15 Dagar Längs Nigerfloden (Dag 1-3)

Lägerelden

Idén kom som ett yrväder en afton i juni. Året var 2007. Platsen var en camping i Namibia. Bredvid mig satt Machete-Daniel, Sara, Herve och Sebastian och kanske några till. Vi drack vin ur ett tetrapak och pratade och skrattade. Alla hade vi rest landvägen genom Afrika, fyra av oss på cykel. 

Kanske blev vi en smula berusade där vi satt runt lägerelden. Vi talade ivrigt om framtiden. Om vart vi ville resa, om platser vi ville se, om berg vi ville bestiga. Ingen av oss, samtliga runt 30 år gamla och med otaliga resor i bagaget, hade planer på att sluta med luffandet. Och än så länge har vi hållit våra ord. I skrivande stund så befinner sig Herve någonstans i Brasilien, Machete-Daniel i Ecuador, Sebastian bor i Kairo och Sara kom för ett tag sen hem ifrån Japan. Själv sitter jag och skriver just dessa rader på ett hotellrum i västafrikanska Guinea. Fast nu när du läser dem så är jag inte längre där. 

Ressnacket fortsatte och vi kom in på hur det skulle vara att paddla en längre sträcka. Vinet talade i oss så naturligtvis var det vatten som Amazonfloden och självaste Kongo som lockade mest.
Tanken slog verkligen rot i mig på allvar under den kvällen i Namibia och sen dess har den legat och gnagt inom mig likt en sten i Dr Livingstones afrikakängor.

När jag cyklade ut ur Riga i april 2009 så var den starkaste kandidaten för projektet Sassandrafloden som rinner ner genom västra Elfenbenskusten. Jag vet dock inte mer om den floden än vad du gör – utan jag valde den helt enkelt för dess vackra namns skull. Sassandra. Några månader senare var det istället Moafloden i Sierra Leone som lockade mest. Då främst för att försöka få en glimt av ett av världens mest sällsynta djur: dvärgflodhästen. Det skulle vara jag och kameran, floden och en urgröpt trädstam under 7-10 dagar. Samtidigt som jag cyklade genom ett Europa som höll på att lämna våren bakom sig så dagdrömde jag om hur det skulle vara att sakta glida fram på en tropisk flod långt bort ifrån byar och människor och med ett ofattbart rikt djurliv omkring mig. Ibland kunde jag se mig själv sitta vakt vid vattenbrynet i timmar varje natt för att få se djuret. Dessutom ville jag slå BBC på fingrarna  – de har haft ett team i området med syfte att filma just dvärgflodhästar. Det var dock inget de lyckades med. De fick faktiskt inte en endaste skymt av dem. Därför skulle det ha varit fasans kul om j a g kunde få syn på dem och till och med lyckas få en av dem på bild.

Men efter att ha cyklat ner till Sierra Leone och lagt 13500 kilometer bakom mig så hade beslutet om att byta ut Moa mot Niger ändå vuxit fram – detta tillsammans med Helen - den engelska cyklisten som jag träffat i södra Marocko. Hon hade haft lösa planer om en paddling någonstans i Afrika och att göra det tillsammans tyckte vi båda var en bra idé. Planen var att paddla mellan Faranah och Kouroussa genom nationalparken Haut Niger - en sträcka på cirka 350 kilometer vildmark i centrala Guinea. Dock så erkänner jag att det är nog jag som tjänar mest på det samarbetet – Helen har paddlat en hel del hemma i England. Jag själv tror inte jag har paddlat en meter sen den där skolutflykten till Stråken i sjätte klass.

Båtbygge

Vi hade utforskat varenda skrymsle och vrå av den lilla staden Faranah i försöken att få tag i de varor som vi antog oss vara i behov av under de 350 kilometrarna till Kouroussa – och därigenom lärt känna en ganska mysig liten stad, som på kvällarna levde upp med diverse läckerheter på de små gatuserveringarna som kantade centralgatan. Dessutom hade vi fått tag i allt utom toalettpapper. ”Det kan ni köpa i Conakry”, sa en butiksherre glatt. (Huvudstaden Conakry ligger dryga 400 kilometer bort…) Så förutom toalettpapper och kanske den ständigt saknade kvalitativa chokladen hade vi dagen innan avfärd lyckats inhandla det vi ville ha. Det inkluderade:

30 portioner CareVita (typ frukostflingor…)
3 burkar majonäs (ca 2,4 kilo… Majo går att använda till allt.)
30 Jolly Jus (pulver juice)
6 flaskor äppelcider
2 kilo nötter
2 burkar pulvermjölk
1 burk mjölk- och socker blandning (till kaffe etc)
1 burk kaffe
40 lökar (går att äta till allt precis som majo)
10 tomater
6 limefrukter
2 burkar chokladdryck
1,5 liter vin (jag råkade smutta lite på flaskan på bilden, så det blev att köpa en till..)
2 burkar kyckling
2 burkar biff
6 burkar tomatpuré
4 burkar sardiner
2 kilo potatis
1 kilo morötter
2 förpackning mjukost
Drygt 4 kilo pasta
1 kilo ris
35 paket kex
1 påse socker
1 kokosnöt
15 apelsiner
1 kilo chokladkräm
2 påsar godisklubbor
8 bröd (inte med på bilden)
Ett par bitar jordnötssmör
Diverse kryddor och salt

(Dessutom kom Helen på att hon ville ha några öl, detta minuten innan avfärd när jag hade ena foten i kanoten och halva byn väntade på vår avfärd. Hon frågade en kille på hotellet där vi hade bott om han kunde springa och hämta de ölen som fanns i hotellrestaurangens kyl. Det gjorde han, vilket var bra. Men tyvärr fanns det bara tre öl kvar – vilket inte var bra.)

Matsäcken…

Tiden gick fort i staden. Varje dag gjorde vi ett besök hemma hos herr Camara, båtbyggaren, för att se hur arbetet fortskred. En dag tog han fram två stolar och bad oss sätta oss ner vid den halvfärdiga båten. En kille med en kamera kom och förevigade ögonblicket. Kanske en lokalreporter om det finns sådana i delstaten Haute Guinée. För varje bild han tog så avfyrade kameran en blixt som fick varje liten pojke och flicka att skratta och tjuta som om det var fyrverkerier och godis som de såg strömma ut ifrån kameran. Vi själva var snabba och räckte över våra kameror till fotografen, för att föreviga ögonblicket för våran räkning också, men våra digitala kameror avfyrade varken fyrverkerier eller godis till alla närvarande barns stora förtret. Ny teknik är inte alltid bättre. Fråga barnen i Faranah eller Theodor Kaczynski t ex.

Båten..

Båten är klar! Byggaren Daman Camara i grå t-shirt.

Byns linslusar. Lägg märke till volvon i bakgrunden…

Båten blev klar före utsatt tid och vi provpaddlade. ”Du kan ju inte paddla!”, skrek Helen när jag satt på kaptensätet längst bak på den sex meter långa farkosten. ”Nä, inte för fem öre. Har jag inte berättat det?” svarade jag samtidigt som träkanoten levde ett eget liv i zick-zack och jag kanske började bli en aning röd i ansiktet. Helen blev för en gångs skull knäpptyst. Helen har som sagt paddlat lite hemma i England – så hon tog genast över kaptensätet och behöll det sen resan igenom.

Provpaddlingen…

Första Dagen

Allt var klart. Surrat och paketerat. Våra cyklar ovanpå varandra i kanotens mittparti, lemlästade och övergivna. Till och med de tre efterlängtade ölen var i hamn. Hotellarbetaren Boh – mannen som först satte oss i kontakt med båtbyggaren Daman Camara följde med oss första biten på den långa färden – det var ett svårt parti, sa han. Dessutom hade han sett mig styra båten dagen innan…

Några hundra meter senare hade vi som när krockat med en klippa som stack upp ur det virvlande vita vattnet som en gigantisk svart tand. Vi satt inte längre i båten – i alla fall inte jag och Boh. Helen kommer jag inte ihåg vart hon var, kanske gick hon i vattnet och ledde båten som oss andra eller så styrde hon så gott det gick. Vattnet blev starkare, det var i brösthöjd, jag hade svårt att hålla tag. För att kommunicera med varandra var vi tvungna att skrika. Forsen var en jetmotor. Men vi kom framåt. Plötsligt slet vattnet loss min ena sandal, som tur var fick jag tag i den några meter längre fram i det virvlande vattnet. Strax efter var jag för någon sekund under ytan, med min sandal i ett fast grepp. När jag kom upp igen såg jag kvinnor stå på stranden iförda saronger i starka färger. Antagligen diskade de. De tittade storögt på oss. Men var var kanoten? Mina ögon hittade den och mina ben började springa på de vassa stenarna på botten medan min överkropp simmade. Till slut kramade mina händer runt relingen igen och jag tog i allt jag kunde för att hjälpa Helen och Boh att styra undan ytterligare klippor. Snart lugnade vattnet ner sig – bara sekunder efter det vaknat till liv. Forsen var varken svår eller lång – men den var den första och tog i alla fall mig med överraskning. Efteråt kände jag en dov bultande smärta från ena foten. När jag lyfte upp den ur vattnet såg jag hur stortånageln hade vikit sig i 90 grader. Tå nummer två i raden var i ungefär samma skick. Senare den dagen hade jag även lyckats få ett skärsår av närkontakt med vass vass. Skador första dagen: två tappade tånaglar och ett skärsår. Bra Lars!

När det snabba, högljudda vita vattnet hade bytt skepnad till ett sansat brunt hoppade Boh av båten och sa hej då. Vi var ensamma. Det skulle dröja cirka två veckor tills vi såg andra människor än enstaka sällsynta fiskare och några volontärer som arbetade med att få tillbaka chimpanser ut i vildmarken. Ett undantag var dock en vitryss, en ukrainare samt en australiensare som stod vid stranden och fiskade på förmiddagen den andra dagen. Niger bjöd verkligen på stora överraskningar.

Avfärd

Livet på Floden

Smärtan i ryggen var värre än den ifrån den sargade foten. Det var dock en bra smärta, inget hade gått sönder. Det var bara träningsvärk efter att i timmar använt muskler jag uppenbarligen inte använder när jag cyklar. Den vetskapen hjälpte mig i och för sig inte när jag på morgonen den andra dagen upptäckte att jag inte kunde stå upprätt. Jag kände mig som puckelryggen i Notre Dame. Fast smärta är som alla vet  temporärt – en stund senare, efter ett par koppar kaffe, kunde jag ignorera den och stå upprätt. Fast då var det ju såklart dags för den andra dagen i kanoten.

Vi hade paddlat i ett par timmar längs ett sansat brunt vatten inramade av  gröna hängande träd när vi hörde skratt på avstånd. När vi kom närmare blev vi förvånade över att de glada ljuden kom från vitingar. Samtidigt fick den bleka trion på stranden syn på oss och tycktes bli lika förvånade som vi.
Vi tog oss i land och hälsade på varandra och det visade sig att de alla bodde i landet och jobbade med att lokalisera framtida gruvor. (Det finns säkert ett ord för arbetet i fråga men tyvärr kommer jag inte ihåg det). Hur som helst var det söndag så därför var trion lediga och hade gett sig ut på en fisketur i Guineas bush tillsammans med en låda öl.
De tyckte uppenbarligen vi var en smula vrickade – dessutom var vi de första turister som de hade sett i området under de 1-2 åren som de bott i landet och de tyckte särskillt att det var kul att vi kom paddlande med två nedmonterade cyklar fastsurrade i kanoten. De var också överförtjusta över att få prata engelska igen. Ja, särskillt australiensaren då – ukrainaren kunde inte ett ord. Istället fick vitryssen tolka.
Vi stod där i vattenbrynet och drack öl och pratade om Guinea under en halvtimma. Vitryssen berättade för mig att de hade följt ett spår av en babian ner till floden. Där slutade det plötsligt och inga fotspår gick därifrån. Samtidigt förklarade han hur många krokodilspår det fanns på samma ställe. Fanns det ett samband? Sen varnade de oss för malaria och sa att de hoppades verkligen att vi åt profylax – de hade samtliga haft sjukdomen under sin tid i landet – och de fasthöll att malaria var helvetet. Innan vi tog farväl bytte vi mailadresser – de ville veta hur det hela gick.

Vitryssen, ukrainaren, svensken, engelskan och guinianen. Australiensaren är bakom kameran. (vid lådan med öl..)

Det var inte bara öl och fiskehistorier den andra dagen. Vi tog oss också an ytterligare ett par forsar. Dock så var det svåra denna gång inte klippor i vattnet – även om det fanns gott om dem– utan det faktum att den enda led som var djup nog att paddla i gick väldigt nära och under trädgrenar som hängde ut över floden som i sinnebilden av mangroveträsk. Först var det Helen som fick sig ett dopp. Jag antar att jag inte paddlat tillräckligt hårt eftersom den bakre halvan av kanoten gled in under träden och Helen i sista sekund frivilligt hoppade i vattnet innan de överarmstjocka trädgrenarna skulle ha gjort jobbet åt henne. Jag såg inte vad som pågick bakom mig utan hörde en panisk röst som skrek ”Lars, hoppa ur”. Slö som jag är hoppade jag inte ur utan vände på huvudet för att se vad som utspelade sig bakom mig, vilket fick Helen att upprepa sin uppmaning med än högre röst. Samtidigt såg jag vad som var på väg att hända. Trädgrenarna hotade att välta båten och vatten hade börjat att forsa in över sidorna. Jag förstod plötsligt allvaret och gjorde en reflexmässig bakåtkullerbytta ner i vattnet. Vadandes med vatten upp till bröstet lyckades vi sen för hand dra bort båten från träden och vidare ut till den lugnare högra halvan av den 4-5 meter breda flodrännan. När vi åter satt i kanoten märkte vi att vi saknade en paddel. Vi hade dubbla uppsättningar men att tappa en redan den andra dagen var ju såklart inte så värst bra. Men vi hade tur. Någon minut senare såg vi den flytandes i vattnet. Det blev ett kärt återseende.

Grunt vatten…

Det där med att befinna sig i vattnet lika mycket som sittandes i kanoten var en detalj som jag inte hade förutspått. Eventuellt var vi för sent ute – det var länge sen regnsäsongen slutade och Nigers vattenbestånd tycktes försvinna i samma takt som i ett badkar när proppen är urdragen. De första tre dagarna höll vi statistik över hur många gånger vi fick ta oss ur farkosten och redan då hade vi varit i vattnet för att dra, knuffa, leda, svära och lyfta båten mer än 40 gånger. /Efter de tre första dagarna gick energin åt till annat än meningslös statistik. Vi orkade helt enkelt inte hålla räkningen).
Under ett av de här tillfällena när vi slet som djur för att ta oss vidare när kanoten gått på grund i en relativt liten fors – vattnet gick mig till knäna eller till midjan på sina ställen – blev jag så häpen när båten äntligen lossnade så att jag tappade balansen och satte mig på mitt vita arsle på flodbottnen. Där fick forsens styrka tag i mig och gjorde så att jag slog ytterligare en bakåtkullerbytta som efter en spark i bröstet. Sekunden senare kom jag upp, enligt Helen med ett stort skratt i ansiktet. En halvsekund stod jag och svajade som ett träd i vinden innan jag återigen gav upp för vattnets brutala styrka  och snurrade ytterligare ett varv. Denna gång kom jag visst upp med en studie av förvåning målad i mitt ansikte. Jag befann mig plötsligt tre meter ifrån kanoten…

Floden. Kanoten.

Naturen var väldigt vacker – om än ännu inte så värst spännande. De första dagarna dominerades djurlivet av insekter, vackra fåglar och som sagt dessa satans insekter. Sandflugorna var värst. Man märker aldrig bettet. Först när man ser att man blöder ymnigt från ett litet sår på benet eller armen vet man att man blivit biten. Sen börjar det klia – till det grad som jag aldrig tidigare upplevt. Dessa bett blev snart till små sår som i sin tur blev infekterade av det ständiga vadandet i floden samt det nattliga och i sömnen kliandet. Detta var, för mig, det jobbigaste på hela resan. Förutom sandflugorna surrade det en och annan tsetsefluga runt oss. Jag tror i alla fall att det var vad det var – fast de var ändå inte i samma kaliber som de jag råkade utför i Tanzania, som en del av er trogna följare kanske minns.
Otaliga röda dagsländor, som ju hör till de snälla insekterna, surrade ständigt runt båten. De kom och flög bredvid oss för några sekunder, som ju måste vara en lång tid för en dagslända, innan de gav sig iväg på egna äventyr. Andra snälla insekter var fjärilar som ibland slog sig ner i båten och tittade på oss – en del hade färger som jag aldrig förut hade sett inom djurvärlden.
Fågellivet var fantastiskt. De vita vadarfåglarna dominerade tillsammans med en vacker svartvit flygare  som hade ett svart halsband runt snövita bröstets överkant. En annan komisk art var de fåglar med lysande gula ben och bruna fjädrar som ibland vandrade omkring på de små gräsprydda klippor som låg utspritt längs med floden. Stora örnar och andra rovfåglar flög ovan oss och vid ett tillfälle fick vi se hur en av dem dök ner i vattnet under en jakt – en misslyckad sådan vad vi kunde se. De vackraste fåglarna var dock de som var klädda i en dräkt av en oerhört stark kombination av kolsvart och knallrött. De var otroliga.

Men vi fick även se andra djur i takt med att vi närmade oss Mörkrets Hjärta – nationalparken Haut Niger. Helt andra djur…

I nästa avsnitt kan ni bland annat läsa om:

# Vad hände den där Fjärde Dagen då vi var nära att bli tvingade att avbryta resan?
# Finns det krokodiler i Nigerfloden?
# Ett oväntat möte med Guineas Diane Fossey

/Lars Bengtsson

Med vind i seglet!                 Fotografen!                   Friluftsbutiken på nätet!

Lars Bengtssons andra resor