För andra gången i mitt vandringsliv är Svarta spetsen på näthinnan. Första gången var runt 1990 när kompisen och jag vandrade från Gisuris till Kvikkjokk. Då hindrades vi av dimma den dagen vi skulle upp på toppen. Lite revanschsugen var jag nu.

Natten hade varit god och vi slöade inte på morgonen, utan gjorde oss i ordning efter frukost. Jag hade med mig den lilla dagsturssäcken som jag laddat med vatten, regnkläder, fleecetröja och energi i form av Runekakor. Vi räknade med att kunna gå upp och ned utan att behöva laga till varm mat, så vi tog inte med något kök.

Vår plan att gå upp på Svarta spetsen var enkel. Vi skulle följa höjdkurvan, nåja, och sakta dra oss uppåt så snart vi hade passerat toppen 1217 m. Vi skulle följa vattendraget upp mot toppen. Vattnet avvattnar den stora glaciären Mihkájegna.

Efter att vi startat atacken mot toppen tog jag en bild bakåt. Våra små tält är närmare Skárjá längre bort i bilden och syns inte. Nu är vi på väg uppåt...det känns bra.

En närmare inzoomning mot Skárjá visar hur vackert området är.

Vi fortsatte uppåt. En blick bakåt visar vattnet som rinner ned från Ålkatj, eller Oalgásj som det även står på kartan. 

"The only way is up" var en 80-talslåt, och det gällde nu också. Vi fortsatte uppåt. När det är gräs så är det ganska lättvandrat.

Efter gräs kommer grus. Ingen risk att få grus i dojan här inte. Det är stora rackare som gjorde att man gick långsamt och planerat.

Nedan två bilder som visar vyn åt sydost, och massivet man ser längst bort är Gådoktjåhkkå.

Åt sydväst är det mer bekanta vyer. Den lilla kullen närmast är den som vi "rundade" på väg upp, den som heter 1217. Bakom den, till höger, är Skárjátjåhkkå, och till vänster om 1217 är massivet Ruohtes, där man ser Guohper precis ovan Guophervágge. Det lite mer snötäckta, eller glaciärtäckta området allra längst till vänster är Ålkatj. 

Efter att ha gått uppåt i lite drygt två timmar såg vi Svarta spetsen, uppe bland molnen. Skulle vi se någonting när vi kommit upp? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det...fortsätta uppåt.

En halvtimme senare var molnen borta. Det såg lovande ut. Uppåt!

Återigen en blick bakåt. Fler toppar syntes åt sydost.

Det var stenigt nu, rejält stenigt.

En blick västerut var det en glaciär. Mihkájegna. Det är en rätt stor glaciär som krymper för varje år som går, tack vare att det generellt sett är varmare under året än tidigare.

På bilden nedan kan man se Buchttoppen och Sydtoppen, båda i moln.

Svarta spetsen var nu inom räckhåll, så det var bara att fortsätta.

Lite Runekaka med vy mot Skárjá kan inte vara fel.

Kan det vara Mihkátjåhkkå i moln?

På bilden nedan ser man glaciären Tjåggnårisjiegna och de topparna som är på andra sidan, vilka alla är över 1900 m.

Sarvatjåhkkå, längst bort i denna imponerande rad av toppar är över 1700 m hög.

En blick bakåt. Jag pekar mot våra tält vid Skárjá.

Bara en liten bit kvar till toppen. Det blev brantare...

Nästan uppe.

På toppen! Det ena toppröset syns.

Det är spektakulära vyer och de höga topparna nedan ser inte alls höga ut. De är ca 1440 m höga.

Massivet nedan är Máhtutjåhkkå till höger, som är 1653 möh.

På bilden nedan ser man den v-formade toppen som är Spijkka på 1982 m. Glaciären Tjåggnårisjiegna når nästan hela vägen upp till Spijkka.

Jag på toppen av Svarta spetsen.

Johan på Svarta spetsen.

Svarta spetsen består av två toppar. Jag gick över till den andra, ca 40 m bort, se nedan.

Bild mot den topp vi först var till, se nedan.

Det skulle bli regn, så vi började gå ned när vi sett oss nöjda.

På bilden nedan ser man mot Rapadalen, och Låddebákte synd tydligt mitt i bilden.

Låddebákte. Nedan bild,

På med regnkläder.

Det var omväxlande väder. Regn ibland och uppehåll ibland. Längre ned tog jag av mig regnbyxorna, annars skulle jag smälta av värmen.

Nästan nere vid Skárjá nu.

Där är tälten! Snart framme vid dem igen.

Jag kände mig ganska nöjd. Det var en bra dag och vi hade kommit upp på toppen av Svarta spetsen, och ner igen. Jag lade mig ned i tältet och tvärslocknade bums. Jag sov i 45 minuter, vilket var väldigt skönt och jag skrattade gott för mig själv när jag vaknade. Jag hade slocknat så snart jag lagt mig ned...det brukar aldrig hända.

Efter det lagade jag middag vilket Johan redan hade fixat till sig. Solen tittade fram och resten av kvällen var fin. Det var uppehåll.

Så, jag fick revansch på Svarta spetsen. Det var en riktigt bra dag. Ännu ett mål uppnått på vandringen: att komma upp på en topp i Sarek.

Vägen upp och ned blev enligt nedan.

Man kan prata om tur på olika sätt. Den tur vi har haft är nog kopplad till vädret. Det har varit bra väder på den här vandringen, och den är inte slut än. Det var bra att vi bestämt oss för att fortsätta till Änonjálmme och inte Saltoluokta. Det får bli Rapadalen en annan gång. Vi skulle inte hinna med det på denna vandring.

Nöjda med dagen och mätta och belåtna på alla sätt så gick vi och lade oss. Morgondagen skulle bjuda oss på Ruohtesvágge.

Gonatt!