Jag sov bra och vaknade utvilad. Nu ville jag gå mot Rapadalen och drog inte ut på frukosten för länge, utan packade ihop tältet när jag hade ätit klart. Det var gott om blåbär, så frukostgröten blev extra god.

Jag kom iväg lite tidigare än jag brukar vilket kändes bra. Inte för att jag hade bråttom. Det var mycket positiv energi bara. Skönt.

Vädret var bra, och jag hade hittills haft tur med vädret.

Eftersom jag var på östra sidan av Gådokjåhkå skulle jag snart stöta på vattendraget från Vájggánjávrátja. Jag trodde att det skulle gå bra att gå över den utan att vada.

Det var heller inga problem att ta sig över. Lite lurigt att hitta stenar att kliva på, och jag ville inte gå högre upp än nödvändigt för att kunna komma över. Det var brant ned till vattendraget, hittade en väg över till slut och sedan brant upp igen.

Mina ben hade fått smaka på vide på väg till vattendraget och jag valde att gå upp en bit för att ha lite lättare videpassager. Det här vara bara buskar, men grenarna gav inte vika. Jag fick betala priset med blodvite, jag menar blodvide.

Det var stundtals något krävande att ta sig fram och de nya kängorna fick bekänna färg då det var en del klafsande i videsnåren.

Jag tog mig sakta men säkert framåt mot Rapadalen, pausade ofta och tog det ganska lugnt. Till slut kände jag att det var dags för lunch.

Luftning av skor och fötter hör till, så även nu. Bra att checka av att allt är som det ska innan man vandrar vidare.

Lunchen satt bra och jag satte på underdelen på byxorna för att inte behöva rispa benen ytterligare på buskarna.

Jag höll höjden, gick kanske lite uppåt, och hade tänkt att ha bra höjd det till dess att jag kommit fram till ”hörnan” av Vájggánbuoldda och kunde spana ner i Rapadalen. Det var först där det naturligt var mindre vide.

Så kom jag fram till hörnan och tog av mig ryggsäcken. Jag gick lite högre upp så att jag kunde se ner i Rapadalen. Jag såg Skierffe, Nammasj. Härligt att se dem igen, nu lite närmare. Jag såg även lite av Tjahkelij.

Gådåkjåhkå från vänster rinner ned i Ráhpaädno. Kullen till vänster är Gådåkvárásj och i bakgrunden syns Skårki, Skoarkki.

Rapadalen, eller Ráhpavuobme. Småkullarna där nere är närmast Lulep Spádnek och Alep Spádnek bakom.

Ridok och Rapadalen.

Ridok, Skierffe och Nammasj. Bakom skymtar deltaområdet och sjön Lájtávre.

Skierffe och Nammasj.

Nammasj.

Ibland undrar man hur "höga vägen" på norrsidan ser ut...och väljer man att passera Buovdajågåsj så stöter man på detta. Toppen i moln borde vara Niehter, 1579 möh.

Slingrigt... 

Åh, jag skymtar Tjahkelij...

Skog å vatten...

Härlig överblick.

Lulep och Alep (bakom ) Spádnek.

Gådåkvárásj.

Mellan Nammasj och Tjahkelij slingrar sis Ráhpaädno fram, genom deltaområdet, för att mynna ut i Lájtávre.

Deltaområdet och Lájtávre.

I mitten på bilden syns min tältplats jag planerat för.

Jag tog lite bilder och gick tillbaka till ryggsäcken. Den hittade jag, och jag säger det av en väldigt speciell anledning. Jag har nämligen tagit av mig ryggsäcken på tidigare vandringar och sedan letat efter den en bra stund. Om jag ska ställa ifrån mig den någon mer gång så kommer jag att dra fram mitt gula tält och på så sätt markera var ryggsäcken är.

Tältplatsen jag såg från den plats jag var på låg nära Gådokjåhkå, och den såg fin ut på håll och ganska bra för att spana efter djur, men när jag börjat gå nedåt, vilket var ganska enkelt, såg jag en platå precis framför mig. Helt perfekt att stanna till på för natten. Faktiskt riktigt bra för att spana ifrån, mycket bättre än den plats jag först tänkt mig.

Utsikten var fenomenal och man såg de öppna ytorna nere i Rapadalen, med myrar, med områden med tätare träd, och man såg Rahpáädno…helt perfekt. Jag mindes att jag någonstans läst om någon som brukade ”sitta på en sluttning och spana efter djur”. Det var exakt det jag tänkte göra. Sitta och spana.

Det var fortfarande ganska mycket kvar av dagen, och jag var riktigt nöjd med tältplatsen. Jag valde att sätta upp tältet en bit in på platån, så att inte djuren ”där nere” så lätt skulle se tältet. Ha, vilka idéer…som om de skulle bry sig om ett tält långt bort.

Jag gick och hämtade vatten, då jag skulle behöva det...traskade rakt västerut...typ.

Jag hittade rinnande vatten, fyllde de två behållare jag hade, och gick tillbaka. Det är lustigt att i alla fall jag inte alltid går tillbaka samma väg som jag kom ifrån.

Hmmm, var var nu tältet?

Jag hade hamnat lite under tältet och fick gå upp en bit för att se det. Nåja, det gör ingenting då tältet syns väldigt väl...men jag blir ibland lite fundersam. Jag hade, som jag brukar, tagit en skärmdump på mobilkartan, så jag visste ju var jag hade slagit upp tältet...men ändå. 

Jag gick till min spaningsplats efter vattenpåfyllningen, där jag kunde sitta riktigt bra, med armbågarna som stöd på knäna. Jag satt faktiskt med benen i 90 graders vinkel, som om jag satt på en stol. Platån hade en fin avsats. Med armbågarna som stöd på knäna så kunde jag spana genom kamerans teleobjektiv, och i sökaren fanns en digital zoom också. Jag kunde alltså först panorera över de områden som verkade intressanta för att sedan trycka halvvägs på avtryckaren och aktivera den digitala zoomen.

Jag tänkte fixa lite te när jag plötsligt och överraskade snabbt såg en älg. Den kom traskades på en öppen yta en bra bit bort, lade sig ned och spanade åt mitt håll.

Den måste ha sett mig för den hade blicken åt mitt håll. Jag riktigt kände att den tänkte att ”den där filuren där uppe ska jag ha koll på”.

Vi glodde på varandra ett tag. Jag panorerade vidare och såg plötsligt ytterligare någonting som kanske kunde vara en älg. Det var mycket riktigt en älg, som stod och mumsade på någonting. De stora skovlarna rörde sig upp och ned när den drog upp det ätbara. Älgens kropp syntes egentligen bara när den flyttade på sig, annars var den ett med omgivningen. Det var en bamseälg.

Ok, jag erkänner...jag var en bit bort, men coolt ändå!

Plötsligt dök det upp ett gäng renar där jag var. Hej, hej!

Tiden gick, och jag spanade på de bägge älgarna. Honan som glodde på mig släppte mig inte med blicken. Hanen mumsade på.

Det fanns flera öppna områden och på ett av dem såg jag ett helt gäng med renar. Kul att se så många.

Det började bli dags att fixa middag. Jag var tvungen att avbryta spanandet.

Jag spanade vidare ändå, gick mellan spanstället och kokkärlet medans maten tillagades.

Så åt jag och kunde sitta ned och spana vidare. Maten smakade riktigt bra, och jag var riktigt hungrig.

Älgen som hade legat ned en bra stund hade rest på sig och traskade långsamt vidare. Den stora hanen hade jag inte sett på ett tag. Den hade troligen tagit några få kliv i n i den tätare vegetationen.

Det kändes fantastiskt att ha sett två älgar på så kort tid.

En av höjdpunkterna på kvällarna brukade vara att dricka kaffe. Det brukade bli en kopp efter middagen.

Jag satte på kaffevatten och gick för att spana efter fler djur. Det vore mumma att se en björn, men det är så skygga. Det var säkert större chans att se björn om man var där nere…

Jag såg plötsligt ytterligare en älg som var på den plats där renarna tidigare varit. Det kändes som full pott denna kväll. Tre älgar på så kort tid.

Vattnet stormkokade när jag vred på huvudet åt tälthållet. Jag hade glömt bort det. Jag skyndade mig att stänga av gasen och hoppades att inte för mycket kokat bort. Jag hade i kaffepulver i filtret och hällde på vatten. Det blev tillräckligt med kaffe.

Jag satte mig igen på min spaningsplats medans kaffet gottade till sig i kåsan och såg genast en älg till alldeles nära den jag sett några minuter tidigare.

Jag måste ha missat den först. Den syns på bilden ovan.

Det kändes som om älgkvoten var fylld för denna dag. Jag hade sett fyra älgar under den korta tid jag varit på platån. Det kändes riktigt bra.

Den sista älgen jag sett var kvar på ungefär samma ställe hela tiden. Måste ha varit rena rama smörgåsbordet där. Den älg jag sett när jag satte på kaffevatten traskade vidare och jag såg den under ganska lång tid.

Nu började det bli mörkt och jag hade under eftermiddagen bestämt mig för att gå en annan väg till Litnokstugan än jag först tänkt mig. Där jag var nu kunde jag se att det var en hel del blöta områden mellan där jag var och Rahpáädno, och jag ville inte klafsa mer än nödvändigt i myrmark. Jag hade dessutom sett älg, så jag kände mig rätt så nöjd just nu.

Rapadalen. Den planerade vägen mot Litnokstugan fick bli ”mer rakt på”.

Jag gjorde mig i ordning för natten och somnade med ett leende på läpparna (gammalt Sarekordspråk).

Jag gick inte många kilometer denna dag, max 5 km. Som om jag skulle bry mig. Det här var en helt underbar dag, redan från det att vaknade. Jag säger som Galenskaparna: "Det ska va' gött å' leva. 
Annars kan det kvitta".