Nu fortsätter äventyret i Sarek kan man säga om man vill! Men jag tänker inte så. Jag har upplevt ett stort äventyr ända sedan vi letade gas efter att vi landat i Bodö. Där började äventyret.

Vi vaknade tidigt och det var en strålande fin morgon vid Álggajávvre.

Utsikten tvärs över sjön var fin. Kvällen innan var det regn i luften och molnen låg riktigt lågt.

Tittade man in i Álggavágge såg det bara magiskt ut. Dit skulle vi. Men först frukost.

Solen värmde inte så mycket ännu, så här tidigt på morgonen, men den gjorde gott. Att vara här vid denna "heliga plats" (kanske man kan säga) gjorde gott.

Vi skulle vandra på norra sidan av Álggavágge och vidare in i Guohphervágge, för att avsluta dagen med att tälta vid Skárjá. 

Vandringen startade och det blev snabbt varmt.

Paus. Tröja av. Njuta lite...mer!

På bilden nedan kan man se att det var lite småkuperat. Stigen vi gick på försvann ibland. Det gjorde ingenting, för vi skulle ju bara följa dalgången.

Bilden nedan visar hur det såg ut om man tittade bakåt.

Tittade man framåt så var det bara spännande. Vad finns där framme?

Dags för lunch.

Till vänster om oss hade vi den mäktiga Härrábákte, 1700 m hög. Se nedan bild. Den var nästan 5 km lång och de tre topparnas höjd varierar inte så mycket utan ligger på mellan 1650 till 1711 möh. Det vore läckert med en kamvandring där uppe.

Vandringen gick vidare i Álggavágge.

Nedan är sista bilden bakåt där man ser Álggajávrre. Hejdå fina sjön!

Nu var blicken framåt. När skulle vi se de höga topparna? Stortoppen? Sydtoppen? Buchttoppen? Med flera...

Det var spännande.

Vi vandrade vidare och det dröjde ett tag innan vi kunde ana någonting där framme. Pulsen steg lite.

Det kändes bra att se topparna där framme. Vi skulle dit.

Är det inte Sadelberget man ser? Jo, det är det.

Bilden nedan är något inzoomad. Man ser de höga topparna i Sarek: Stortoppen, Sydtoppen, Buchttoppen med flera. Vi passerade en gräsmatta vars jämnhet skulle plats på vilken sunkig fotbollsarena som helst, ja inte på Camp Nou i alla fall.

Det var en läcker syn. Vi vandrade vidare.

Till höger om oss hade vi nu Áhkávágge. Den spetsiga toppen borde vara Skårvathåhkkå, och Axel Hambergs topp är den bakom till höger.

Vi hade vandrat ganska länge nu och var snart nere i Guophervágge.

En blick åt höger gav mig Axel Hambergs topp.

Tittade man istället åt det håll där de högsta topparna fanns så syntes de tydligt.

På bilden nedan borde det vara Stortoppen man ser, som är högst.

Vi började bli riktigt trötta nu. Såg fram mot att komma fram till Skárjá och smacka upp tälten på någon fin plats en bit från leden.

Det var ganska läckert att titta bakåt, se nedan. Därifrån kom vi.

Tittade vi mot Rapadalen (som inte syntes såklart) så var det väldigt många olika toppar mm åt de hållet. Vattendraget som fortsätter framåt, mot Rapadalen, heter Ráhphajåhkå, och vattnet som kommer från höger, som vi även vadade, heter Guopherjåhkå.

Snart framme där Guophervágge möter Ruothesvágge, Vi ska bara ned till Skárjá och inte gå många meter till.

Nere...nu till renvaktarstugan i Skárjá, sedan över bron.

Bron över Smájlajjåhkå.

Blick bakåt, se nedan. Nu skulle vi bara hitta en tältplats, sätta upp tälten och äta.

Dagens vandring var bra. Den var dock ganska jobbig. Vi var ganska trötta och det är märkligt tycker jag. Det var inte superlångt, men vi höll på att vandra ganska länge.

På kartan nedan ser man hur vi gick.

Efter att vi hade slagit upp tälten och lagat till och ätit middag så kändes det bättre. Vi pratade om dagen och planerade för kommande dag. Tanken var att vi skulle låta tälten stå där de är uppsatta och göra en dagstur upp på Svarta Spetsen.

Svarta Spetsen är en topp på 1843 möh. Det skulle bli en spännande dag.

Vi somnade mätta och trötta och skulle gå direkt efter frukost kommande dag.

Gonatt!