Jag vaknade tidigt, somnade om. När jag väl steg upp var det till en strålande fin dag. Solen sken och jag med. Så skönt att starta dagen i kalasväder.

Jag tog det lugnt och skulle snart äta frukost. Lutade mig mot Litnokstugan och hade det bra.

Vattenbehållaren hade jag fyllt med vatten i går, och jag såg att det var små gruskorn i botten på flaskan. Vattnet i flaskan var helt klar. Vattnet i älven blandas upp med sand, lera och vad vet jag…det var därför grumligt i älven. Jag drack det som var kvar i flaskan, gick ned till älven, sköljde ur den och fyllde på nytt vatten.

Det var verkligen fint väder…jag bara njöt.

På norra sidan om älven finns berg och toppar, och vattnet från Niehter och Suorkitjåhkå rinner ner och fyller på Ráhpaädno, och om man ska vandra på andra sidan av älven så finns ”höga vägen”. Det lockade inte så mycket, mest för att ”alla andra” gör det. Jag har dålig koll på exakt var ”höga vägen” går. Det går även att gå längs älven, från Nammásj och västerut.

Efter frukosten kunde jag konstatera att att jag ätit så pass mycket av maten att jag kunde sätta den ena kakburken i den andra. Kakburkar, kanske någon tänker? Ja, jag hade min mat i två kakburkar, där det inte finns mycket skräpluft runtom maten. En del har maten i mjuka förvaringspåsar. Jag hade två kakburkar. Nåja, om jag ska vara helt sanningsenlig så hade jag en tredje burk också, med mat. Det var en burk som det varit fågelmat i.

Jag hade valt plastburkar för att de fyllde ut bra i botten av ryggsäcken och så fick maten bra skydd. De två kakburkarna har jag haft i flera år, och jag tycker att de har fungerat bra. De fyller ut ryggsäcken, en Osprey Xenith 88 liter, på ett bra sätt.

Den tredje burken var ny och gjorde vandringsdebut. Jag hade med mig tretton frukostar, luncher och middagar i de tre burkarna. Mycket mat, men äta bör man…

Nåja, hur som helst så kunde jag stoppa den ena kakburken i den andra. Det innebar samtidigt att jag kunde placera tältet i ryggsäcken också, istället för att den var under topplocket.

Jag trodde att det skulle var blött i skogen och hade därför regnbyxorna och vandringsjackan på mig när jag fortsatte vandringen.

Jag kom inte så långt innan det var dags för första stoppet, och det var ett bra stopp.

Jag hade kommit till den plats som jag funderat på var den var någonstans. Jag var där Axel Hamberg hade uppfört en vetenskaplig mätstation. Den skulle vara nära stugan, och jag traskade rätt på den.

Jag tog av mig regnbyxorna och jackan, då det inte var så blött som jag först trodde. Först på med regnbyxorna…sedan av med dem…kul! Det är ju så bra att man kan ta av de på fem röda…eller inte kanske! Nåja, de gör jobbet när det regnar…det är det viktigaste.

När jag hade sett det jag ville kunde jag fortsätta vandringen. Jag var glad att ha fått se både stugan och mätstationen.

Det här med att uppskatta det man ser och upplever är en bra egenskap jag har. Jag njuter och gläds åt att vara i nuet. Förundran, kan jag skriva mycket om. Jag hänförs ofta av naturens skådespel, som utspelas framför mig. Jag stannar även ofta upp i vardagen och ser mig omkring. Upplevelse. Ibland får andra vänta lite på mig…hehe, sådan är jag. Jag kan uppskatta det där lilla ljuset, eller kontrasterna i det jag ser och upplever. Små saker som piggar upp. Mitt tempo i vardagen har gått ned i vissa fall, men ibland är även jag en duracellkanin.

Nu, mitt ute i härliga Raáhpavuobme, Rapadalen, kunde jag konstatera några saker. Det ena var att jag var glad att jag inte träffat på någon de senaste dagarna. Det var skönt att vara själv när man annars träffar folk hela dagarna.

Det andra var att jag var riktigt glad åt att ha varit till Litnokstugan, där Sarekpionjären och forskaren Axel Hamberg, hade uppfört forskningsstugan. Respekten för karln växte hela tiden. Om jag kunde resa tillbaka i tiden…

Det tredje, och kanske roligast, var att jag var så glad och nöjd med att jag äntligen hade tagit mig i kragen och vandrat i Rapadalen. Nu hade jag inte varit till de områden som var mest stökiga, och jag var glad att allt hade gått bra, lite enklare än jag hade föreställt mig. Jag hade inget bra svar på varför det dröjt så lång tid innan detta besök.

Jag klev ner i dalen och tänkte…ba kör! Det var inga problem. Mentalt var jag förberedd på stök, vide, björkar och annat som passar till begreppet djungel. Jag var beredd på rejält besvärlig terräng.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det här jag kände och hade känt vid flera tillfällen under vandringen. Eufori kanske?

Det finns några ord som ger en antydan om det jag menar.

Det ena ordet är såklart tacksamhet. Jag var i Sarek. Jag var i Rapadalen. Jag var såå tacksam för att kunna vara på denna helt fantastiska plats. Jag vandrade medvetet försiktigt för att inte störa i onödan, med respekt för det jag var en del av, den stora upplevelsen.

Ett annat ord var ödmjukhet. Jag stod mitt i Rapadalen och var lycklig. Jag hade tagit mig till Litnokstugan och såg allt runtomkring mig. Jag var ödmjuk inför naturen och allt fantastiskt här.

På något sätt hade jag känt mig hemma hela tiden jag vandrat i Rapadalen. Det var inte så mycket som hade kunnat hända direkt. Det var nyfikenheten som drev mig framåt. Nyfikenheten utan att ha bråttom. Jag hade lärt mig att ta det lugnt. Den som tror att man ska prestera kilometrar i Rapadalen får tänka om. Här handlar det om annat. Man tar sig fram i den takt som upplevelsen tillåter. Vem har bråttom här, och varför ska man ha bråttom?

Nu lämnade jag Litnokstugan och mätstationen och gick vidare längs den stig som fanns längs älven.

Jag valde stigen både för att det var åt det håll jag skulle och även för att jag inte ville hamna i det våtare område som låg till höger om mig. En kort bit på stigen, sedan in i skogen. Det var planen.

Det var så härligt att gå längs stigen. Landskapet omkring mig var fantastiskt. Älven, berg…

När jag gått en stund så tittade jag bakåt och såg hur vackert stugan låg längs älven. Idylliskt skulle jag vilja säga. Jag tänkte ett kort ögonblick på hur det hade varit vid stugan på Axel Habergs tid, speciellt på vintern.

Hejdå Litnokstugan!

Jag fortsatte längs stigen hade fina vyer överallt.

Jag vek av stigen och gick in bland träden.

Härlig skog...ett steg i taget...uppleva, njuta.

En blick bakåt. Var det Låddebákte jag såg bakom Alep och Lulep Spádnek?

Ravinen jag sett tidigare syntes tydligare nu.

Nu såg jag lite mer av det jag funderade på. Vad ser jag enegtligen?

Nåja, det skulle kollas upp senare.

Målet för dagen var att komma till sjön Alep Suobbajávrre, vid foten av Tjahkelij.

Skogsvandringen var omväxlande och stundtals krävande. Stenar, stora som små, håligheter, blöthål, små höjdskillnader upp och ner och vide. Det var fantastiskt att vara på denna plats. Jag vet inte hur många som gillar stökig terräng, men jag hade inga problem med det.

Jag trivdes som fisken i vattnet. Blåbär och lingon stannade jag till för och åt när de var inom någon meters räckhåll, dvs ofta. Supergott och lite lyxigt att kunna plocka och äta.

Framåt kunde jag se Nammásj och Skieffe.

Det gick uppåt, och jag stannade till för att luncha. Jag var ungefär halvvägs på dagens tänkta sträcka.

Lufta och torka…rutinen sitter nu.

Allt var torrt efter lunchen och jag fortsatte vandringen. Nu hade jag siktet inställt på hörnan av Bågevárásj, som jag skulle ha på min högra sida när jag kommit närmare. Det var lättare att förhålla sig till den hörnan än att sikta mot sjön Alep Suobbatjávrre. Jag skulle ju till början av sjön och tälta vid den, men jag såg inte sjön. Inte än.

Det gick uppåt. Litnokstugan låg vid älven, på ca 500 möh. Min kommande tältplats ligger lite högre, ca 570 möh.

Det kändes bra att närma sig Tjahkelij, detta stora berg. Jag hade en idé om att tälta på toppen av den, men vädret skulle vara mulet, regnigt och blåsigt. Då ville jag inte vara där uppe, på 1150 möh. Det kändes som en dålig idé att gå upp och inte se så mycket, eller riskera att inte se så mycket. Jag sparade Tjahkelij till en annan gång och fortsatte.

Jag traskade på, uppåt, och såg en stenflod.

Det finns saker som fascinerar, och det var en sådan sak. På något sätt ha stenfloden bildats.

 Dagens mål var sjön och jag började närma mig den.

Det planade ut och jag hade Tjahkelij till vänster om mig och Bågevárásj till höger om mig när vädret blev lite sämre. Det hade varit regn i luften under en tid och jag var inte alls långt från sjön nu.

Plötsligt så började det att regna ordentligt. Jag gjorde valet att slå upp tältet där jag var. Det regnade så pass mycket att det var löjligt. Tiden för att leta efter en platt yta kan räknas i sekunder…det vräkte ner och jag ville bara in i tältet.

Jag tog av mig ryggsäcken och slog upp tältet på en plats som jag upplevde var tillräckligt platt för att kunna ligga raklång på. De håligheter som var under tältgolvet kunde jag nog hantera inifrån genom att bulla upp under liggunderlaget. Det var planen.

Rejält blöt kröp jag in i tältet och hade ryggsäcken med mig. Det var i sista stund. Det regnade och jag var var ganska blöt.

Efter någon minut funderade jag på var kameran var. Efter en snabbkoll i tältet förstod jag att den låg ute, i gräset. Jag hade tagit av den och lagt den i gräset i samband med att jag tog av ryggsäcken. Nu skulle den vara blöt. Det här var inte bra.

Jag klev ur tältet och hittade kameran i gräset. Jag hade mycket riktigt tagit av mig den och lagt den i gräset.

Jag torkade av den och provade den. Den var stendöd.

Jag visste att elektronik som blir blöt kan komma att börja fungera igen om fukten försvinner, så jag tog fram mitt kök och körde igång det. Min tanke var att fukten skulle torkas bort av varm luft.

Jag tog isär kameran i alla dess olika delar så att alla utrymmen skulle kunna torka och hoppades att metoden skulle göra sitt. Varmluft, lite lagom varm luft alltså, på kameran under kvällen hoppades jag skulle räcka.

Det regnade jag jag kunde konstatera att det var rejält knöligt under tältet. Om jag skulle kunna sova så var jag tvungen att bulla upp ordentligt under liggunderlaget. Det var inte optimalt på något sätt alls.

Jag hade tagit av mig mina blöta kläder och tänkte torka de under kvällen och natten. Ganska skönt att kunna sätta på sig torra och varma kläder från ryggsäcken. Jag hade det ganska bra.

Det var dags att fixa middag. Som vanligt smakade det bra.

Senare på kvällen fungerade kameran fortfarande inte. Försiktig värme och låta tiden göra sitt var det jag hoppades på.

Det blåste en del och några plusgrader, så det var inte speciellt varmt. Skönt att vara inne i tältet.

Jag hade inte planen klar för hur jag skulle fortsätta vandringen. Det fanns några alternativ och jag skulle sova på saken.

Ganska trevligt att ha valmöjligheter…så många möjligheter…

Jag skulle som sagt sova på saken.

Det blev ca 4 km denna dag.

Gonatt!