något betydligt trevligare – Top Hut, den lilla stugan vid foten av Lenana. Den var låst. Ingen ranger inom synhåll. Vi lommade iväg mot en annan mindre stuga och gladdes åt att den var olåst. Stanken av ruttna grönsaker och något fränt slog emot oss med rejäl kraft. Vi städade lite och insåg omgående att den fräna doften härrörde från råttskit. Vi funderade på att slå upp tältet, men lättjan tog överhanden. Städning. Matlagning. Värmen tillbaka. Jag gick ut för att kolla vädret. Molnen skingrades och gyllene ljus spred sig över den lilla platån vid Lenanas fot. Det var då jag såg det. Berget , med stort B! En gigantisk vägg reste sig rakt upp och då det var belyst av dagens sista solstrålar kunde jag konstatera att det var bland det vackraste jag sett.
De följande dagarna skulle bli superspännande!
Mörkret föll och prasslandena från stugans alla hörn blev allt tydligare. Ett orosmoln hängde över oss. Var höll Stefan och Jimmy hus?

Mt Kenya. I förgrunden Nelion. Bakom molnslöjorna kan man skönja Batian, den högre av tvillingtopparna.

Dag 5: Farhågorna besannade – Stefans story

Natten hade börjat kaotiskt. En råtta sprang fram till Nadine och satte sig fem centimeter från hennes ansikte. Den hade fått panik och då hon tände pannlampan sprang den rakt på mig, som trasslade in mig i sovsäcken och välte ut mat då jag försökte få bort den. Det visade sig dock att stugan beboddes av endast en pytteliten råtta och efter incidenten höll den sig på minst en meters avstånd.

Vädret blev allt sämre under morgonen. Vi började spekulera i var de andra höll hus. Hade något hänt? Vi bestämde oss för att vänta dagen ut och om ingen dykt upp då skulle vi under morgondagen gå ner samma väg vi kommit. Framåt fyratiden hade vi börjat ge upp hoppet. Fukten hade börjat äta sig in våra kläder och jag funderade på att krypa in i sovsäcken. Det var då det knackade på dörren. Stefan klev in. Han såg relativt pigg ut, men något i blicken förrådde hans oro. Något var inte som det skulle.

- Vad har hänt? Jag gick rakt på sak.
- Jimmy. Han har klappat igenom helt och hållet. Hmmm, och det är något mer. Något står inte rätt till.
- Vad menar du? Stefan drack en klunk vatten, harklade sig och började berätta.
- Allt har varit fel från början. Redan första dagen kände jag att han inte skulle fixa det här.
- Jaha, men då var det ju ett väldigt tjat om hur långt och hårt han kunde gå och att han absolut inte var trött. Jag mindes att Jimmys lilla utläggning om att han gått 35 km på 5 timmar, med 50kg på ryggen. Inte illa hade jag tänkt, men troligtvis en aning uppblåst story.
- Jag frågade honom också om han var ok, inflikade Nadine.
- Jo, han hävdade bestämt att han var i fin form hela tiden, men det märktes tydligt att han slet ont. Dag två, efter att ni hade gått, åt han upp all ”god” mat. Allt! Dessutom brände han sönder ryggen totalt i solen. Så dag tre började inte bra. Jimmy kunde knappt bära sin ryggsäck för det gjorde för ont. Nadine svor mumlande och tittade bort.
- Hur löste ni det?
- Tja, han fick ju faktiskt skylla sig själv till 100% och vi hade ju sagt till honom. Det var inte så illa att han inte kunde bära. Inga blåsor eller så. Vi började gå. Jimmy var som förbytt efter någon timme. Inget snack om att frisola Mt Kenya eller annat sånt där...ja, ni vet. Jag nickade. Jo, Jimmy hade allt haft ett väldigt munläder vad det gällde att framhäva både sina utförda och kommande hjältedåd. Stefan fortsatte. Efter några timmar hade hans fart sjunkit till styrfart. Jag föreslog att vi skulle äta lite. Stefan tvekade. Hmmm. Han hade ätit upp all sin ”goda” mat och tiggde av mig.
- Va? Jag kände irritationen komma krypande.
- Han tittade på mig med hundögon och sa saker som: ”Tänk om man hade lite soppa. Så gott det skulle vara med en bit choklad”. Jag klargjorde att han kunde givetvis få ett mål mat och lite snacks, men att vi faktiskt kommit överens om att planera mathållningen individuellt. Stefan tittade ner och skruvade lite på sig. Det ska ju trots allt inte vara så att en individ ska få lida för en annans dumma beslut.
- Jag håller med. Jimmy propsade nog hårdast av oss om att vi skulle ha separat mathållning.
- Exakt. Vi gick vidare. Jimmy klagade allt mer. Nu var det en arm han inte hade känsel i. Sen var det yrsel.
- Höjdkänningar?
- Han hävdade att det definitivt inte var så. Han är nog en person som skulle sätta ära i att inte vara påverkad av höjd, tänkte jag surt. Jag började känna mig irriterad. Irritationen var också till viss del riktad inåt. Hur väl kände jag Jimmy egentligen? Hade det varit en jättemiss att ta med honom från början? Hur var det med mitt omdöme? Han var en relativt kapabel klippklättrare, men i övrigt? Jag surade över min egen dumhet att inte ha kollat ressällskapet lite närmare innan avfärd.
- Vad berodde det där med armen på? frågade Nadine.
- Vet inte. Allt blev bara värre så till slut stannade jag och sa till Jimmy att han skulle vänta där han var, alternativt gå jättesakta uppåt, så skulle jag gå i förväg för att leta campingplats. Det var han med på. Jag gick uppåt, hittade Mintos Hut, vände tillbaka för att hjälpa till med Jimmys packning. Jag mötte honom efter bara några minuter. Utan packning,.
- Va? Va menar du?
- Han hade slängt ryggsäcken längre ner. Kom i kläderna han stod i och kameran.
- Men...jag var mållös. Var det långt ner han lämnat grejerna?
- Ja, minst en och en halv timme ner. Jag insåg att det skulle bli mörkt innan jag kunnat hämta hans prylar. Jag fick improvisera. Rullade in honom i tältet. Lagade mat åt honom. Gav honom så mycket kläder jag kunde undvara. Han var stundom apatisk, stundom manisk. Betedde sig mycket konstigt.
- Vaddå? Stefan tvekade och verkade leta efter ett bra exempel.
- Jo, han ligger och stirrar tomt framför sig. Helt plötsligt vräker han av sig tältet och rusar ut i mörkret. Det låter som han spyr, men jag är inte säker. Sen kommer han inrusande och är väldigt uppspelt och säger att han ser Diamond Couloir.
- Men vänta nu. Den leden ligger ju på andra sidan berget. Dessutom måste det väl varit för mörkt för att se något.
- Exakt. Det var lite creepy faktiskt.
- Det måste varit höjden.
- Hursomhelst blev det en lång natt. Han betedde sig konstigt på fler sätt. Morgonen efter beslutade jag att försöka få tag i hjälp. Hade tur och hittade ett gäng bärare och en kille, Constantine, lovade att hjälpa till. Planen var att Jimmy skulle gå ner till sin packning och Constantine skulle gå ner och antingen hjälpa Jimmy ner eller upp. Constantine var dock tvungen att gå till sin boss i en hut och säga till först.
- Så...då är allt ok nu då. När tror du de dyker upp?
- Jag tror inte han kommer hit över huvud taget. Jag är säker på att Constantine kommer att bära upp prylarna vi behöver, men Jimmy kommer nog inte upp. Prylarna! Det hade jag inte tänkt på. Vi hade delat på klätterprylarna så att alla skulle bära sin del. Jimmy hade...
- Jimmy har det långa repet och bensinen, sa Nadine.
Vi hörde ett skrik utanför.

Farhågorna besannade – Constantine anländer

Jag sprang ut i strumplästen. Vad var på gång? Jag hörde någon skrika igen. 150 meter bort, vid Top Huts huvudstuga såg jag en raglande tunn gestalt. Jag ropade på honom. Han tittade hastigt upp, snubblade till, ramlade huvudstupa i snön och blev liggande. En hand lyftes lojt i hälsning.
Det var inte Jimmy, så mycket var klart. Jag fylldes med oro, då jag såg att mannen inte gjorde några ansatser att resa sig. Skarsnö skar genom mina strumpor. En mager härjad ung man låg i snön och halvt log, halvt grinade illa.

- Hi, I’m Constantine!
- Hej! Hur är det? Är du ok?
- Nej. Jag mår mycket illa. Jag har spytt massor med gånger. Jag är yr. Er vän är borta.
- Borta? Vad menar du?
- Han var inte på mötesplatsen. Där låg bara ett gult rep. Han visade mig en Arnostrap. Constantine låg kvar och flämtade och jag insåg att vi kunde ta snacket sen. Att få in honom i värmen var nummer ett. Stefan och Nadine anlände och vi hjälpte den mycket slitne mannen till den andra stugan. Han log svagt och fnissade då vi kom närmare den lilla stugan. Jag tittade frågande på honom.
- Hihi, ni bor i bärarnas stuga. Där finns det råttor.
- Jo tack, det har vi märkt. Jag kände mig lättad över att han kanske inte var illa däran trots allt. Constantine drack sig otörstig och åt kex och lite godis. Hans återhämtningsförmåga var anmärkningsvärd.
- Jag mår mycket bättre nu. Tack för maten. Er vän var inte där. Jag visste först inte vad jag skulle göra, men jag förstod att ni väntade här så jag kände att jag var tvungen att meddela er, annars skulle ni blivit jätteoroliga.
- Skitbra.
Det knackade på dörren. En lång, senig parkvakt med allvarlig, men trevlig uppsyn steg in.
- Hej! Vad är på gång? Ni verkar upprörda. Välkomna till Top Hut.
Constantine berättade något i vansinnig fart för vakten, varvid han allvarligt tittade på oss, för att sedan stega ut utan ett ord.
- Han ska anropa parkhögkvarteret, förklarade Constantine.
- Bra, då får vi kanske reda på vad som hänt. Rangern var snabbt tillbaka.
- Er vän, har nått Park Gate. Han är i säkerhet. Jag fylldes av lättnad. Inte ett ord om att Jimmy skulle vara sjuk eller skadad. Frågetecknen hopades.
- Constantine...Hade inte vår vän lämnat något över huvud taget vid er mötesplats?
- Nej. Bara det gula repet. Han höll återigen upp strappen.

Nu fylldes jag av vrede, besvikenhet och uppgivenhet. Inget rep. Vi skulle inte kunna klättra Mt Kenya. Knappt någon bensin. Vi skulle bli tvungna att vandra ut omedelbart. Mentalt gick jag igenom utrustningen vi hade. Nej, det skulle inte funka. Den korta replängden (15m, 6.5mm) vi hade skulle inte räcka långt. Constantine avbröt mig i mina dystra funderingar.

- Jag vill gå ner nu. Det börjar bli mörkt.
- Har du ficklampa.
- Yep, I’m armed, sa han och höll skrattande upp en rejäl ficklampa.

Vi tog farväl och den pånyttfödde mannen rusade iväg mot låglandet. Jag sneglade upp mot Mt Kenya och kände bara tomhet.

Constantine på väg ner och Top Hut

Dag 6: Lenanas topp och arrogans.
Det var inte annat att göra än att se sanningen i vitögat. Vi packade ihop våra prylar, blängde på Mt Kenyas vackra uppenbarelse och började gå mot Lenana, den lilla trekkingtoppen. Nadine tog spets och Stefan och jag tog otaliga pauser för fotografering på vägen upp. Det blev nästan uteslutande bilder på Mt Kenya. Många mörka tankar om vad vi egentligen skulle klättrat tumlade omkring i sinnet. Några brantare stenpartier och lite snöområden forcerades och vi nådde Lenanas toppkam snabbt och enkelt. Vyerna var bedårande. Långt, långt ner såg man savannarna. Lite högre upp kom de olika skogstyperna vi vandrat igenom. Vi kunde även se stora delar av den övre delen av vandringsrutten mot Top Hut. Ett blekbrunt band som slingrade sig fram mellan små sjöar, kullar och grönska. Obligatoriskt toppfotande följde. Jag slängde en sista sur blick på Nelions normalrutt och började sakta gå längs Lenanas snöklädda toppkam. Det var lite brantare och på andra sidan och även betydligt mer snö. Snörutschning på baken följde.

På väg upp för Lenanas steniga, men lätta sydsida. Nadine kan ses långt nere till vänster i bild.

Stefan på väg upp genom molnen. Mt Kenya (Nelion) i bakgrunden.

Janne konstaterar att hans höjdmätare visar 4985m på toppen av Lenana.

Stefan och Nadine på väg ner från toppkammen.

Den lite brantare nordsidan.

Snön försvann, vi var helt plötsligt på barmark. Halvtimmen senare dök den första vegetationen upp och efter ytterligare en någon kvart var vi omgivna av grönska, fåglar och andra smådjur. Varmare för varje minut som gick. Ett område med gräs där dussintals murmeldjur lekte. ”Metallic-blå-gröna” fåglar med enormt långa stjärtfjädrar jagade varandra. Efter den relativa kylan uppe vid Top Hut kändes det som om man återvänt till livet.

Grönt busklandskap med murmeldjur och färggranna fåglar.

Vi gick på i rask takt och framåt eftermiddagen mötte vi ett gäng turister med ett stort följe bärare. Snabba artighetsfraser utbyttes och vi avböjde vänligt men bestämt alla erbjudanden om att få vår packning buren. Stigen blev helt plötsligt mycket sämre, men vi reflekterade inte speciellt mycket över detta. Sumpigt och lite svårt att hitta rätt. Snårigare. Hade verkligen bärarna och de minst sagt lättklädda trekkarna verkligen gått här? Vi började bli villrådiga. Vi fortsatte långsamt och spanade intensivt efter var den tidigare så fina stigen tagit vägen. En stig på andra sidan floden mitt i dalen? Det tycktes vara en där. Jag spenderade en timme på att undersöka detta. Nej, det fanns ingen stig där heller. Rådslag. Till slut bestämde vi oss för att fortsätta neråt på vad som kunde vara rutten ner mot nästa stuga. Ett regnoväder var i annalkande och det började skymma. Vi började få bråttom att hitta en campingplats. Det var inte lätt i den ömsom väldigt steniga, ömsom sumpiga terrängen. Dessutom hade vi inte mycket vatten kvar. På en liten rygg hittade vi till slut två relativt platta och torra plättar som dög. Var var vi och vart skulle vi ta vägen? Vi hittade vatten i en sorts växt som vi upptäckte kunde rymma litervis med regnvatten. Nedstämdheten började göra sitt intåg, men jag kände ändå att situationen också var lite spännande. Just innan mörkret föll påstod sig Nadine se något långt borta på en trädbeväxt bergsrygg. Det såg ut att vara en stuga av något slag. Då mörkret föll såg vi ett svagt ljussken långt borta i mörkret. Allt skulle säkert ordna sig under morgondagen.

En växt som var till stor hjälp, då den kan hålla litervis med vatten mellan bladen.

Tältplatsen. Ett på en sten, det andra på en matta av grenar.

Dag 7: Vilse i dimman

Det duggade hela natten. Då dagsljuset grydde kunde vi tydligt se stugan, men det var långt dit och terrängen såg för jävlig ut. Flera djupa dalar med mycket tät växtlighet låg mellan oss och platsen där det borde finnas en stig. Alternativen var inte heller speciellt muntra. Vi kunde gå tillbaka hela vägen till där vi tappat bort stigen, men vi ogillade verkligen att back-tracka. Några hundra meter längre ner såg vi regnskogens frodiga vägg av ogenomtränglig snårskog. Uteslutet. Vi började gå i riktning mot stugan. Det tog inte mer en fem minuter förän vi insåg att det skulle bli mycket svårt att hålla kursen i den täta vegetationen. Kompassen åkte fram och vi trodde oss vara på väg i rätt rikting. Ner i en dal, upp för en rygg och ner igen. Framfarten var långsam och ansträngande. Dimman kom rullande uppifrån högre områden och det tjocknade betänkligt. Det blev allt snårigare. Vid ett tillfälle provade jag hur långt jag skulle ”falla” om jag kastade mig rakt ut för en brant. Det var säkert 50 graders lutning, jag hade 30 kg på ryggen och satsade våldsamt. Det tog tvärstopp! Nadine, som var van vid skogsarbete tog täten och blev vår stigfinnare.

Ner för en backe med snårskog...

...och upp för nästa.

- Är vi på rätt spår? Stefan tittade sökande in i dimman.
- Jag tror det, sa jag tvekande och tittade återigen på kompassen.
- Borde vi inte stanna och vänta på att dimman blåser bort?
- Vi vet ju inte om den gör det idag. Eller imorgon, eller nästa vecka.
- Som det är nu har vi ju inte en aning om vart vi är på väg. Vi kanske missar stugan.
- Om det finns en stuga, så finns det ju en stig i närheten. Vi kommer att träffa den, även om vi missar huset. Stefan var inte övertygad.
- Vad tycker du Nadine?
- Jag vet inte. Vi ser ju inget, men å andra sidan; när försvinner dimman?

Vi var rådvilla. Jag ville fortsätta, Stefan ville vänta och Nadine lade ner sin röst. Jag suckade och satte mig ner. Dimman var nu mycket tät och vi såg inte mer än några få meter. Hur kunde vi vara så klumpiga och arroganta?

- Jaha, hur länge ska vi vänta? Vi måste nog sätta en deadline?
- Jag tycker vi väntar i några timmar, det klarnar säkert upp. Stefan försökte låta positiv. Jag var just på väg att säga något om att vänta i veckor, då det ljusnade marginellt.
- Solen bryter igenom, sa Nadine.

Jag hade en ironisk fras på tungan, men svalde den fort. Det verkade faktiskt klarna upp. Stefan rusade upp med glädje i blicken. Helt plötsligt såg vi en kam, träd och solen tittade fram. Det blev genast mycket varmare. Vi nästan sprang till kammen för att få lite bättre överblick av omgivningarna.

- Yes! Kolla!

Stefan hade sett något. Jag sprang till platsen där han stod. En kraftledning och stugan. Den var inte så långt borta. Vi fick bråttom att ta oss ner för nästa branta sluttning och över en våldsam flod. En timme senare stod vi på en liten lerig väg och satte full fart ner mot platsen där stugan kunde skönjas bakom träden.

Nadine hoppar över en liten flod.

Resten av vårt äventyr i Kenyas nationalpark kan sammanfattas i snabb vandring utför och en jeeplift till närmaste stad, Nanyoki. Det blev en överrumplande upplevelse då vi anlände till staden. Allt hade varit så tyst och rent tills för en timme sedan och nu fick vi civilisation i kubik kastade i ansiktet. Jeepföraren hade släppt av oss på en bakgata full av festande människor. Vi var hungriga och gick in på en restaurant. Upp för en trappa full av drickande folk. En bar med reggaemusik på absolut högsta volym. Exotiskt klädda dansande, tjoande festprissar hoppade runt som besatta på golvet. En korridor med lättklädda damer som till synes väntade på napp. Var var restauranten? Livemusik, ännu ljudligare i nästa rum. Ännu en bar och så äntligen restauranten. Nadine och Stefan beställde in nästan allt som fanns på menyn och en malplacerad kypare i kritvit kostym jäktade iväg mot köket. Tystnad.

Vad skulle vi hitta på nu? Allt kändes tomt. Upplevelsen i Mt Kenyas nationalpark hade varit underbar, men kronan på verket hade uteblivit och dessutom kändes det bittert att inte ens fått chansen. Jag kände att vi alla antagligen tänkte på samma sak, men ingen ville kläcka ur sig det. Jag minns inte vem som började tala, men vi var alla omedelbart överens om vart vi skulle härnäst – mot Tanzania och Kilimanjaro!

Tanzania – mot Afrikas topp, en kort sammanfattning.

En dag i Nairobi. Buss till staden Moshi. Blev smått chockade över hur dyrt och omständigt det var att klättra i Tanzania. Vi fick dessutom inte tillstånd att klättra Kilis lillasyster Mawenzi. Skälet: Berget är för farligt. Efter lite raggande hittade vi en agent som hade rimliga priser och som inte krävde att man skulle ha bärare, kock och annan personal på berget. Eftersom vi var väl acklimatiserade räknade vi med att klara toppning på fyra dagar. Efter två var vi vid stugan varifrån toppattackerna skedde. Det var kotym att börja mitt i natten, vilket verkade helt vansinnigt. Varför irra runt i mörkret och kylan om man kan gå med värme och ljus? Vi startade vid soluppgången och kanpps tre timmar senare stod jag på toppen av Afrikas högsta berg. Bedårande utsikt! Fyra Tanzaniska klättrare anlände från en teknisk rutt. En av klättrarna pekade på de stora glaciärvgäggarna och sa:

- Det här är också Afrika! Är det inte vackert?

Stefan och Nadine på de mycket fina stigarna i Nationalparken.

Nadine, vår guide och Kili.

Kilimanjaro, Afrikas högsta berg 5895m.

Mawenzi (5149m), Afrikas tredje högsta berg. Foto från 5600m på Kili.

Vad vore en Kiliberättelse utan det klassiska hjältefotot?

Stefan på väg ner bland toppens glaciärer.

Mawenzi lite senare på dagen, på väg ner från Kili.

Fotnot:
Vi träffade Jimmy i Nairobi och försökte få en förklaring till varför han stuckit ifrån oss. Vi fick ingen. Han hävdade hårdnackat att vi lämnat honom i sticket och att han väntat hela dagen vid den angivna mötesplatsen. Detta var dock helt omöjligt, eftersom Constantines tidsangivelser stämde till punkt och pricka och att han berättat exakt var han funnit den lilla gula strappen, vilken Jimmy dessutom vidimerat att han lämnat vid mötesplatsen.
Jimmy heter något annat i verkligheten.

Lenana och Mount Kenya
Mer information om Lenana kan hittas på webplatsen Summitpost.org. - världens största onlinebibliotek för berg.
Gå diekt till sidan om Lenana på Summitpost.
Sidan om Mount Kenya.Ethiopian Airlines var i särklass billigast då vi flög ner. 5600kr.

KilimanjaroKilimanjarosidan på Summitpost.
Mawenzi på Summitpost.
Vår agent Abby Sawaya i Moshi. Bra pris, no bullshit.
Bra guide: Hamadi.

Text: Janne Corax.
Bilder: Nadine Saulnier, Janne Corax och Stefan Backlund.