Natten vid tjärnarna var helt ok. Egentligen så vaknade jag mitt i natten, passade då på att ta lite bilder.

Jag somnade om, vaknade tidigt, klev ur tältet för att ta lite fler bilder.

Hur som helst så blev det en tidig morgon. Jag fixade frukost och packade ihop tältet.

Jag gillar verkligen det här speciella morgonljuset som på något sätt väcker förväntningar om dagen. De här skillnaderna i ljus är härligt att uppleva. På natten är det typ ”fyra nyanser av grått”, och när solen stiger upp kommer färgerna tillbaka.

Jag skulle nu följa stigen vid tjärnen. Den var bred till att börja med.

Troligen skulle den bli betydligt smalare när jag kommit in i skogen och skulle fortsätta uppåt.

Efter att gått på stigen en liten stund var jag verkligen inne i skogen och det var ganska enkelt att följa stigen. På något ställe delade den på sig och jag höll vänster. Det kändes bra.

Jag hade sett på kartan att det skulle vara småblöta områden längs stigen, i princip hela vägen upp till dess att stigen ansluter till leden från Vålådalens fjällstation, den som går till Stensdalsstugorna.

Jag var inte så sugen på att trampa ned i det blöta, då kängorna sjunger på sista versen. Jag upplevde att det var ganska torrt i markerna i alla fall.

När jag kommit upp en bit så kunde man se lite mer av området. Vädret var bra. Lite kyligt i luften, vilket bara var skönt.

Nu började det att plana ut och jag lämnade skogen.

Jag vandrade vidare och såg ett fjäll framför mig. Min plan var att gå upp på Södra Kyrkstensskaftet och sedan hålla höjd för att gå vidare till Kyrkstensfjället.

Jag tog en paus för att konsultera kartan. Det var någonting som inte stämde. Södra Kyrkstensskaftet var väldigt mycket längre fram är vad jag tänkte mig. Jag borde vara hyfsat nära.

Fram med kompassen för att se åt vilket håll jag skulle gå nu. Jag skulle avvika från stigen nu och tänkte dubbelkolla var jag var och vart jag skulle. På kartan nedan ser man var jag avvek från stigen.

Södra Kyrkstensskaftet som jag hade en bit bort var inte alls det jag tittade på. Det som var lite längre bort var Kyrkstensfjället. Inte undra på att det var en bra bit framför mig. Jag hade ju spanat in fel fjäll.

Det fjäll jag skulle upp på hade jag mer till höger om mig, och det blev tydligt när jag kollade kompassriktningen. Det gick uppåt, dock var det inte superbrant, så jag blev lite lurad när jag titta upppåt Södra Kyrkstensskaftet, bakom mig på bilden nedan.

Vädret var helt ok. Lite kyligt när man stod still, och molnigt på ett härligt sätt.

Jag tog nu sikte på Södra Kyrkstensskaftet när jag fortsatte att gå. Jag hade inte gått åt fel håll tidigare, utan hade gått precis enligt planen. Det var dock bra med paus för att kolla karta och kompass.

Det var ganska enkelt att gå uppåt. En del småblöta områden som jag fick gå runt, men härligt att uppleva området.

Jag hade käkat en del hjortron...det måste man göra.

Jag såg toppen av Södra Kyrkstensskaftet, fast inte den absoluta toppen då det är som en liten kulle där uppe. Det kändes bra med ett så enkelt mål, och jag närmade mig.

Jag märkte att det var regn på gång, och det närmade sig fort. Det är ganska läckert att se de här regnmolnen som förflyttar sig över fjället imponerande fort. Nu var det på väg mot mig.

Snabbt av med ryggsäcken och på med regnkläderna. Jag hann knappt få på mig allt förrän regnet var över mig. Mössa och vantar skulle på. Ryggsäcken blev blöt innan jag hade fått på regnskyddet.

Jag fortsatte uppåt och såg fortfarande toppen av fjället.

Plötsligt försvann toppen i moln.

Jag hade gått ungefär 400 höjdmeter sedan starten på morgonen och hade kanske 200 kvar till toppen. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Det regnade till och från, mer eller mindre. Toppen syntes inte. Klockan var inte alls mycket, utan det var förmiddag.

Jag funderade på om jag ändå skulle gå upp på toppen, när jag ändå var så nära, men bestämde mig för att inte göra det. Jag skulle ändå inte se någonting alls där uppe. Sikten skulle vara riktigt dålig.

Jag vände mig om och tänkte att jag skulle ta mig ned till stigen igen, och sikta lite mer mot Stensdalsstugorna när jag nu skulle vandra nedåt från detta fina fjäll. Jag tog en kompasskurs för att få riktningen och började gå nedåt.

Det blåste en del och regnsjoken kom och gick. Jag klarade mig faktiskt bra från att få de över mig. Jag stannade till ibland för att se och uppleva molnens rörelser och regnets förflyttning. Vinden var så pass kraftig att man kunde se hur regnet förflyttade sig över fjällsluttningen. Vinden kom norrifrån och jag hade bra skydd tack vare fjället.

Jag fortsatte nedåt.

Det var enkelt att gå nedför fjället och jag kom inte tillbaka till stigen då den var mer till vänster om mig. Jag siktade istället på vandringsleden som skulle ta mig till Stensdalsstugorna.

Jag tog lite nötter och godis, och drack lite vatten. Vatten behövdes liksom lite energi. Kanske vatten mest.

Jag gick nedåt och kom till slut till leden och hade ungefär två km till Stensdalsstugorna.

Flera av de spänger som fanns på leden var i ganska dåligt skick på vissa ställen. Man trampade ned en planka och visste inte hur mycket den skulle sjunka ned i vattnet under plankan. Jag var blöt om kängorna och blev ännu blötare pga sviktande spänger. Ibland var det geggigt på leden, och då fick jag gå på sidan om.

Jag hade vandrat en kort bit på den stenhårda och upptrampade leden när jag kände det jag inte ville känna. Det finns en anledning till att jag helst går obanat.

Anledningen heter Mortons neurom.

Jag har en långvarig relation med Morton och nu var det allvar igen. Morton knackade på och jag svarade med att tänka att jag snart skulle vara framme vid Stensdalsstugorna.

Trots pelottsulor gjorde det nu riktigt ont i högra foten.

Ganska intressant att Morton dök upp när jag gått en bit på stigen. Det gjorde mig ännu mer beslutsam att vandring på hårda leder i högre utsträckning ska undvikas i framtiden. Obanat är bäst.

Det slutade att regna och jag funderade på om systemkameran skulle fram igen, men den fick vara kvar i ryggsäcken då det ändå kom några droppar då och då.

Jag kom till slut fram till Stensdalsstugorna, tog av mig ryggsäcken och hade ont i höger fot och i vänster axel.

Jag bröt ju vänster arm, vid axeln förra året och har inte belastat axel och arm på detta sätt. Jag har ju vandringstränat en del, men det här något annat.

Jag stod ute i duggregnet och bara njöt av att vara framme. Jag tittade mig omkring och jag antar att det kanske såg ut att jag inte vågade gå in i stugan, då det kom ut en liten kille som sade att jag var välkommen in i stugan. Jag svarade att jag strax skulle gå in.

Jag stod ute en stund till och gick sedan in.

Saft är någonting man ibland får när man kommer till en fjällstuga eller fjällstation, så även här. Den lilla killen frågade om jag ville ha saft, och det ville jag.

Jag fick ett glas, och saften var riktigt söt. En annan person fick också ett glas med saft och vi konstaterade ganska snabbt att fick fått koncentrerad saft. Den skulle späs ut med vatten. Vi skrattade lite och jag fyllde på mitt glas med så mycket vatten som det rymde. Sedan drack jag lite och fyllde på med mer vatten.

Nu var det dags för lunch, och jag gjorde i ordning lunchen  i stugan. Jag pratade lite med stugvärdarna och deras två barn. De hade precis kommit dit och mycket var nytt, även för dem. Därav detta med saften.

Jag åt min lunch medans det regnade och blåste utanför. Det var riktigt skönt att vara inomhus.

Vad skulle jag göra nu?

Vandringsplanen behöver revideras. Jag tänkte inte gå tillbaka till Södra Kykstensskaftet i alla fall. Det betydde att allt norr om Stensdalsstugorna är historia, innan det ens är påbörjat. Med tanke på att min vandringsplan var ganska optimistisk, så kanske det här som hände var bra.

Under lunchen och efter lunchen växte tanken att jag kanske skulle stanna kvar i stugan en natt. Det var en ny och fräsch stuga, som byggt upp efter en tidigare brand. Ja, så fick det bli. Jag bokade in mig på ett rum, och tänkte faktiskt bada bastu också. Ett dopp i Stensån skulle det också bli i samband med bastubadandet.

Det hände inte så mycket mer under dagen. Kläder och skor var i torkrummet och jag skulle fundera vidare på vandringsplanen.

Jag pratade lite mer med stugvärdarna och sedan var det dags för middag. Jag fixade middag.

När middagen var avklarade var det dags för bastu och det var precis lagom varmt i bastun. Några dopp i ån var uppfriskande.

Efter bastun var det dags för kaffe, som smakade riktigt bra.

Kvällen gick och det var även några andra som sov över, som hade kommit under eftermiddagen. Det hade börjat blåsa mer och jag kände mig rätt nöjd med att ha valt att stanna kvar vid Stensdalsstugorna. Morton besvärade mig en del, och jag var inte sugen på att belasta foten nu. Den skulle säkert vara bättre i morgon.

Jag gick och lade mig, utan en plan för morgondagen. Det kändes ganska bra tyckte jag, ja, förutom foten då. Jag gillar ju att improvisera. Hur som helst så var jag på rätt ställe nu: Vid Bunnerfjällen.

Det blev ungefär 11 km denna ganska ansträngande dag, och jag betade av allt på förmiddagen.

Gonatt!