Natten var ganska ok. Lite knöligt, men ok. Jag sov ganska länge efter att ha vaknat tidigt och varit uppe och lättat på trycket tidig morgon. Någonting inom mig sade att jag bord komma iväg så fort som möjligt. Vet inte riktigt var det kom ifrån, men kanske min vanliga noja att ha mycket vandring kvar och begränsat med tid kvar. När jag sansat räknat på kvarvarande sträcka till Kvikkjokk såg jag att det var lugnt. Jag skulle hinna tillbaka i tid till bussen.

Jag värmde på kameran under morgonen…kan man säga så? Det skulle bli spännande att se om den skulle fungera. ”Värmde på” kan betonas på flera sätt. Jag menar varm luft och höll tummarna för att fukten skulle försvinna innan jag packade ihop tältet och fortsatte vandringen.

Till frukost fixade jag några smörgåsar. Tänkte ta gröt och kaffe senare.

Jag hade ännu inte bestämt mig för vilken väg jag skulle ta när jag skulle fortsätta vandringen. Vädret var grått och det blåste. Alternativen, så många valmöjligheter, var om jag skulle gå söder om Tjahkelij till Kungsleden, eller kanske väster om sjöarna till Kungsleden. Det som lockade mest var att gå upp Jieggejåhkå, även om jag var skeptisk till hur det skulle blåsa där upp när jag kommit över krönet och blickade mot Ijvvárláhko.

Plötsligt blev det bättre väder och klarnade upp.

Då bestämde jag mig snabbt för att gå upp norr om Jieggejåhkå. Jag visste att jag skulle få en rejäl motvind när jag kommit upp på höjd, och skulle gå söder om Vájggántjåhkkå.

Kamera var glad igen och fungerade. Skönt!

Jag packade ihop allting och fortsatte vandringen. Det jag hade framför mig var ca 400 höjdmeter som skulle hanteras. Jag hade tältat på ca 570 möh och skulle upp på ca 1000 möh. Nema problema!

Hejdå knöliga tältplatsen!

Min plan var att försöka hålla en lagom lutning på väg uppåt och inte i onödan gå ned mot Jieggejåhkå. Väl uppe skulle jag vara på ca 1000 möh och den höjden tänkte jag hålla, ungefär i alla fall, tills jag skulle runda Stuor-Dágár på min väg mot Kungsleden. Det var väl kanske det som var det knepiga med valet att gå upp 400 höjdmeter på förmiddagen: Jag visste att jag skulle bli tvungen att ta mig hela vägen runt Stuor-Dágár under dagen. Tälta på 1000 möh i den blåshålan där uppe…ingenting som jag längtade efter.

Nåja…nu var det uppåt som gällde!

Jag hade sjön Alep Suobbatjávrre till vänster om mig.

Terrängen varierade. Från början var det ungefär som där jag tältat, dvs knöligt, men det varierade oerhört mycket. Oftast var det enkel vandring. Björkar, vide.

En blick bakåt visade att jag kommit upp en liten bit.

Höga Skierffe visade upp sig. Får se om jag kommer dit upp någon gång. Kanske, men inte i närtid.

Nu såg man lite mer av södra sidan av Tjahkelij, berget som såg ut som en flodhäst när jag var nedanför Gådoktjåhkkå och blickade mot Nammásj.

Jag traskade vidare, jag menar vide-re.

Härlig utsikt var det i alla fall.

En regnbåge dök upp vid Nammásj.

Det syns kanske på bilderna att det var brant. Jag tog det lugnt uppåt, och ibland fick jag gå nedåt när träden lutade nedåt och det var stenar och vide huller om buller. Nåja…det var utmaningen, och jag har inga problem med stök.

När jag kommit upp en bit hade jag en fin utsikt, både åt det håll jag kommit ifrån och mot Kungsleden.

Nu såg man sjöarna lite mer.

Långt borta syntes sjön Tjaktjajávrre. Det är den sjön man ska över om man går Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Jag traskade på uppåt, och höjdmetrarna ramlade på. Jag ville inte hamna någonstans där det skulle vara svårt att fortsätta uppåt. Det dummaste skulle vara om det blev för brant och jag skulle bli tvungen att bli bergsget.

En sak som jag tyckte var lite fascinerande var vinden. Det kom rejäla körare och man hörde vinden komma en bit framför en och såg hur träden svajade i vinden när den åkte fram över landskapet. Flera gånger kom det sådana rejäla körare, och det hade varit häftigt att se hur vinden mosade på som ett ostoppbart tåg. Ja, jag såg ju, men jag tänkte om vinden hade haft en färg eller så.

Utsikten åt alla håll. Avstånden ger perspektiv kan man säga.

Jag tänkte fylla på vatten till lunchen och luncha tänkte jag göra innan jag stack upp nästa på platån vid 1000 möh.

Jag fyllde på vatten vid första bästa rinnande vattenfåra och planerade för lunch.

Även här såg jag älgspillning och jag spanade helat tiden efter älg, både framför mig och nedåt. Det var bra sikt nedåt.

Dags för lunch, och jag var på ca 820 möh.

Jag kände att det var dags att ta på sig mössa och handskar i samband med att jag fortsatte vandringen uppåt. Hellre nu än i en rejäl motvind när man kommit upp över krönet.

Sista rycket med utsikt och bilder innan jag var uppe på 1000 möh.

En sista bakåt.

När jag tog de sista metrarna upp kom upp över krönet var det mycket riktigt som jag föreställt mig. Motvinden var betydande och säkert 10 m/s. Temperaturen var kanske 4-5 plusgrader.

Jag tänkte att det var bra att jag lunchade strax innan krönet.

Nu skulle det bli spännande att se denna nya plats. En väldigt öppen plats.

Blicken framåt visade att det fanns höjder när framme.

Eftersom jag fortfarande var på väg uppåt var det inte fri sikt framåt.

Motvinden var konstant och jag kände av den ganska rejäla kyleffekten. Jag var perfekt klädd och höll värmen tack vare att jag rörde på mig. Det som var helt avgörande till att jag inte blev nedkyld var att jag hade mina regnkläder från år 2007 på mig. Det heter Litepack Packaway och inköptes från ITAB inför en fjällöpning. De har en gummerad insida och jag har lyckats med konststycket att inte ha söder de för mycket. Ventilationen är ganska bra tycker jag, och jag har sett nyare varianter från ITAB, men de jag har är bättre i konstruktion och modell än de som nu säljs. Tycker jag.

Jag höll höjden för att inte klafsa i blötmark i onödan.

Till vänster om mig hade jag vattendraget Jieggejåhkå och bakom det Suobbatjåhkå och Stuor-Dágár.

Några blötare områden traskade jag igenom och det fungerade bra.

Jag såg renar till vänster om mig och en av de var vit.

Det hade öppnat upp sig mer och bergen framför syntes mer. Pårte var till höger på bilden och längst till vänster ser man blaffan Gállakvárre.

Mitt i bilden ser man Stuor Jierttá med Pårte till höger.

Det var ganska fint att se alla bergen på avstånd. När jag började vandringen hade jag valt att gå mellan Stuor Jierttaáoch Pårte för att komma ned mot bron över Gådokjåhkå. Det kändes som ganska länge sedan.

På bilden ser man Unna Jierttá, Stuor Jierttá och Pårte.

Nu hade jag korsat Jieggejåhkå, som inte var mer än några långsamt rinnande fåror. Jag var på väg söderut nu.

Vinden jag haft med mig, eller mot mig kanske jag ska säga, var nu lite mer från sidan. Jag hade gått ett tag och det var eftermiddag. Jag kände inte alls för att slå upp tältet i den ganska kraftiga blåsten. Jag fortsatte att gå och planen var att gå förbi Stuor-Dágár, med Ijvvárláhko på min högra sida.

Jag gissade att det troligen skulle vara skymning när jag kom till Kungsleden. Någonstans på lite lägre höjd hade jag tänkt att sätta upp tältet.

Min allra första tanke var att gå norr om Favnoajvve och sikta på Kungsleden, men nu ville jag bara komma undan vinden och gick rakt mot leden, rakt söderut.

Borta vid Pårtefjällen regnade det.

Eftersom det var västlig vind var det bara en tidsfråga innan det skulle vara över mig.

Jag såg inte riktigt ännu ner i dalen där Pårtestugan låg.

En rejäl mössa och regnkläder…tack, det gjorde dagens vandring riktigt trivsam.

När jag var framme vid de små pölarna nordväst om Favnoajvve så hittade jag en plats som var lite mer vindskyddad och där slog jag upp tältet. Det var bra, då jag slapp att gå ned till Kungsleden.

Det hade smådroppat en liten stund också, så jag var rätt nöjd med att ha gått färdigt för den här dagen.

Jag var på 940 möh, hade hållit 1000 möh i princip hela dagen förutom i morse då jag var på knappt 600 möh.

Varm mat gjorde gott och lite kaffe på det var toppen.

Min Garmin InReach 2 visade att det var 3 grader varmt och blåste 9 m/s. Jo tack…jag frös inte vilket var det viktigaste.

Jag var riktigt nöjd med dagen och glad att jag valde att gå upp vid Jieggejåhkå.

Det blev knappt en mil.

Gonatt!