Förra årets vandring i Sarek med Johan var fantastisk, och när vi i Gällivare väntade på nattåget tillbaka till Stockholm hade vi idéer om att vandra i Muddus nationalpark, eller kanske Sjaunja naturreservat. Under året funderade jag och tänkte att det var dags för Muddus. Under hösten/vintern bestämde vi oss för att vandra i Muddus någon gång under 2019, och då jag gärna slipper mygg blev det september.
Jag älskar fjällen och försöker fjällvandra regelbundet. Mina fötter gillar obanat...pga Mortons neurom.
Användarnamn: TottemanIntressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Allt som tar tid och utmanar...
Muddus - vandringsinfo
Varför vandrar man i Muddus Nationalpark? För mig är svaret enkelt: För att jag så länge längtat dit.
Muddus - brandområdet
Den sista vandringsdagen började med en god natts sömn. De två dagar vi varit vid Muddusagahtjaldak har vi bara njutit, och tagit det lugnt. Ganska skönt och avkopplande. Fast, om jag ska vara ärlig, så har hela vandringen varit avkopplande och helt underbar.
Jag vaknade tidigt, klädde på mig och gick ut. Månen var uppe, och det var en så härlig morgon. Solen var på väg upp.
Muddus - nere i ravinen
Förra inlägget avslutades lite abrupt. Här kommer nu fortsättningen.
När vi hade sett oss mätta, och bestämt oss för att återvända till Muddusfallet dagen därpå så gick vi tillbaka mot stugan.
Muddus - från ravin till ravin
Natten vid Boargaljávrre var inte lika kall som de tidigare i tält, som den innan vi kom till Arviddsons stuga eller den innan vi kom till Muddusleden. Jag skulle hitta på om jag sade att jag inte frös under natten. Alla kläderna, de som var förstärkningsplagg, hade jag på mig. Då pannlampan var vid stugan hade jag kvällen innan haft värmeljusen tända. De värmde gott.
Vi sov ändå gott, och jag har för mig att jag hörde något djur på natten...inget att bry sig om.