6:e augusti 2019

De som vandrat Padjelantaleden norr om Stáloluokta har säkert sett gränsbergen i västra Padjelanta på andra sidan Virihávrre, och möjligen undrat vad de heter.

^{Gränsberg i västra Padjelanta. 2016-07-11}

Snøtoppen är ett av dessa berg. Jag använder det namn som står på norska kartor då svenskt namn saknas. Bergets topp ligger 1204 m ö.h. och befinner sig på den svenska sidan av gränsen. Riksröse 242A ligger några hundra meter åt väster på en lägre hylla.

^{Gränsfjällen Snøtoppen (t.v.) och Guovddelistjåhkkå.}

Dagen innan hade jag satt upp tältet vid södra sidan av Rastesjávrásj som ligger vid bergets fot.

^{Snøtoppen - karta.}

De senaste tre dagarna har alla börjat med dimma och låga moln som skingrats först sent på förmiddagen, men i dag bjöds det på en klarblå himmel direkt från soluppgången. En perfekt dag för en topptur till Snøtoppen - den enda större topp i västra Padjelanta som jag inte varit upp på. Berget har alltid fascinerat mig med sin karga utstrålning och kantiga profil. En uppstigning kräver lite mer planering än för andra berg i området, då det inte bara är att gå rakt uppför från öster mot väster. Ett antal stora "trappsteg" uppe på bergsryggen kan utgöra besvärliga hinder.

Därför bestämde jag mig för att följa passet mellan Snøtoppen och 974 till dess jag passerat det sista trappsteget och först därefter gå upp mot toppen. Nackdelen med min strategi är att det blir betydligt brantare under första hälften av uppstigningen. Det är inga problem så länge man kan undvika blöta klipphällar.

^{Snøtoppen och lägret vid Rástesjávrásj.}

Jag kommer iväg strax före 9 med fotoutrustning, regnkläder, torr tröja, dunjacka, handskar, vindtät mössa, kåsa, vätskeersättning (pulver), solkräm och nötter i ryggsäcken.

Möts av en grupp italienare som är ute på en guidad tur. De startade vid Lakshol och har gått genom Rago. Ett uppiggande samtal efter 8 dagar utan mänskliga möten. I början av 2000-talet kunde jag vandra i 14 dagar genom västra Padjelanta utan att se en människa, men nu kan det hända ett par gånger att man möter andra vandrare.

Jag forsätter vidare västerut genom passet och går därefter i riktning mot den namnlösa sjön cirka 750 m ö.h. På östra sidan har sjön en mycket hög och tvärbrant kant som man inte kan ta sig förbi om man inte vill förlora höjd och gå söder om sjön. Jag spanar upp mot Snøtoppen för att hitta en framkomlig väg utan småstup och "trappsteg" och tycker mig se en möjlig väg. Mellan 800 och 1000 meter är det rätt brant men inga problem annat än att man får stanna och vila rätt ofta. 

^{Den namnlösa sjön cirka 750 möh. Ráhkotjåhkkå i bakgrunden.}

Jag känner mig tveksam över prospektet att gå ner samma väg då det kan vara svårare än att gå upp.

^{Det var bitvis rejält brant.}

Efter 1000 meter blir det mindre brant och man går på avrundade och välslipade klipphällar. Det är från det här hållet inte helt uppenbart var toppen befinner sig så jag går på känsla. Det dyker hela tiden upp nya och högre delar av berget som inte syntes längre ner.

^{Vy mot öster från drygt 1000 meters höjd. Tältet syns som en röd prick.}

Får till slut syn på ett toppröse på en "klack" med en försänkning strax innan där jag får lä från den måttliga vinden och kan byta om till en torr tröja. Jag sätter även på mig dunjackan trots att det inte är speciellt kallt men den skyddar mot vinden. 

^{Äntligen fick jag syn på toppröset.}

Toppröset är ovanligt litet så jag gissar att inte många går upp på toppen. Nedanför röset ligger ett gammalt renhorn av ansenlig storlek.

^{Posering vid toppröset. Ser mer ansträngd ut än vad jag kände mig.}

^{Vy mot Vásstenjávrre och Virihávrre.}

Jag går mot sydvästra hörnet av berget för att få vyer mot Rago. Inspirerande att se sjöarna uppifrån som man passerat i Rago under tidigare vandringar - Storskogvatnet, Ragovatnan och Snøtoppvatnan bland andra.

^{Det vilda klipplandskapet i Rago nationalpark.}

Jag bestämmer mig sedan för att försöka följa Snøtoppen längs dess höjdrygg - trots "klackarna" - i stället för att gå tillbaka samma branta väg som jag kom. Jag tyckte att den första klacken såg överkomlig ut på vägen upp.

När första smältvattensjokk dyker upp sätter jag mig och njuter av vätskeersättning och macadamianötter i solskenet. Solkräm med solskyddsfaktor 50 är nödvändig sådana här dagar.

^{Vilopaus med några macadamianötter en bit öster om toppen.}

Bergskammen på Snøtoppen är rätt smal och det går snabbt att ta sig från södra till norra sidan där man får fina vyer mot området mellan 903 och Guovddelisjávrásj. Det är ett spännande och svåråtkomligt område då Guovddelisjávrásj spärrar av dalen med branta sidor både mot norr och söder. 

^{Vy mot Guovddelistjåhkkå.}

De 4 första klackarna utgör inga problem att ta sig upp på när man kommer från väster och lättare kan se vart det går att ta sig fram. Den sista större klacken däremot är för brant och jag följer en renstig på södra sidan, men den leder ingenstans. Jag undersökte inte norra sidan av klacken utan rundar den i stället på södra sidan. När jag närmar mig Rástesjávrásj viker jag av ner mot sjön vilket kräver en del letande efter möjliga vägar då berget har många mindre stup och raviner (slukrännor) på någon meters höjd.

^{Slukrännor vid södra sidan av Snøtoppen.}

Efter ett dopp i Rástesjávrásj och middag blev jag bjuden på en fin kväll utan mygg.

Snøtoppen är ett mycket intressant och annorlunda berg vilket tillsammans med det fina vädret gör det här till en av mina absolut finaste dagsturer.