27:e juni - Skájdásjvágge.

Efterledet "vágge" som betyder "dal" eller "dalgång" antyder att Skájdásjvágge skulle vara någonting i stil med Basstavágge. Så är inte fallet då den mer är en typ av bergspass som slutar med en brant bergssida i söder (om man kommer från norr) nedför vilken man får lista ut bästa väg själv.

Dalgången är en rätt krävande förbindelse mellan Basstavágge och Vássjávágge. Jag hade inte vandrat genom Skájdásjvágge tidigare, men var medveten om vad Claes Grundsten skrivit om den: ”Det är en kraftansträngning utöver det vanliga att ta sig upp till krönet. Passövergången innebär snarare en bergsbestigning än en dalvandring, och det med full packning!”

Börjar man i Basstavágge i höjd med stigen så befinner man sig omkring 880 meter ö.h. Den punkt på bergsryggen mellan Vássjábákte och Vássjá som man kommer till om man följt den lättaste vägen upp ligger cirka 1650 m ö.h. vilket ger en stigning på 770 meter.

Några hundra meter åt väster ligger ryggens lägsta punkt på 1622 m ö.h., men där är det för brant för en säker nedgång mot Vássjávágge.

Nu skulle jag gå åt motsatt håll och hade bara knappt 300 höjdmeter upp till bergsryggen. 

Jag gav mig så iväg efter min sedvanliga frukost bestående av havregryn, russin och gräddpulver från riktig grädde som blandats med kokande vatten. Energiinnehållet i frukosten är 1037 kcal har jag räknat ut, så jag står mig rätt bra fram till lunchen.

Jag hade funderat över om det skulle bli otrevligt brant vilket man skulle kunna tro när man betraktade kartans höjdlinjer. Den upplevda brantheten var mindre än den befarade och det gick rätt bra att ta sig upp, men det krävdes ett antal kortare vilopauser. Det är sten och blockmark man går över, men det var ändå rätt lättframkomligt eftersom blocken inte var besvärande stora.

Mot söder var landskapet rätt stenigt, speciellt fjället Rådnik.

På Vássjábáktes södra sida bröts kargheten här och där av små oaser med isranunkel - en härdig växt som tycks kunna slå rot så fort minsta ansamling av flytjord har bildats. Övrig växtlighet bestod endast av skorplavar som t.ex. kartlav.

Jag siktar in mig på Vássjábáktes sydöstra sida där min GPS anger höjden till 1650 m ö.h. vilket är 83 meter lägre än toppen.

Jag rundar sedan fjällets västra sida utan att ta mig upp på själva toppen trots att endast 29 höjdmeter återstod med måttlig lutning. Jag var osäker på min hälsa efter att ha blivit tröttare än normalt de första dagarna, och ville inte riskera ett fall under den långa vägen ner till Basstavágge. Dessutom skulle jag inte få några andra bilder från toppen som jag inte redan tagit från toppens sidor. I efterhand ångrar jag detta beslut eftersom jag kunnat ta en panoramabild från toppen som inte kunnat tas från sidorna.

Nästa bild togs från Vássjábáktes nordvästra sida och visar bergets utlöpare mot norr. Längst ner syns även en bit av Vássjátjåhkkåglaciären (Calazo) som en gång i tiden bökade upp en imponerande ändmorän. Längst till höger en bit av Sijddojávrre.

Nästa bild visar bergsryggen mellan Vássjábákte och Vássjá 1771. Någon sorts brunfärgad "flytjord", som man sjönk ner i några cm, täckte här mycket av marken.

Jag fortsätter ner mot den översta delen av Skájdásjvágge. Här kunde jag en bra bit ta mig fram på hårt packad snö. Halvvägs ner i dalen stannar jag och äter lunch.

Man hamnar till slut på en ås mellan två jokkraviner och där tyckte jag att det var svårt att förstå hur man skulle välja väg då åsen såg ut att bli för brant längre ner. Nu blev den inte det och det var inga problem med övergången till Skájdásjvágges nedre del. 

Vid hög vattenföring kan jokken som kommer från Lulep Vássjájiegŋa kanske skapa problem, men idag hade den den inte varit svår att ta sig över. Nu behövde jag inte vada utan kunde ta mig över på en stabil snöbrygga.

Den nedre delen av Skájdásjvágge var inte så stenig och det gick fortare att ta sig fram. På svämkäglan som jokken bildat i Basstavágge fanns bra tältplatser.

28:e juni - Basstavágge.

Enligt planeringen skulle jag runda Ähpár motsols, men jag tvingades att avstå från den delen av vandringen av skäl som beskrivs nedan.

Det hade blivit markant varmare under det senaste dygnet. Vattnet i jokken från Skájdásjvágge som kvällen innan var klart, hade under natten stigit med 20 cm och blivit grumligt. Värmen hade drastiskt ökat avsmältningen från Lulep Vássjájiegŋa och andra glaciärer i Sarek. Flera jokkar som igår hade kunnat vadats blev idag problematiska eller rent av farliga.

Av bilderna kan vattenmängden i jokkarna vara svår att bedöma då det saknas människor som storleken kan relateras till.

Egentligen skulle jag vada Lulep Basstajåhkå och runda Ähpármassivet, vilket även innebar ett vad över Alep Basstajåhkå. Jag gick längs Lulep Basstajåhkå en bit och konstaterade att det var för stor fart på vattnet för att det skulle vara tillrådligt att vada med vanliga gåstavar. En lång trästav som man kan luta sig mot hade behövts. Dessutom hörde man då och då stenar rulla fram på bottnen. 

Det var mer än knädjupt i djupfårorna och man ser ingenting av bottnen i det slamfyllda vattnet.

Jag skulle kunna komma runt Lulep Basstajåhkå genom att gå närmare passpunkten i Basstavágge, men det skulle inte fungera för Alep Basstajåhkå - där hade jag tvingats att vada eller att gå över Alep Basstajiegŋa. Under rådande förhållanden kunde dessutom någon av jokkarna från glaciärerna på norra sidan av Ähpár skapa problem - Ruopsokjiegŋa, Ähpárjiegŋa och Bierikjiegŋa.

Osäkerheten kring framkomligheten och det faktum att jag redan låg efter tidsschemat fick mig att skippa Ähpár och nöja mig med Basstavágge. Därmed försvann möjligheten att gå upp på Favoritplatån 1813.

Jag skulle inte komma undan vadet över Lulep Basstajåhkå visade det sig då nästan allt vatten i jokken kommer från Lulep Basstajiegŋa. Att ta sig an 250 höjdmeter upp till glaciären genom det blocklandskap av ändmorän som den bildat kändes inte lockande. Jag hittade ett ställe där ett vad såg ut att vara möjligt och tog mig förbi det grundare partiet, men i djupfåran gled fötterna en bit över bottnen pga kraften i det drygt knädjupa vattnet. Djupfåran var tacksamt nog bara 1½ meter bred så jag hann över innan det uppstod komplikationer.

En mindre del av vattnet i Lulep Basstajåhkå kommer från Ruopsokbáktejiegŋa via jokken till vänster i nästa bild. Den hade jag lätt kunnat vada.

Jag hade tur med vädret även idag och i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha utnyttjat dagen till att göra en topptur. Sannolikheten att vädret är bra den dag man kommer fram till den topp man planerat att bestiga är låg. Att idag hinna med en topptur till Basstavárásj 1493 hade varit fullt görbart.

Nästa "problem" var Alep Basstajåhkå som har sin upprinnelse vid Alep Basstajiegŋa som är en större glaciär än Lulep Basstajiegŋa  och därmed en större bidragare av smältvatten.

Där stigen genom Basstavágge korsar jokken låg rösena som markerar lämplig vadplats delvis under vatten och det var en faslig ljudnivå på det framforsande vattnet. Det skulle bli ett svårare vad än det över Lulep Basstajåhkå. Då det bara var 900 meter till glaciären genom ett relativt lättgånget landskap utan nämnvärd stigning så valde jag att gå över glaciären. Eftersom det rullade stenar över bottnen var det inget svårt beslut.

Längs vägen upp till glaciären fanns en och annan snöbrygga över den östra av jokkarna, men de såg tunna och opålitliga ut och det var inte värt risken att försöka ta sig över.

Jag passerade en sträng med mittmorän på Alep Basstajiegŋa när jag gick på glaciären för att komma förbi dess två strida utlopp.

Jag försökte undvika de snötäckta delarna av glaciären närmast fronten. Där brukar sällan finnas sprickor, men det kan finnas brunnar orsakade av bäckar uppe på isen som när de flyter in under snön kan skapa en brunn som inte syns. 

På väg tillbaka till Basstavagge får jag en bra överblick av fjällkammen som är den vanligaste vägen upp på Ähpártjåhkkå. Fjället är den högsta toppen i Ähpármassivet med sina 1925 m ö.h., och jag har planer på att ta mig upp på toppen under 2025.

Axel Hamberg var upp på Ähpártjåhkkå 4 gånger varav tre gick längs nämnda kam. En av gångerna tvingades han att ta skydd i två dagar i sitt lilla tält då ett oväder drog in.

Marken mellan glaciären och Basstavágge var ofta lös och foten försvann ibland ner en bit så att kängan blev lerig. Förmodligen har det att göra med tjällossning.

Väl nere i Basstavágge fortsatte jag vandringen västerut och mötte då den första vandraren på fyra dagar - Radek från Tjeckien. Han hade dagen innat vadat Ráhpaädno vid det rekommenderade stället strax innan sammanflödet med Sarvesjåhkå. Igår var visserligen flödena lägre än i dag, men det lät ändå vådligt. Dock menade Radek att det inte hade varit mycket mer än knädjupt.

Jag fick senare veta att han även vadade Alep Basstajåhkå en bit nedströms stigen där vattendraget hade delat upp sig i flera fåror, men det hade fortfarande varit ett tufft vad.

Morgondagens planering var en vandring upp på Stuor Skoarkki via Soabbetjåhkkå. Idén föddes när jag såg Karl-Johan Piehls vandring upp på Soabbetjåhkkå, Miehttse Skoarkki och Svirjjatjåhkkå:

Vandring över 4 toppar och en glaciär i Skoarkkimassivet

Dagens lägerplats skulle därför bli längst ner i Soabbevágge. Först måste jokken från Lulep Soabbejiegŋa vadas. Den var den minst besvärliga att vada av vattendragen som flyter ner på Basstavágges södra sida. Även här fick man tampas med knädjupt vatten, dock med något lägre fart än övriga glaciärjokkar.

På andra sidan jokken fanns bra tältplatser och där satte jag upp mitt basläger inför den planerade dagsturen uppe på Stuor Skoarkki.

29:e juni - Regn.

Under natten drog ett regnväder in som envisades med att grusa mina planer för Skoarkki-utflykten. Mot eftermiddagen lättade det tidvis något, men inte så mycket att utflykten skulle vara meningsfull. Dessutom skulle jag ha behövt starta tidigt på morgonen. Regnandet gjorde jokkarna ännu stridare än vad de var igår.

Nära tältet fanns en badpool som skapats av jokken som kommer från sjön på Bielatjåhkkås östra sida. Vattnet där var kristallklart och passade bättre till matlagning och dryck än det kraftigt slamfyllda vattnet i jokken som kommer från glaciären.

Hans Fowelin har gjort ett inlägg som innehåller en vandring genom Basstavágge och Skájdásjvágge år 2015. Han gick i motsatt riktning  och hade andra väderförhållanden vilket kan ge en bredare bild av området.

Närkontakt med östra Sarek (2)

Bertil Disman började sin vandring 2004 från Sitoälvsbron och fram till Bielavallda (Pielaslätten) på nästan exakt samma sätt som mig. Han skrev om den på Utsidan 2015.

Sarek 2004

Sista delen av min vandringen i nästa inlägg.