Abisko - Återkomsten

Jag har varit här i Abisko många gånger – både sommar och vinter – men nu var det länge sedan - 2011. Då trodde jag att jag var ”klar” med dessa fjäll. Det visade sig att jag hade fel.

Bara en gång har jag gjort en sommartur tidigare på året. Det var också här i Abisko. Året var 2005. Då kom jag ut på fjället den 2 juli – en hel vecka tidigare än nu. Trots det är det mer vinter kvar denna vandring.

Jag har gjort många fjällturer med mer eller mindre dramatiska inslag. Detta kommer att bli en tur med korta dagsetapper och inlagda vilodagar. Ändå har jag aldrig tidigare varit så orolig inför en vandring.

Två saker skiljer denna från alla andra turer. Det första – och viktigaste – är följande: Livskamraten har på senare år drabbats av en reumatisk muskelsjukdom. Denna har gjort att hon inte genomfört en fjällvandring på många år och de senaste tre turerna var hennes kropp fullpumpad med kortison. Hennes naturintresse har drivit henne ut i naturen trots detta, men så långt som till en fjälltur har hon inte vågat sig eftersom hon helt plötsligt kan bli helt orörlig – och det vill hon inte utsätta vare sig sina medvandrare eller sig själv för. Sakta, sakta har hon dock blivit rörligare och samtidigt trappat ner på kortisonet till noll. Denna sommar vågade hon ta steget. Vi funderade länge vilket område vi ville besöka, men det gav sig ganska enkelt: Abisko! Det är ett område där man inte behöver gå långt för att uppleva mycket. Dessutom lämpar sig området bra för fast lägerplats och dagsutflykter. Också jag har ju på senare år drabbats av krämpor. Sommaren 2013 i Sulitelma glömmer jag inte så lätt.

Det andra som skiljer denna tur från alla andra stavas Karl-Erland. År 2009 träffades vi uppe i Sulitelma.

Jag och Kalle vid brofästet till bron över Lajrrojåhkå 2009, ett par kilometer NV Pieskehaurestugan.

Hur den träffen gick till och vad som sades då kommer jag att återkomma till i en senare artikel då jag tänker berätta om intressanta möten till fjälls.

Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Han har gjort stor reklam för Frippes fall och lockat ett flertal personer att ta sig dit. Även Karl-Erlands kropp har dock börjat krackelera och han har ett par gånger hotat med att nu har han gjort sin sista vandring. I ett försök att locka upp honom till de svenska fjällen ytterligare en gång stämde jag därför träff med honom vid Frippes fall måndagen den 10 juli. Vi skulle tälta tillsammans en natt. Jag skulle bjuda på hemtorkad middag och han skulle bjuda på ett exklusivt portvin. Dagen därpå skulle vi fortsätta våra färder åt olika håll. Så var det tänkt... 

Vi kliver av tåget i lagom tid för att gå in i restaurangen och äta lunch. Efter tältresning tar vi en promenad längs Abiskoätnu och ner till fågelkullen. Naturum får också besök.

Abiskoätnu

På natten hör jag både morkulla som knarrar och smålom som snattrar när de flyger förbi.

Måndag 10 juli - Idag ska vi träffa Karl-Erland.

Vi packar ihop tältet direkt när vi vaknar och kliver in i restaurangen för att äta frukost precis när de öppnar 7.30. Det är sedan ganska gott om tid för att vi ska hinna ta oss till liften upp mot Njulla när den startar 9.30. Anledningen till denna tidiga morgon och vandringsstart är att vi varit lite oroliga för att Livskamraten inte skulle kunna ta sig ända fram till Frippes fall – 7 km på en dag.

Liftstationen mellan Slåttatjåkka och Njulla.

Vår vandring tar först sikte mot Slåtta och sedan tänker vi oss följa högsta linjen västerut mot topp 1297 för att sedan låta branterna från denna topp leda oss fram till fallet. Skulle vi hitta ett tält på plats?

Vandringsvädret är perfekt - mest mulet och ganska svalt - fast med någon enstaka regnskur. Det är dock inget som påverkar oss nämnvärt. Vi passerar en del ganska stora snöfält.

Jag provar en ny ryggsäck denna tur - Exped Lightning 60. 

Strax efter kl 15 når vi fram till Frippes fall. Inget tält! Jag blir minst sagt förvånad och dessutom orolig. Kalle hade varit ganska ivrig i planerandet av denna träff. Om han inte är på plats så finns det definitivt en anledning. Tänk om hans knä har pajat helt?

Vår vandring har gått långsamt och med täta pauser för fotografering eller bara vila. Livskamraten har inte haft några problem och min rygg har tålt belastningen. Min nya ryggsäck har haft en startvikt på dryga 20 kg. Jag var lite tveksam till den stora vikten med de axelremmar säcken har. Jag vill ju gärna bära på axlarna. Men med denna säck var jag tvungen att belasta höfterna mer än jag brukar.

Glädjande nog är det snöfritt på de fina tältplatserna ovanför fallet. Nedanför och på sidorna ligger dock tjocka drivor. Vattnet är absolut iskallt och lockar inte till dusch.

Sorgligt nog hittar jag skräp under en sten. Det är förstås faran med att göra reklam för en så här fin tältplats. Alla som kommer hit begriper helt enkelt inte...

Under en sten? Just det. Det här med att plocka stenar att lägga på tältlinor har diskuterats i några trådar här på Utsidan. Det ser verkligen tråkigt ut när de lämnas kvar på plats. Det kan också bli fula ärr i marken när de hämtas upp. Ett bra råd är att plocka stenarna ur någon bäck och att sedan lägga tillbaks dem. Här har jag har dock valt att stapla en del sten precis vid tältplatsen – stenar som jag hämtat i bäcken nedanför fallet. Detta för att jag tror att en del av de stenar som ligger i bäcken ovanför fallet faktiskt är ditlagda av samer för passage. I närheten finns också andra stenlämningar som ger ett gammalt, samiskt intryck. Jag vill inte riskera att dessa används som tältförstärkare.

De finns perfekta tältplatser på platån strax intill fallet.

Som vanligt under våra turer försöker vi identifiera en del fjällväxter och fåglar. Idag lyckades vi till exempel hitta rev-, dvärg-, lopp- och fjällummer. Några typiska fjällfåglar blev det också - bland andra blåhake, bergfink, snösparv och ljungpipare.

Vi känner oss mycket nöjda med dagen. Det fysiska har inte slitit nämnvärt. Det är ju bara det där med Karl-Erland… 

Det har varit uppehåll nästan hela natten. Vid femtiden hördes ett lätt duggande mot tältduken men strax efteråt tittade solen fram. 

Vandringen går vidare i riktning mot Latnjavagge. Vädret är svalt – nästan kallt – men med växlande molnighet.

När vi stöter på leden ner till Gorsavagge lämnar vi ryggsäckarna och tar bara lunch och ett kök i en dagturssäck och promenerar fram till forskningsstationen.

Lunchen förtärs i vackert väder. När det är dags att återvända till säckarna träffar vi först en utländsk student och senare en man som visar sig vara professor Ulf Molaus son. Det är alltid roligt och intressant att höra dem berätta om sin verksamhet. 

Sedan vi återvänt till ryggsäckarna får vi en magisk vandring ner i Gorsavagge. För Livskamratens del började nedstigningen med ett långt vad.

Lite längre ner tar vi dryckespaus vid vattenfallet.

Nere vid Gorsavaggestugan ser Livskamraten en liten vindflöjel utanför stugvärdens hus. ”En sån där gjorde Svante”, sa hon. I nästa sekund sticker Svante själv ut huvudet ur stugan och hälsar. Det blev ett överraskande och kärt återseende. Jag har träffat honom en gång tidigare som stugvärd i Vaisaluokta. För Livskamraten var det tredje gången gillt.

Jag och Svante diskuterar Frippes fall.

Svante frågar varifrån vi kom. Från Frippes fall, blir förstås svaret. Det visar sig då att det var först dagen innan som Svante hade hört talas om denna plats. Jag trodde förstås att det var Kalle (Karl-Erland) som hade varit där, men det visade sig vara en man från Huskvarna som skulle tälta vid fallet nästa natt. Svante hade ingen aning om vad han pratade om. Mannen visade då upp en karta med namnet Frippes fall i tryck. En sådan karta har tidigare suttit i stugan tack vare dåvarande stugvärden Emma.

Jag blir förstås förvånad över Svantes okunskap och ger honom därför en av mina specialkartor med Frippes fall utmärkt. Den sattes upp på väggen i stugans vestibul. Så nu finns den där igen.

Efter att ha letat efter Kalles namn i stugans gästbok (utan lycka) vinkar vi adjö till Svante och fortsätter en bit längre in i vaggen. Vi hör ett egendomligt ljud uppifrån branterna under vår promenad. Det är ett tvåstavigt jamande/kraxande – troligtvis en rovfågelsunge. Den håller på oavbrutet under kanske 30 minuter utan att vi kan lokalisera den.

Vi slår upp tältet på en inbjudande sandås någon kilometer väster om stugan.

Både jag och Livskamraten mår prima och njuter i fulla drag av middagen som består av potatismos kryddad med soltorkade tomater, svartpeppar, citronskal, parmesan och dill. Till detta äter vi torkad serranoskinka. Mums!

Det blev en ganska rik växtskörd idag. Det brukar bli det när det är vackert väder. Roligast var att känna igen fjälldraban.

Regnet började strax före klockan 18, höll i nästan hela natten och fortsätter nu på morgonen. Vi hade ju - redan innan vår tur startade - bestämt oss för att ligga still någon dag. Denna dag blev en sådan. 

De inre delarna av Gorsavagge.

Jag gjorde en tretimmarstur in till jokken från Guoblavagge för att leta tältplats utan att hitta någon. Min tanke var att vi bara skulle flytta oss en kort bit och slå upp tältet nära jokken för att lättare klara uppstigningen ur Gorsavagge dagen därpå.

På vägen stötte jag på pinfärska järvspår. Att de var pinfärska kunde jag avgöra på att spåren från de vandrare som gick här igår (som vi träffat vid stugan) var nästan utsuddade av regnet.

Glädjande nog stötte jag också på ett tiotal renar, två fjällabbar, en fjällvråk och en örn av obestämd art samt mängder av rödbenor.

Vi åt lunch och låg och läste ett tag. Sedan gick vi ut för att lyssna efter rovfåglarna vi hört under gårdagen. Idag var det knäpp tyst. Däremot mötte vi säkert tiotalet vandrare som vi utbytte lite tankar med.

Tillbaka till tältet. Mer läsning. Middag: lövbiff och rotfrukter. Gott. Men förrätten! Omelett!

Omelett nummer två tillreds.

Vi hörde göken på kvällen!

En av vandrarna vi talade med igår berättade att dagens väderprognos innehöll dagsregn. Det regnar dock inte när tältet packas ner och vi kommer iväg tidigt – redan 8.30. Dagens mål är ju att lyfta oss upp ur Gorsavagge och tälta någonstans i Guoblavagge – förslagsvis precis ovanför branten. Jag vet ju att där finns fina tältplatser med härlig utsikt. Dagsregn lockar inte heller att fortsätta så värst långt.

Det är med en viss spänning vandringen startar denna dag. Ska Livskamratens kropp hålla? Spänningen blir inte mindre av att vi hittar ett renkadaver som inte låg här igår!

Nej, det regnar inte när vi påbörjar vår vandring, men det är dimmigt och ganska snart börjar ett fint duggregn som sedan ökar till ett rejält regn. Detta i kombination med tidvis hård blåst från Guoblavagge och brant uppförsbacke oroar mig en del. Det tycks dock inte påverka min medvandrare nämnvärt. Jag behöver inte stanna och vänta på henne. Vi håller i stort sett samma tempo. Samma låga tempo.

Vid en kortare rast tittar jag ner i Gorsavagge och ser att renarna där är i full galopp. De verkar springa i panik. Kikaren kommer fram, men hur jag än letar hittar jag ingen järv. När renarna kommer över på andra sidan vattendraget lugnar de ner sig.

Väl uppe hittar vi nästan direkt en perfekt tältplats och trots att klockan bara var halv tolv bestämmer vi oss för att slå upp tältet. Under tiden tilltar regnet. Även här hittar jag skräp under en sten. Bedrövligt!

Idag har jag upptäckt att min regnjacka läcker. Det är dragkedjan som inte håller måttet. Å andra sidan är mina regnbyxor helt fantastiska – sköna och torra. Min nya ryggsäck verkade vara tillverkad i ett material som skulle stå emot regn bättre än mina tidigare säckar. Det gjorde den inte. Turligt nog har jag packat all utrustning i vattentäta påsar. Som vanligt har jag problem med vantar/handskar.

Klockan är nu 15 och det regnar fortfarande. Starka vindbyar skakar tältet. Vi kurar.

Livskamraten har konstaterat att vi ännu inte sett någon fjällgentiana. Dessa klarblåa blommor har ju den egenheten att de öppnar sig först när temperaturen överstiger tio grader. 

Det har regnat till och från i natt, men framåt morgonen tilltar regnet och det håller sedan i sig hela dagen. Detta gör att vi blir tvungna att ändra dagens planer. Ursprungligen hade vi tänkt ta oss till Kärkevagge för att klättra ner där, men i detta väder kan det vara farligt. Eftersom vi dessutom har en hel del som är blött är valet lätt. Vi siktar mot Låktatjåkka fjällstation.

Det blåser rejält hela dagen – ömsom med ömsom mot. Dessutom har vi tidvis dimma som slickar bergssidorna.

Cirka 75 % av vandringen genom Guoblavagge går på snö. Jag svänger upp till Harpasset av ren nyfikenhet. Där är snöfritt och den lilla bäcken porlar fint. Men nu är det inte hitåt vi ska.

Allt fungerade bra drygt halva sträckan, men smygande får Livskamraten känningar i höften – och det blir allt värre! Hon tvingas att stanna ofta för stretching, och de sista 2-3 kilometrarna till Låkta tar oss lååång tid. Hon hänger på stavarna.

Vi är nu rejält blöta och ser fram emot att få tillbringa en natt inomhus, men det är fullbokat! Vi hinner precis hänga upp våra blöta saker innan det ramlar in 18 löpare med blöta kläder. Nåja, vi samsas.

Givetvis äts våffla med västerbottenost och hjortronsylt.

Jag slår upp tältet och vänder på våra blöta kläder i torkrummet innan vi äter lunch/middag i nödstugan. Därefter tar vi oss tillbaka till fjällstationen för lite eftermiddagsmys i baren. En öl och senare ett glas rött.

Vädret stabiliserar sig runt 20-tiden.

Livskamraten har fortfarande lite känningar i höften nu på morgonen. Det gör att vi bestämmer oss för att följa leden ner mot Björkliden istället för att välja vägen via Harpasset, Måndalen och Gohpasvaggi.

Låktatjåkka fjällstation anas mitt i bilden.

Vädret är riktigt bra – växlande molnighet med kraftig vind i ryggen. Vi tar den ”höga” vägen – Fjälledarvägen.

Sedan vi väl kommit i gång känner Livskamraten inga obehag i sin höft. Hon ångrar nästan att vi tagit denna lättare väg. Men, men…

Denna led är fantastisk att vandra utför med hela Torne träsk framför sig.

Vi slår upp tältet i närheten av de små sjöarna väster om golfbanan i Björkliden. Det är soligt men så pass blåsigt att det faktiskt är besvärligt att få upp tältet. Tältplatsen är bekväm och med fantastisk utsikt. Dessutom porlar en liten bäck strax intill.

Enligt väderprognosen kommer det att börja regna imorgon eftermiddag och sedan hålla på i två dygn – minst. Vi har därför bestämt oss för att gå ner till Björkliden imorgon och sedan ta Rallarvägen till Abisko. Då få vi tid för tvätt och lite annat där.

Middagen piffas till med ett nytt inslag: sallad gjord på fjällsyra, knapriga morötter (torkade och blötlagda) och solrosfrön. Överraskande gott!

Vi vaknar till en vacker morgon med växlande molnighet. Vi packar ihop tältet och vandrar ner till Björklidens fjällhotell för en fika och toabesök.

Vi följer sedan Rallarstigen till Abisko. Denna väg är en betydligt trevligare avslutning på vandringen än vi kunnat föreställa oss. Vi såg och fotograferade mängder med blommor. Äntligen blev det så varmt att vi hittade en ensam fjällgentiana. 

Man stöter också på en hel del minnen från kriget.

I Abisko fanns inte heller några lediga 2-bäddsrum, så vi slår upp tältet igen. Vi hann precis innan regnet kom.

Hur ska man nu summera denna vandring? Trots befarade krämpor lyckades både jag och Livskamraten genomföra turen på ett bra sätt. Vi var tvungna att vara flexibla, men det är ju en del av vandrandet. Utöver det måste påpekas att vandringen var kallare och blötare än vanligt och med mycket mera snö. Även det hamnar på plussidan.

 Jag tycks inte ha blivit alltför tärd av turen.

Här borde väl min vandringsberättelse sluta. Men… hur gick det med Kalle? Vad hade hänt honom? Varför dök han inte upp vid Frippes fall? Jag hade försökt få kontakt med honom via facebook men utan resultat.

Av ren nyfikenhet sökte jag på måndagen upp en av STF:s fjällguider för att höra efter om någon hade frågat efter Frippes fall.

"Men vad lustigt! Det har varit tyst om Frippes fall den här säsongen, men alldeles nyss var det en man här och frågade samma sak. Han skulle gå dit för att träffa Frippe. Men vänta! Där är han!"

Kalle får gärna själv berätta om Hur? När? Varför?...