15 Dagar Längs Nigerfloden del 2 (Dag 4-10)

Den Katastrofala Fjärde Dagen

Natten efter den tredje dagen campade vi på några klippor som stack ut i floden ifrån västra banken som små karga halvöar. Precis som tidigare linkade jag omkring som en puckelrygg innan jag vaknat till på riktigt samt kanske fått ett par tre koppar kaffe i magen. Denna morgon var dock smärtan inte lika elak – ett tecken på att jag började vänja mig vid min nya verklighet som vilsen och förlorad paddlare.
Dagen då katastrofen som så när kom till oss som ett oväder på hösten började stillsamt. Floden var tam, den uppförde sig väl, den var enkel att ha och göra med. Men den lurade oss. 

Matlagning…

Vi hörde ljudet först. Jetmotorer i en avlägsen sväng i floden som vi ännu inte kunde se. Åskmuller.  ”White Water”, sa jag till Helen. ”Ljudet påminner mig om Victoriafallen”. Naturligtvis var det inget vattenfall som låg framför oss – men ljudet var oerhört respektingivande men samtidigt lockande. Hade jag haft erfarenhet ifrån forsränning och haft en mer lämpad farkost än en lokalt byggd träkanot, så hade forstraversen kanske inte varit värd att skriva om. Men jag har tyvärr inte erfarenhet  och träkanoten kändes som om den skulle kunna förvandlas till brasved om vi manövrerade fel.
Vi stannade en bit ifrån forsen och vadade genom grunt men strömt vatten fram till några klippor där vi stod ett tag och studerade dess struktur och dividerade om vi skulle försöka paddla eller leda ner den med repen som vi hade fäst i kanotens båda ändar och om vilken väg som då skulle vara bäst. Vi gick runt vattnet så gott det gick och försökte se vart det fanns svarta stenar dolda under det vita, skummande vattnet och vart det fanns passager som var breda nog för oss.
Vi valde att försöka paddla ner. Och det lyckades förvånandsvärt bra. Vi och utrustningen var fortfarande hela. Men forsen vare inte slut där. Vi hade bara kommit in i stormens öga – nu omringade av forsar både bakom oss och framför oss.

Inför forsens andra del beslöt vi att försöka leda kanoten ner med de två repen. Helen höll i ett grovt orange rep och jag i ett tunnare blått. Vi valde att närma oss forsen gåendes på västra sidan medan vi höll repen i ett fast grepp och var noga med att ha kanoten så nära oss som floden tillät. Det var bara några meter mellan oss, men ändå var det svårt att höra vad vi sa till varandra. Dånet från det vilda vattnet överröstade oss. Vi kämpade så gott det gick med repen spända till max, men vattnet var för starkt och snart kraschade vi rätt in i en sten med grönröd mossa på övre halvan och blev fast mitt i forsen utan att komma varken framåt eller bakåt. Vi trevade så försiktigt vi kunde ut i vattnet för att försöka få loss den, men det var hopplöst. Det fanns dock fördelar med att sitta fast som i ett skruvstäd. Vi hade något att hålla i när vi hade beslutat att ta loss den värdefulla packningen som kameror,  pass och pengar etc – och försiktigt försiktigt gå i land med dem genom att använda relingen som ledstång.

 När den viktigaste delen av packningen var i land försökte vi få loss kanoten med mer hårdhänta metoder. Vi stod där, mitt ute i forsen en lång stund, vrålandes förslag till varandra om hur vi skulle få loss den. Solen var orange som den alltid blir sent på eftermiddagen, den började till och med att bli röd.”Vi m å s t e få loss den innan mörkret kommer”, sa eller vrålade vi till varandra. Kanske var det denna gång som jag satte mig med ryggen mot ett stenblock och pressade med benen mot kanoten för att få fören i rätt riktning samtidigt som vattnet forsade över mig– kanske var det en annan gång. Jag har lite svårt att minnas vilka detaljer som utspelade sig i vilken fors. Men hur som helst lossnade båten till slut. Den rörde på sig, fören gled åt höger, båten lutade åt samma håll – men för mycket. Vatten forsade plötsligt in och fick fören att bli så tung att den sjönk ner under vattenytan medan aktern oblygt visade upp sig för hela Afrika likt ett fasligt monumet över ett grandiost misslyckande. Jag kände begynnande sorg. Ett tag trodde jag att vår länge efterlängtade paddlingstur utmed Nigerflodens jungfrudel skulle ta slut där. Efter fyra dagar. Under en lång sekund trodde jag kanoten skulle gå av på mitten under vattnets tyngd likt Titanic 98 år tidigare.

Fjärde Dagens fors…

Samtidigt som vattnet strömmade in beslöt vi snabbt att rädda så mycket det gick av packningen. Nästan i panik slet vi upp knoparna som höll fast vår mat, vår campingutrustning och våra cyklar. Och nu, med all våra saker på torra land var kanoten mycket lättare och som genom ett trollslag fick vi loss den och plötsligt rörde den sig framåt med en accelererande hastighet och samtidigt vred den upp sig och gjorde sig av med mycket av vattnet på samma gång. Plötsligt var kanoten inte fast i forsen utan den var herrelös och på väg nerför floden ensam och tapper.
Vi vadade genom vattnet och upp på land där vi nyss hade dumpat packningen och sprang över en sandbank och hoppade ner i floden på andra sidan. Efter ett par simtag var vi framme och vår kanot var ej längre herrelös och ännu bättre – den var så gott som oskadd. Den katastrofala Fjärde Dagen slutade med en stor lägereld, pasta och camping ovanpå, exakt ovanpå, krokodilspår.

Campingen på Krokodilön…

Krokodilön

Jag ska härmed svara på en fråga som ni alla har. Hur är det egentligen med krokodiler i Nigerfloden? Hur vågar vi vada genom vattendrag? Är det inte otäckt att för hand leda kanoten genom en meterbred passage mellan träd och täta snår med vatten upp till bröstet? Hur vågar vi gå ner till vattnet i mörkret för att diska?

Jo, det finns krokodiler i Nigerfloden. Vid denna årstid och så långt uppströms där denna 350 kilometer långa trip utspelar sig är de flesta små. Några få exemplar ska tydligt vara upp till fyra meter långa, men de allra flesta är mycket mindre – en amatör som jag tippar på en meter eller så. En meterlång krokodil anfaller inte människor. (Det gör knappt fyra meter långa krokodiler heller för den delen – det är inte Australiens saltvattenskrokodiler vi pratar om här). Men naturligtvis kan även en liten krokodil ta ett bett av en människa i försvar eller av misstag. Och ett sånt bett räcker såklart för att förblöda. Vissa dagar, särskillt under senare delen av den första veckan, såg vi krokodilspår överallt. Då fick jag uppleva den något surrealistiska känslan av att vandra omkring ute i vildmarken med vatten till höften och med en machete i handen utan att känna mig löjlig. Utan att känna mig löjlig – fundera på det! Men sen tänkte jag till och kom på att risken nog var större att jag skulle halka på en sten och spetsa mig själv på verktyget än att jag skulle ha användning för det om en krokodil av misstag tog ett bett av mig eller Helen. Ändå kändes det tryggare att ha den med mig – dock så tvingade jag mig själv att vara rationell och lämnade den senare i kanoten. Men i och för sig lättillgänglig…
Och jag måste tyvärr erkänna att vi inte såg en enda krokodil under våra dryga två veckor längs floden. Men de fanns där. Spåren efter dem tycktes lysa i sanden och var omöjliga att ignorera.

Typiskt dagsverke…

Efter att Fjärde Dagens fors var besegrad och pastan svald så föll jag i en dvalaliknande sömn. Tälten hade vi satt upp på den intilliggande sandbankens högsta punkt – vars platta topp korsades av spår efter ett djur med lång svans. Vi campade på krokodilernas ö.

Sömnen var oftast hård under turen – en undermedveten reaktion på dagarnas fysiska umbäranden. De första kvällarna innan den kom till mig där inne i tältet var jag svagt landsjuk. Jag blev vaggad till sömn av rytmerna av Nigerfloden vare sig jag ville eller inte. Jag låg på rygg på min marockanska matta (ni vet väl vad Wilfred Thesiger – den siste store äventyraren ansåg om människor som använder liggunderlag?) och gungade fram och tillbaka i precis samma takt som vi färdades i på dagen. Det var inte långt ifrån att jag blev en smula illamående.
Det tog bara ett par dagar innan floden hade blivit vår enda verklighet. Det fanns endast tre färger runt oss. Blå som i himmel, grön som i grönska och brun som i sand. Och därimellan, alltid given i centrum – flöt floden fram. Den var alltid närvarande – landet vi fysiskt befann oss i var det däremot aldrig. Vi kunde ha befunnit oss var som helst – det enda som tycktes existera var floden. Floden var vår väg. Under dygnets alla timmar hörde vi dess ljud. Vi tvättade oss i floden. Vi drack och lagade vår mat i dess vatten. Den var alltid närvarande. En del kvällar uppenbarade den sig till och med inne i mina öron med ett irriterade kluckande läte. Särskillt de dagar då jag ramlat av kanoten…

Det var detta jag såg när jag tittade framåt…

…och detta när jag tittade bakåt.

Robinsonliv

Under en paus den femte dagen såg vi som vanligt småfiskar i vattnet. De var svarta och gula och var intressanta att titta på och man blev lätt hypnotiserad av att följa deras kvicka rörelser under vattenytan. Ofta slängde vi till dem några smulor från kex eller kakor och de kastade sig över resterna så att vattenytan krusade sig.
Ibland kom det några störra fiskar för att se vad deras småsyskon höll på med och en dag väcktes våra tankar på att försöka fånga en. Vi gjorde inga superseriösa försök – men vi hade köpt krokar och lina på marknaden i Faranah och vi hade ännu inte använt dem. Vi klättrade ut på några stora runda stenbumlingar och jag kastade i krokarna och höll i dem under en stund. Fiskarna var spårlöst borta. Vi hade ingen fiskelycka alls. Vi tröttnade snart. Det gjorde dock inget, som alla vet är det inte fångsten som är viktig under en fisketur, och senare fick vi ändå en riktigt stor fisk på ett helt annat sätt. Vid några tillfällen de här veckorna så passerade vi en del fiskare. När jag tog fram en sedel på 5000 franc så blev en av dem mer än  hjälpsam – han tvekade inte på att ge oss en del av morgonens fångst. Vi fick en baddare på ca 35-40 centimeter som vi på kvällen grillade över en lägereld vid sidan av floden. Vi hade haft tur och hittat ett gammalt stålnät (från en gammal säng eller fåtölj) som floden någon gång hade dragit med sig. Det fungerade perfekt som grill.

Matlagning…

En annan dag, jag tror det var den sjätte, byggde vi ett segel. Eller snarare – vi försökte. Vi hade ett par 100 liters säckar över – någon gång hade de säkert innehållit ris eller grödor. De var vita och likadana kan man se på marknader, lastbilsflak och i magasin över hela kontinenten, ofta fyllda till bredden av okänt innehåll. Vi trädde på dem på två grenar som vi hade huggit till, en längst upp och en längst ner, och som mast hade vi i ett stort grovt vassrör som hade följt med på köpet av båten och som ursprungligen var till för att använda vid de tillfällen då paddlar inte är det optimala. Seglet skulle kanske ha fungerat om vi gav det några minuter till – men vi började ana att vi stannat lite för länge på den halvö vi befann oss på och vi sa till varandra att vi kan ”göra klart det i kväll”. Det var iof något vi inte gjorde och det eftersom vi slutligen hade insett att man alltid har motvind när man paddlar, precis som när man cyklar. Det halvfärdiga seglet blev liggande i kanoten under resten av resan.

Två gånger var vi tvungna att laga båten efter kollissioner med klippor under traverser av Vitt Vatten. Första gången satt vi i kanoten och försökte återta herreväldet efter en resa genom en fors som gav mig samma adrenalinpåslag som jag hade haft som barn då jag åkte med de där fasansfulla låtsastimmerstockarna på Liseberg. När huvuddelen av forsen var bakom oss pustade vi ut och glömde att se efter vad som låg framför oss – strömmen förde oss rakt in i en klippa som var täckt av grönt frodigt gräs. Fronten på kanoten sprack och en alldeles för stor träbit blev liggande i vattnet som ett flöte till ett gigantiskt fiskespö. En flera kvadratdecimeter stor glipa i fronten på båten var nu ett faktum – det skulle inte betyda ett dyft för oss så länge floden höll sig stilla, men vid nästa fors så skulle det där hålet betyda undergång. Vi var tvungna att laga det.
Helen gick och tittade hur resten av den närliggande floden såg ut – forsen låg bakom oss, men vi var fortfarande instängda i en myriad av labyrinter bestånde av stenar, klippor, halvöar och öar. Det tog oss långa stunder varje dag att hitta rätt väg och ofta hittade vi inte den förän vi hade provat olika felaktiga rutter och passager flera gånger om. Så medan Helen gick och planlade vår framtida paddelrutt försökte jag få träbiten på plats. Jag gjorde mitt bästa genom att hamra fast den med macheteskaftet som hammare.

Den andra gången vi lagade båten hade vi firat ner den för en kort men oerhört kraftfull fors. Eller egentligen var det kanske ingen fors utan en enda passage mellan två klippblock och med en halvmeters fall. Passagen var bara ett par meter bred och vi ansåg att det var bäst att leda ner kanoten. Skulle vi krocka med en av passagens väggar under ett paddelförsök skulle det kunna vara förödande för vårat fysiska status och vår kära båt, Joliba II, skulle antagligen möta sin skapare.
För att göra en lång historia kort så var vattnet starkare än oss. Vi hade kraft att hålla i mot strömmen under några få sekunder men sen slets repen ut ur våra brinnande händer och båten var åter herrelös. Fören klarade sig bra men mitt i den lilla forsen började kanoten vrida sig åt vänster för att slutligen slå i aktern i den högra klippväggen med all kraft.  Hade inte vattnet överröstat allt annat så hade smällen säkert varit diger – men nu hördes ingenting av den. Och vi kunde bara stå och titta på med händerna på huvudet i posen som alla vet betyder ”Herre jävlar – hur ska detta gå?”.
När vi sen åter var herrar över kanoten såg vi att en meterlång spricka på akterns undersida hade uppstått vid kollissionen – något som till och med en öken & bergsnörd som jag kunde inse inte var det bästa som kunde hända en på vatten flytande farkost. Några hundra meter senare, i en lagun och i ett landskap som  var oerhört vackert och fridfullt med sandbankar, stora träd, ljusgrönt vatten och nämnda fors, lagade vi båten med de spik vi köpt i Faranah. Vi hade varit för snåla eller orkeslösa för att köpa en hammare så vi slog i tre stycken projektiler med hjälp av en stor sten. Samtidigt som vi slog in dem i det våta träet  så hörde vi flera plask från de närliggande stränderna. Det var ljud som i alla fall hade en snabbhamrande inverkan på mig, då jag såg krokodiler i mitt trötta huvud och därför ville upp på land eller tillbaka i kanoten så snabbt det gick.

Forsen där aktern sprack…

…och bukten där vi lagade den med sten och hammare, närmare bestämt vid bortre sandbanken uppe i högre hörnet.

Den Dimhöljda Flodens Chimpanser

Det verkar som en del kvinnor dras till apor. Det finns ju otaliga exempel på det. Kolla in Jane Goddall – denna kvinna på över 70 år och som än i dag har mer karisma än Hollywoods samtliga  skådespelerskor tillsammans och som gjort så oändligt mycket för chimpanserna i Tanzania och i nationalparken Gombe stream. Kolla in tyskan Birute Galdikas och hennes outtröttliga arbete med de sista vilda orangutangerna i Indonesien. Och vem kan skriva om detta ämne utan att nämna den kändaste av dem alla – Diane Fossey och hennes älskade gorillor i de dimhöljda bergen som hon till slut kom att offra sitt eget liv för?
En annan kvinna som bör räknas in i detta högst beundrandsvärda sällskap är Estelle som vi hade äran att få träffa och guidas runt av under ett par timmar under resans tionde dag.
Helen hade som vanligt pikat mig för att jag låg och sov och därför missade det fantasieggande dimhöljet som varje gryning tydligen bäddade in floden i bomull a ´la Niger. Det är säkert i och för sig väldigt vackert, men saken är den att varje kväll när vi lagade mat så brukade röken från vår eld lägga sig som en slingrande matta över floden – och jag är säker på att det ser ungefär likadant ut. Därför finns det ingen anledning att plåga sig upp ur tältet före klockan 08:30. Det var detta jag försökte förklara för den hysteriskt morgonpigga engelskan då hon plötsligt utbrast: Titta! Hus!

Det var de första hus vi hade sett på tio dagar och känslan av att se civilisation kändes en smula underlig. Vi stannade och klättrade över några stenblock och vandrade upp till husen där plötsligt en man klädd i soldaters vanliga machokläder samt någon billig variant av automatgevär stoppade oss med ett barskt ”Bonjour”. Mannen förstod ganska snabbt att vi var turister så han gick före oss och visade oss en större byggnad: 50 % hus och 50% hydda. Han ropade något och en vit kvinna i 40 årsåldern kom ut och hälsade. Vi frågade vart vi har hamnat någonstans – är vi i nationalparkens högkvarter? Så var inte fallet – men vi var i en camp som rehabiliterade chimpanser som har haft för mycket kontakt med människor. (Namnet på stället är Somoria). De tar hand om chimpanserna och sköter om dem för att sen, om allt går som det ska, släppa ut dem för ett fritt liv i nationalparken.
Franska Estelle började jobba här 1997 och tog över ansvaret 1999. Alltså hade hon bott i denna avkrok av Guinea i 13 år för att jobba med chimpanser. Vi frågade om vi fick följa med på ett rundtur, men först verkade hon vara lite skeptisk till förslaget eftersom hon sa att de i vanliga fall aldrig hade några turister på besök –och att de inte vände sig till turism. Detta bekräftades senare då jag frågade om hon ville ha fler turister till centrat och hennes svar blev:”Nej”. Okej, sa jag – då nämner jag inget om er på min blogg? Efter ett par sekunders tystnad så sa hon att ”jo – det kan du faktiskt göra – ingen åker till Guinea i alla fall”.

Hur som helst blev vi snart medbjudna för att se på när chimpanserna fick sin lunch klockan 12:00. Jag kommer inte ihåg när jag såg min förra chimpans, men det måste ha varit långt innan jag blev resnörd. De var nämligen mycket större än vad jag kom ihåg – och de var oerhört respektingivande. Samtidigt blev de blev oroliga när vi var där (enligt Estelle) så de hoppade omkring i sina stora burar där utfodringen skedde och apade sig. Jag trodde nästan att de skulle slita sönder burarna – deras styrka tycktes vara obegränsad.
Förutom Estelle så jobbade det ett antal volontärer på centrat. Bland annat ett franskt par som cyklat ner till Guinea – det finns verkligen folk till allt idag! Samt en kvinna från Franska Guyana – vilket är värt att nämnas eftersom hon är den första människa därifrån som jag någonsin träffat.

Estelle till höger, volontär till vänster, apor i mitten…

Efter rundturen blev vi bjudna på lunch och vi lämnade en liten donation som tack för rundturen och sen var det bara att sätta sig i kanoten igen. Samtidigt ringde Estelles slutliga ord i våra öron:
 ”Håll er i mitten på floden. På så sätt kan de inte hoppa upp i kanoten. Jag har blivit attackerad två gånger – och det är inget man glömmer!”.

Ännu hade vi inte sett några av de djur som hon varnade oss för – men det skulle komma. Och det ingav ett vitt spektrum av känslor hos mig – ifrån förväntan till ren och skär skräck. Vi skulle paddla förbi grupper av Afrikas farligaste djur. En ostoppbar aggressiv best som antas vara det djur som dödar flest människor på kontinenten varje år.

Kvällen nalkas på Nigerfloden…

I den sista delen av berättelsen om hur the Lost Cyclist tog sig nerför Nigerfloden kommer ni kunna läsa om:

# Vad till min enorma glädje fick vi se sittandes i ett träd som i en hälsning ifrån ett svunnet Afrika?
# Vad var det som fick mitt blod att frysa till is en natt då vi campade på tältstora stenblock en och en halv meter ovan vattenytan mitt i floden i hjärtat av nationalparken?
# Slutet på paddlingen.

/Lars Bengtsson

Med vind i seglet!                 Fotografen!                   Friluftsbutiken på nätet!

Lars Bengtssons alla resor