30:e juni - Soabbevágge till Snávvávágge.

Jag börjar dagen med att gå upp i Soabbevágge i hopp om att molnen ska höja sig så att topparna syns. Redan efter mindre än 700 meter märker jag att molnskärmen i stället sänkt sig ytterligare och avbryter därför toppturen upp på Skoarkki.

Jag har redan tillbringat hela gårdagen i tältet i väntan på bättre väder och vill inte lägga ytterligare en dag på det. Jag fortsätter i stället mot Snávvávágge.

Zoombar karta med GPS-spår för dag 7.

Längst norrut i Basstavágge flyter Alep Basstajåhkå ihop med jokken från Lulep Soabbejiegŋa vars vatten är mycket grumligare. Vattennivåerna har sjunkit en del under natten.

Stigen i Basstavágge fortsätter västerut över Bielavallda där några fjällabbar oroas över min närvaro. En av dem sätter sig en bit ifrån mig när jag stannar för att byta till ett teleobjektiv. Jag pratar lugnande med den och gör inga häftiga rörelser vilket verkar ha effekt för fågeln visar inga tecken på oro. Den sitter snällt kvar när jag går lite närmare och låter mig ta de bilder jag vill ha.

Från Bielavallda ter sig landskapet öppnare då man inte längre har de höga väggarna i en trång fjälldal som begränsar sikten. De dramatiska formerna som Bierikbákte uppvisar mildras något av det lugnare intryck som sjöarna Bierikjávrre och Bielajávrátja ger.

Helt plötslig ser jag den bara rumpan på en man som tydligen tror att han är ensam i Sarek. För att inte göra honom mer generad än vad situationen medför viker jag av åt ett annat håll.

Strax ser man mer av Sarektjåhkkåmassivets spetsiga toppar och Sareks vilda sida, som varit så uppenbar i Basstavágge, återkommer. I nästa bild har jag markerat de toppar man ser i massivet från stigen mot Snávvávágge.

Vid 13-tiden hade molnskärmen höjts så att topparna syntes. Vid 19-tiden började det regna och luckan med bra väder på 6 timmar hade inte räckt för toppturen över Skoarkki som beräknats ta minst 12 timmar.

Stigen upp mot norra delen av Snávvávágge är ofta riktigt eländig när man går med tung packning. Man ser ibland knappast var man ska sätta fötterna på grund av allt ris och ibland är nivåskillnaden från ett steg till nästa för stor. Man får vara helskärpt till dess man kommer in i dalen. Av vad jag kan minnas så är det mer och högre ris nu jämfört med när jag gick här första gången år 1979.

Från stigen ser man den så kallade "Spökstenen" nere vid Ráhpajåhkå (inramad i fotot). Enligt en samisk legend har en flicka tagit livet av sig nära stenen på grund av sviken kärlek.

2013 upptäckte tyska vandrare ett övergivet tält på platån ovanför Spökstenen (jag tolkar det som nordligaste Snávvávágge) och tyckte att det var obehagligt eftersom det fanns tillhörigheter i tältet men ingen som vistades där. Andra vandrare hittade senare mat som rovdjur spritt ut, en bilnyckel, en mobiltelefon, ett par solglasögon, en fågelbok, en dagbok och spårbilder av flera olika rovdjur.

Mysteriet i Sarek

Väl uppe i Snávvávágge blir landskapet vänligare och terrängen lättvandrad. 

Jag vandrar förbi Snávvájávrre och slår upp tältet på sjöns östra sida. 

Efter middagen gör jag en utflykt till den södra änden av Snávvávágge för att få se ner mot Rapadalen.

Det blir en lugn och fin kväll men molnen hopar sig allt mer.

1:a juli - Rapadalen.

Jag hade hoppats på att kunna göra en topptur upp på Låddebákte och beger mig upp längs fjällets östra sida. Jag hamnade i hopplös storblockig terräng men stretade ändå på. Redan efter 130 höjdmeter drar regnet in och uppstigningen blir meningslös om toppen inte syns. Dessutom blir blocken hala när de blir blöta. Återvänder till tältet, packar ihop och fortsätter mot Rapadalen. 

Zoombar karta med GPS-spår för dag 8.

En kommentar angående bilderna från Rapadalen:

Kameran registrerade inte färgerna på ett sätt som jag är nöjd med den här dagen. Förmodligen beror det på att avståndsdiset förskjuter färgerna åt det blåa hållet. Färgförändringar brukar gå att korrigera i Adobe Lightroom om man sparar bildfilerna i formatet RAW. Trots en betydande vana med sådana justeringar lyckades jag inte få till färgerna på ett vettigt sätt. Eftersom jag inte har andra bilder från Rapadalen visar jag dem ändå.

I början av nedstigningen från Snávvávágge möttes man av en ymnig blomsterprakt.

Jag vek av från stigen för att få se de västra delarna av Rapaselet.

Jag återvänder till stigen som strax når Jilájåhkå. Jokken måste vadas - vandringens lättaste vad.

Nere i Rapadalen är det mycket mygg och en tydlig stig som enligt  min GPS stämmer dåligt med kartans dragning. Av någon anledning (myggen?) avstår jag från att besöka Skårkistugan - en av Axel Hambergs "hyddor" i Sarek som fortfarande används av forskare.

Jag äter en snabb lunch och fortsätter sedan nedanför Stuor Skoarkkis imponerande brant. Här och var finns prunkande blomsterängar med hög växtlighet som till exempel nordisk stormhatt och torta.

Mitt emot Stuor Skoarkki, på södra sidan av Rapadalen, ligger en annan imponerande fjällvägg. Det är den norra sidan av "Östra kammen" i Bielloriehppe.

Östra kammen i Minkarta

Innan man kommer till Alep Vássjájågåsj möter man en annan jokk som saknar namn på kartan. Den hade delat upp sig i tre eller fyra armar och trots det fick jag leta efter ställen där vardera arm gick att ta sig över utan vadning. Björn Andersson upplyste mig om att Axel Hamberg kallade jokken för "Svirjabäcken", vilket måste bero på att dess vatten kommer från glaciärerna runt Svirjjatjåhkkå. I dag skulle det namnet skrivas Svirjjajågåsj om det funnits på kartan.

Till slut kommer jag fram till Alep Vássjájågåsj som ibland kan utgöra ett seriöst hinder för vandraren. Jokken får sitt vatten från Alep Vássjájiegŋa och vattenföringens storlek beror då på temperaturen även efter snösmältningens slut. Det var inte bara att gå rakt över då vattnet hade stor kraft och en huvudfåra djupare än knähöjd. Efter ett visst letande hittade jag ett lite bredare ställe som endast var knädjupt och tog mig över under ordnade former.

Efter vadet letade jag upp en tältplats och slog läger. Det var en del mygg - dock inte så mycket att det inte gick att freda sig, och med ett myggnät över kepsen blev det hanterbart.

2:a juli - Upp mot "Höga vägen".

Det här var min första vandring genom Rapadalen och jag hade heller aldrig följt den "Höga vägen" ovanför nedre Rapadalens norra sida. Enligt Calazos karta går det en stig längs östra sidan av Alep Vássjájågåsj och en bit uppströms ansluter en annan stig som ska leda upp mot den Höga vägen.

Zoombar karta med GPS-spår för dag 9 och 10.

Jag följde stigen som går längs Alep Vássjájågåsj men såg aldrig stigen som skulle vika av mot renvaktarstugan (jag är tveksam till att den stigen existerar) och hamnade för långt upp. Jag fick brotta mig igenom en djungel med branta bäckraviner och ymnig växtlighet när jag på egen hand letade mig mot renvaktarstugan som den "riktiga" stigen ska passera. Jag har i efterhand fått veta av Björn Andersson (Bandersson) att den rätta stigen går längs jokken som passerar renvaktarstugan. 

Efter att ha kommit ovanför skogsgränsen fick man en fin utsikt mot Rapaselet (Ráhpajávrre). Stigen grenade ut sig och jag hamnade lite på sidan om den optimala vägen. Stigningen på drygt 400 höjdmeter tog på krafterna, men inte mer än att jag såg fram emot att fortsätta över Lulep Vássjájågåsj. 

De låga molnen, som hållit sig lugna fram tills nu, började producera regn vid lunchtid. Jag slog därför upp tältet vid på 1000 meters höjd ett par hundra meter väster om Lulep Vássjájågåsj, för att få inta lunchen mer bekvämt. 50 meter från tältet fanns en jokk med prima vatten. Eftersom det fortsatte regna blev jag kvar i tältet resten av dagen.

3:e juli - "Höga vägen".

Dagens slutmål var oklart. Blir vädret bra vore en lägerplats nära Skierffe ett bra alternativ. Jag har varit på väg till den toppen en gång tidigare, men fått vända pga regn och hård vind.

Jag ger mig av mot Lulep Vássjájågåsj som jag tänkt vada där höjdlinjen 1000 m skär jokken. Här var vattendraget bredare och med mindre fart på vattnet jämfört med Alep Vássjájågåsj. Ville man komma undan med högst knädjupt vatten fick man leta en stund och jag fann en sådan plats närmare vattenfallet. Det blev ett lättare vad jämfört med vadet över Alep Vássjájågåsj, och det borde normalt inte vålla några problem för en vuxen vandrare.

Jag går rakt mot utsiktspunkten 1022 för att få utsikt ner mot Rapadalen. Nästa bild visar de mindre bergen Lulep och Alep Spádnek närmast och lågfjället Gådokvárásj lite längre bort. Längst bak Bielloriehppe.

Från 1022 fortsätter jag mot passet mellan Niehter (1579) och Suorkitjåhkkå (1220) som var nästa delmål på den "Höga vägen". 

Efter en närmare 3 km lång uppförsbacke når jag passet mellan Niehter och Suorkitjåhkkå. Strax efter passet korsar jag ravinen där Nammásjjåhkå rinner. Här passar jag på att äta lunch då det var friskt och gott vatten i jokken.

Efter lunchen fortsätter jag mot bergknallen 1140 på Gierdogiesjtjåhkkås södra sida. Därifrån får man bra utsikt mot Lájtávrredeltat, Skierffe, Tjahkkelij och Nammásj. Regnbyar drar omkring både här och där.

Jag går ner från 1140 och fortsätter genom den så kallade kanalen. Höga vägen passerar, enligt en sträckning, genom kanalen på Gierdogiesjtjåhkkås södra sida. Större delen av kanalen är täckt av hårda snölegor som delvis är täckta av vissnad växtlighet som blåst dit.

Den nedersta delen av snölegan i kanalen var brant och hård och man fick fortsätta vandringen över blockmark. Lite längre ner var det rösat så att man inte skulle hamnade snett.

Nu börjar myggen dyka upp igen. Förmodligen beror det på att det nu finns riklig tillgång på homo sapiens (den tänkande människan) i form av en aldrig sinande ström av vandrare som vill upp på Skierffe. Ett antal av dem tältar nedanför Skierffes västra sida.

Jag följer en stig upp mot passet mellan Bassoajvve (1215) och Skierffe (1183). Väl uppe i passet ställer jag ryggsäcken bakom en klippa för att följa stigen mot Skierffes topp med endast kameraväska och vandringsstavar. Jag hinner inte ge mig iväg innan regnet börjar och sätter på mig skalplaggen. Samtidigt kommer en strid ström av vandrare ner från Skierffe. 

Det finns inga lämpliga tältplatser i närheten med rinnande vatten och jag följer stigen mot Kungsleden för att se om det går att tälta en bit ifrån berget, men det är för stenigt och inga jokkar. Efter en timme spricker det upp en del och regnet övergår i sporadiska kortare skurar. 

När man lämnar Sarek förändras landskapsbilden och det är de lägre, rundare och ofta skogklädda lågfjällen i öster som tar över.

När jag närmar mig Kungsleden ljusnar det även i väster. Scenen fick mig att associera till någon mästares målningar av bibliska motiv där himlen öppnar sig och blottar ett överväldigande ljus. I regel var det änglar som var i färd med att ingripa i någon profets liv. Gustave Dorés målning The creation of light skulle också passa in.

När jag når Kungsleden börjar jag leta efter en lämplig lägerplats. Det finns gott om lämpligt underlag, men det saknas vatten. Jag träffar rätt många tyskar som redan slagit läger. De måste ha burit vatten med sig. 

Jag tvingas gå en bit ner mot Aktse och slår läger på en etablerad tältplats där det redan finns ett tält, efter att ha frågat om det går bra att jag gör dem sällskap. Det blir ändå cirka 5 meter mellan tälten. En porlande bäck rinner några meter från tältet. Klockan närmar sig 8 och jag fokuserar på de nödvändiga sysslorna. Jag måste äta och dricka efter att ha vandrat mer än 2 mil och inte fått i mig tillräckligt med mat och dryck. 

Att det inte var några problem med att gå mer än 2 mil visar att jag nu hämtat mig från vad det nu var jag drabbats av. Det återstår visserligen endast en vandringsdag. Eftersom vädret inte kommer att vara bra i morgon har jag bestämt mig för att gå direkt till Sitoälvsbron.

4:e juli - Mot Sitoälvsbron.

Jag går upp tidigt, äter frukost och packar ner ett blött tält. Nere i Aktse har folk precis börjat vakna. Det duggar lite till och från och kameraväskan åker ner i ryggsäcken. Dagens etapp blir 17,5 km och jag ökar takten för att nå parkeringen vid Sitoälvsbron senast 2. Då har jag en chans att hinna till min syster i Umeå innan det blir för sent.

Famme vid cykelstigen stannar jag och äter lunch i vindskyddet som finns där. Det går snabbt och enkelt med frystorkad mat - Blå Bands "Pasta med tomat och vitlök". De ger för lite kalorier - endast 631 kcal - så jag drygar ut energiintaget med några av Belvitas "Forest fruits" frukostkex.

Vyn västerut från båtbryggan var nästan identisk med den jag hade för 10 dagar sedan, med samma gråskala. Molnen var nu inte lika formlösa och de dolde allt över 1200 meter.

Den sista dryga milen avverkas snabbt. Det duggar lite emellanåt. När jag har en kilometer kvar börjar det regna mer seriöst. Jag avfärdar det som en kortare skur och tar inte på mig skalplaggen. Regnet ökar plötsligt till ett ihärdigt slagregn och jag blir snabbt så blöt att det det var meningslöst att sätta på mig regnkläderna.

Framme vid bilen återstod ett lättare regn och jag fick sitta i bagageutrymmet (jag har en kombibil) och byta till torra kläder. Det känns alltid konstigt att köra bil efter en vandring. Det känns som bilen går fort redan vid 30 km/h. Ska man till Sitoälvsbron så har man inte mycket annat att välja på än bil. Det har angetts ett nummer som man kan ringa till för att höra sig för om en taxi kan köra från Tjåmodis till Sitoälvsbron, men någon garanti att det går att ordna finns inte.

En månad senare gav jag mig ut på en ny Sarekvandring med start och slut vid Suorvadammen.

Skánátjåhkkå och Vuojnestjåhkkå.

Hans Fowelin, som skrivit en guidebok för Sarek, har också i en artikel på Utsidan samlat sina erfarenheter av hur man tar sig fram på norra sidan av Rapadalen. Vägvalet är från Skårkistugan till Alep Vássjájågåsj och vidare mot Aktse via den Höga vägen.

Vandring på Rapadalens norra sida – några synpunkter och råd.