Natten var bra som vanligt och jag kunde ta av mig både dunjckan och mössan under natten, och bara ha buffen på huvudet, och som sovmask. Jag sover fantastisk bra när det är kolsvart.

Väderprognosen talade om att det skulle bli regn, även om det var osäkert. Jag kände inte alls för att traska i Rapadalen i regn…inte det minsta. Jag hade fått tillräckligt med regn på mig förra året när Johan och jag korsade Ulldevisduottar. Det var en intressant upplevelse som jag tidigare skrivit om.

Höll jag på att få kalla fötter? Ville jag inte bli blöt? Vad hände nu egentligen?

Jag hade en väldigt konstig känsla i kroppen som gick ut på att jag inte alls ville utsätta mig för att bli blöt och kall. Jag övervägde inte ens olika alternativ utan bestämde mig helt enkelt för att gå tillbaka och uppleva Pårtefjällen lite mer istället. Eller ska jag skriva Bårdde istället för Pårte? Hur som helst, gå tillbaka till ”tryggheten”. Det var det jag skulle göra. Punkt!

Jag skulle alltså inte gå ner i Rapadalen vid Gådokvárásj. Jag skulle gå tillbaka och utforska det jag haft till vänster om mig när jag gick till den fina tältplatsen där jag var.

Jag åt frukost och packade ihop tältet och började vandra tillbaka.

Jag ville gå högre upp nu när jag vände tillbaka, för att få en bättre blick mot de olika topparna och dalarna.

Det var ganska lättvandrat, även om det var stenigt emellanåt. Det kom några droppar regn och jag tänkte att ”nu börjar det”.

Ju mer jag rundade Gådokgájsse desto mer av de landskapet framför mig såg jag.

Jag hade tältat på 1000 möh och var nu på 1160 möh.

Om jag skulle se mer av Jiegnavágge skulle jag behöva gå ännu högre upp på Gådokgájsse och så mycket längtade jag inte av utsikten, speciellt inte när det inte var klart väder, blev mer mulet och dessutom kom några droppar regn.

Jag valde att gå nedåt, och det började bli dags för lunch. Vattenflaska fyllde jag inför lunchen och jag stannade till på skapligt hög höjd och fixade till lunchen.

Nu var det dags att rannsaka sig själv. Hade jag gått hela vägen hit bara för att vända om? Skärpning!

Det skulle kännas oerhört dumt att inte fortsätta som jag tänkt mig, nåja, med en lite modifierad plan.

Jag bestämde mig för att gå ned till bron, och ta vänster för att sedan följa Gådokjåhkå mot Gådokvágge och sedan gå ned i Rapadalen.

Det var ett befriande beslut. Ett bra beslut. Det var ju därför jag var i Sarek denna gång. Målet var att uppleva Rapadalen och kanske gå till Litnokstugan.

När jag gick ned mot bron spanade jag åt alla håll, ville insupa så mycket som möjligt innan jag kom ned på lägre höjd. Bron låg på ca 800 möh.

Ren vaktar stugan.

Jag fick gå upp en bit för att komma ur ravinen och jag höll mig en bit från vattendraget då det var lättare att gå en bit upp.

Allt kändes så bra igen

Jag skulle få uppleva Rapadalen.

Nu var planen att hitta en bra tältplats någonstans innan jag kom till Gådokvágge.

Jag såg en person på andra sidan Gådokjåhkå och han hade troligen varit nere i Rapadalen, fast mer norrut.

Jag stannade till och slog upp tältet ganska nära den andra av de två märkbart större sjöarna, även om jag var på ca 875 m höjd, en bra bit från sjön.

Det var en bra plats med mycket blåbär och lingon runt omkring mig.

Renarna var som vanligt ”överallt” och en del kom skapligt nära. En var väldigt skeptisk och funderade vad jag gjorde där.

Jag planerade fortsättningen på vandringen och var lite osäker på hur stökigt det skulle vara nere i Rapadalen, när jag sedan skulle gå mot Litnokstugan. Det var min plan i alla fall.

Middag lagades till och jag åt med god aptit.

Jag räknade på dagarna som var kvar och funderade på hur jag skulle gå från sjön Alep Suobbatjávrre när jag skulle ”kliva ur” Rapadalen. Jag bestämde ingenting. Det enda jag visste var att jag helst ville minimera tiden på den stenhårda Kungsleden. Leder är hårda och steniga, så även Kungsleden.

Nöjd med dagen somnade jag ovaggad.

Det blev ca 7 km denna omtumlande dag.