Vad hände med det berömda ljuset, frågar jag mig när jag sitter i den gråa dimman, som liksom silar in genom fönstren i sällskapsrummet på Abisko Turiststation. Jag är här för att möta en av mina expansiva kvinnliga vänner. Hon som ska gå på målarkurs häruppe. Tänka sig vad folk kan anta för underliga utmaningar..
“Du förstår Anders, kameran är just inget för mig. Den betyder ingenting för mig längre. Jag vill uttrycka min person mer än bara ta banala plattityder”
“Jag vill uttrycka mig, visa känslor, visa upp mig själv genom konsten som jag skapar”
“Men?”, svarar jag, “Jag trodde det var fjällen du var här för?”
”Ska du skämma ut dig så till den milda grad genom ditt kludd även häruppe“?, försöker jag försiktigt lite infoga.
Det verkar vara tidens melodi att bre ut sig i allahanda former. Är det inte på Facebook så är det på annat sätt, tänker jag. Gränslöst och självcentrerat. Fotografiet står tydligen i centrum för detta.
“Jag skulle vilja vara som Inga Borg, Anders, hon med Plupp. Inget märkvärdigt alltså. Enkla saker, lite som ett barn ser och beskriver. Fjällen, renar, samer och framför allt: “Ljuset..ljuset.!!”
Lite senare på kvällen är min bekant lite berusad efter vin. Hon dansar endast själv nere i baren i en sjuttiotalsklänning i makramé. Jag hör henne samtala med några snipiga anorektiska fjällgubbar i gröna urtvättade kläder.
“Jag är här för att fånga ljuset! Det finns bara två ställen där ljuset är som champagne! Det är franska rivieran och här i Abisko! Förstår ni?“
Det blir liksom ingen reaktion ifrån dessa knastertorra fjällrävar uppfödda på Ekströms pulversoppor. Hon slår sitt gråblonda här skälmskt bakåt, putar med munnen, och ser precis ut som ..just det: Plupp!. Hon tar nu bilder på sig själv för att uppgradera sin sida. sk ‘selfies’
Jezus tänker jag...
“Men Anders då, kom igen nu, var inte så stel. Du ska alltid kritisera och förminska mig. Kan man inte få vara den här glada amatören.
“Men skärp dig nu.. Du ser ut som Kerstin Thorwall i sina sista stunder. Det är inte någon strandhydda i Banjul detta..
Jag kan inte komma ifrån att jag blir generad och betryckt. Dags att ändå sova. Jag drar mig undan. Bäst så.
Censurerad bild.
Abisko Turiststation.Foto: Borg Mesch.(©)
På natten i drömmen kommer bilder fram, säkert frammanande av malmtågets långa rad av tunga vagnar. Tåget dundrar fram.
Alvar Janson ‘Ripjägare’1985, Kiruna Stad.(©) Henrik Hedenius
Jag ser konstnärens Alvar Janssons’(1922-91) stora och fantastiska målning ‘Ripjägare’ (1985) framför mig. På nått vis börjar jag fråga efter dom bilder, dom konstverk som skapat vår syn på Lappland och fjällen. Var finns dom? Har någon sett dom? På något vis är det inte bara avbildandet av berg, som satt spår, utan en hel del av vårt lands betydande konstnärer har använt fjällen som motivvärld: Tuggat idisslat och spottat ut: Fjäll, Ljus och Färg.
I dag är vi så oerhört fixerade vid kameran och fotografiet att vi har svårt att se konst. Konsten med stort ‘K’ alltså.
Vi har lika svårt att se den tekniska utvecklingens betydelse för denna konst. Att konsten kom till Lappland med Kirunas tillblivelse, Gruvan och LKAB. Exploateringen av det lappländska ljuset som stod i samband med exploateringen av naturen, dess resurser och dess innevånare.
Tittar man ifrån det andra hållet och ser bakåt, ser vi en naturligt bildskapande skiljt ifrån fotografiets stränga ramar. Konsten idag i vår nutid lever således fri ifrån avbildande av just fjället som motiv. Få fjällrävar vet nog eller om ens känner till berömda svenska konstnärers målningar, som exempelvis bara för ta ett exempel som konstnären Laris Strunke,(född-31) och som pigg 82-åring vandrar i Sarek och som avbildade fjället Niak i en serie målningar. Dessa som fyllde Konstakademiens salar i Stockholm. 2009.
Laris Strunke utställning Konstakademin Stockholm.2009
Foto:(©) Konstakademien för de fria konsterna.
Måleriet har idag hamnat väldigt långt ifrån den konventionella naturuppfattning som vi är vana att se fjällen. I dag kan således fjällmåleri vara lite vad som helst. Både avbildande och upplevelse.
Fotografiet har i och med bloggandet blivit det vi uttrycker naturen med. Det känns naturligt och bekvämt. Lättbegripeligt för alla. Samtidigt som vi är ute och går knäpper vi av tusentals bilder. Naturen avbildas endast fotografiskt.
I och med fotografiets koppling till friluftsliv har måleriet fått ge vika från sitt avbildande. Bildkonsten lever ett numera ett liv bortom: social fitness, kameralinser och standardiserade upplevelsebloggar. Få friluftsmänniskor möter dessutom något måleri, eller ens har någon avsikt att göra det. Det skulle naturligtvis vara oerhört krävande att få folk att tycka något.
Tänker vi dag på fjäll, tänker vi i stort sett bara på fotografi. Men samtidigt genomgår dessa naturbloggar, fototävlingar och massbilder nu en kris vad det verkar. Allt översvämmas av samma slags bilder och allt ser ungefär likadant ut. Likadant ut, ideligen år efter år, och det bara upprepar sig och har ingen ände. Trots denna likriktning fortsätter allt detta att upprepa sig år efter år. Man kan fråga varför? Och det är ju där fotografiet faller. Fotografiets flöde och brus tröttar alltmer. Det kan aldrig vara just något annat än ett fotografi. Fotografiet är dessutom som konstart väldigt konservativt. I dess natur ligger att just bara vara ett fotografi. Hur mycket fotografer anstränger sig för att bli konstnärliga, är och förblir dom fotografer.
John Bauer i Kårsavagge
En av de första moderna konstnärerna som kom till Abisko var småländske John Bauer.(1882-1912) Han kom dit som väldigt ung dessutom. Jag tror det var viktigt just att han var ung då. Bara tjugotvå år. Som ung har man en helt annan känsla för ett nytt landskap än vad man som äldre har. Dessutom hade han känslan av att vara utvald. Utvald för att skildra just Lappland, i den då för tiden, viktiga boken som kom att bli en milstolpe år: 1908. ’Lappland. Det stora framtidslandet’.
Man kan säga att det bildverket var den första moderna fjällskildringen. Panoramabilder blandas med intima eller äventyrliga extriörer. Boken innehåller allt möjligt...kan man ju tycka idag. Men på sin tid var den något oerhört.
‘Lappland. Det stora framtidslandet‘. 1908
Utvald av just förläggaren Lundholm blev Bauer, på initiativ av geologen Fredrik Svenonius och biskopen i Luleå, Olof Bergqvist. Förläggare var: CAV Lundholms’ förlag, ett känt och respekterat bokförlag som huvudsakligen sysslade med religiös litteratur i inbundna praktfulla klotband. Boken kom som sagt att få en stor genomslagskraft i skapandet av fjällen som konstnärligt motiv. Lappland skulle ges ett ansikte.
Boken innehöll andra konstnärer visst, men ingen skulle som Bauer lyfta fram ett nytt seende, kopplat till både folk som befolkade fjällen och naturen runtom.
Abisko fanns ju inte direkt på denna tid som turistställe och något ‘Lappläger’ att måla av fanns där inte heller. Bauer hade tränat att måla samer faktiskt på Skansen innan, så han visste väl vad han skulle leta efter. Han har en kamera med sig i varje fall, och vistas däruppe i nästen två månader. Sedan reser han hem och utifrån fotografierna målar han i ett nafs ett antal bilder som senas kom att ingå i just detta praktverk.
I brev till förläggaren Gustaf Lundholm skriver Bauer om sina vedermödor, om att hitta rätt motiv, att sameungarna gör narr av honom, och att det är rätt så skrämmande att rigga upp en kamera framför folk och ta stela bilder. Ett par kronor kan han betala för varje bild.
Men Bauer lyckas ändå, och under sina nästan två månader däruppe boendes dels i den lilla enkla stugan vid Abisko och ibland inneboende hos samer skapa en hel del. Samtidigt gjorde tydligen Lapplandsresan så stort intryck att samerna själva och alla stenbumlingar för alltid ritsat sig in i minnesbarken på honom.
Kåtainteriörer, Akvarell och fotografier. 1904 John Bauer.(©)Jönköpings läns museum. Jönköping
Bauer är ju alltid exakt i sitt tecknande och strävar alltid efter en tydlig kontur i sina målningar. På nått vis var nog fotografiet då en välkommen räddning, speciellt när det gällde dräkter redskap och kåtainteriörer.. Tidigare hade ju detta nästan blivit lite virrigt, etnografiskt och folkloristiskt skildrat. Man tog vad man hade.... Man hade ingen kamera för minnet.
Nåväl, Kårsavagge är faktiskt den dal som förärats en alldeles egen målning. Få fjälldalar har ju blivit avmålade.
Antagligen var det väldigt slitigt att ta sig dit. Vare sig den nuvarande Kårsavaggestugan fanns då, eller den numera rivna forskningshyddan längre in i dalen. Och antagligen var vädret skit när han kom dit.
Kåsovagge Fotografi John Bauer 1904,.(©)Jönköpings läns museum. Jönköping
Kåsovagge. Olja på duk.1904 John Bauer..(©)Jönköpings läns museum. Jönköping
Bauer lyckad ändå ta ett alldeles eget fotografi som han senare har som förlaga. Detta fotografi använder han som förlaga till sin målning just ifrån Kårsavagge och den skildrar just glaciären där. Visst finns det en betydande skillnad i fråga om ljus färg i skillnad mot fotografiet, men även hur de mer spetsiga topparna sticker upp lite bakom molnen i fjärran.
Men Bauer hade nog i Tyskland och Italien sett äldre ‘alpmåleri’ och visste nog hur man adderar ljus och lägger till.
För att just ‘öva in sig även på fjäll’ hade ju Fredrik Svenonius, gett Bauer ett par fotografier av fjäll han själv tagit, och som han tyckte denne unge Bauer kunde studera. En sådan akvarell med dito glaciär finns ju i boken och föreställer då Påssusglaciären (‘Pårso Jekna‘)-Man stavade lite annorlunda då..
Pårso Jekna Akvarell, detalj. efter fotografi av Fredrik Svenonius. 1904 John Bauer. .(©)Jönköpings läns museum. Jönköping.
Man kan säga att panoramabild och fotografi går hand i hand på denna tid. I varje fall som hels, kan man ju se detta som föregångare till andra som använt foto som förlaga till måleri. Ett berömt exempel för ‘fjällnördar’ som plitar och filar på köksbordet är ju Th. S. Gudjohnsens teckningar och akvareller som gjordes under trettiotalet och som skildrar fjällen just och exakt såsom panoramabilder, allt utifrån fotografi.
Det finns alltså en skillnad på exakthet i fotografiet och den friare tillämpningen av atmosfär i måleri.
Det är här någonstans banorna sedan går isär.
Pojken och Tomtemössan 1910. ‘Bland Tomtar och Troll‘(©)John Bauer. Privat Ägo. Här har flera hämtat inspiration. Man ser Tove Jansons ‘Mumintroll’ och Inga Borgs ‘Plupp‘.
År 1905 kommer exempelvis Helmer Osslund upp till Abisko. Hur, och vad han målar är en annan femma (mer om honom i nästa avsnitt) Här är det inte fråga om någon kamera alls, utan Osslund kommer att ‘kludda fritt’ och behandla landskapet allt efter eget tycke.
Och det är just detta ‘tycke och efter eget tycke’ som är måleriets udda och unika formel. Det är just detta egna och individuella sätt att behandla verkligheten, som just får fotografiet att börja härma måleriet och söka efter ljus egenart och motiv, att det då blir måleriet som går i bräschen för motiv och innehåll.
Idag pratar vi om ‘John Bauer stämningar’ och de fotografer som vinner priser och försöker vara originella försöker isolera sig ensamma i kamoflagetält ute i naturen och leta rätt på denna unika ‘urskog’.
Dom söker efter just detta som John Bauer kunde fånga. Där troll är troll, och där stora stenblock ser ut som björnar. Där månen speglar sitt silvriga glitter i någon orörd sjö, eller där mossiga trädstammar sluter sig.
Det är alltså lite förbryllande hur konst blir fotografi och hur verklighet blir dröm.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Du underbygger med detta inlägg ytterligare det argument du anfört i tidigare blogginlägg - att fotografin verkar i ett större sammanhang, i en hundraårig bildtradition. Från min horisont - som amatörfotograf - är det verkligen fruktbart att studera konsthistorien. Jag förstår mina egna bilder bättre. Det skänker också fjällfotovärvet som sådant en konstnärlig lyster. Grundsten talar ju ofta om just det konstnärliga perspektivet i sitt fotograferande. Jag tror att det finns en utbredd uppfattning om att hans typ bilder enbart handlar om att till en fjälltopp släpa upp en en kamera och objektiv som levererar god skärpa. Men vad du får oss att förstå är att våra fjällfotografer är länkade till en längre tradition av konstnärer och att deras skapande är av konstnärlig natur.
Jag ser mycket fram emot fortsättningen på denna serie.
Jag är lite trött på att lägga upp x-antal bilder på mig själv och någon nyligen gjord dykresa till asien, eller mig själv på en obskyr fjälltopp här.
Det krävs lite mer och tillika nytänkande om man ska få folk att uppleva mera, och att få andra att dimensionera sin vistelse i naturen.
Det ligger en otrolig mänsklig kraft i att få någon att stanna upp, se och reflektera över vad dom ser och varför det ser ut som det gör. Vi är ‘fångna i det visuella’ helt enkelt när vi vistas ute. Men även beroende av bilder för att kommunicera.
Bara en sådan enkel sak som en reklambild ifrån en sportklädfirma eller en bilannons kan ‘låna och ta’ en bild som ofta har ett ursprung någon annanstans. Det finns en bildkannibalism idag som möter en som naturälskare.
Bildflödet är enormt när det gäller naturen och dess associationer. Estetisk kritik och dess begrepp formar ju hela samhället faktiskt och dessutom oss själva som individer. Tänk... Tv, film. eller bildflöde via dator..
Jag tror dessutom att det är bra att det finns läsare och begåvade kommentatorer till det man skriver här. Jag tror sajten här vinner på att det finns olika typer av berättande.
Stort tack till dig
Bästa hälsningar Anders
Ålhandlaren som jag handlade hos berättade att nu fanns visst bara import.
Pinsamma jämnåriga målarinnor verkar det krylla av. Stundtals är censur riktigt väl.
Jag vet att Österlen slutar där Ålakusten tar vid, (och härnere vid Nybroån) men ljuset borde ju vara någonstans.
Alla bilder från skilda generationer över samma långsamt föränderliga landskap ger oss både förväntningar, förhoppningar och stundtals besvikelser men ibland även glädje.
Sen om det är ristningar, oljor eller fotografier spelar inte så stor roll. Bara de har ljuset. Bilder är viktiga.
Tack för dina välformulerade kloka funderingar. Visst är det folkbildning!
Ja, vad skulle vår tillvaro vara utan censur...
Likaledes, vad skulle vår tillvaro vara utan ljus. Ett famlande i mörker kanske..
Varje landskap har ju sitt ‘ljus’. Antagligen något varenda landsände är stolt över. Så fort ett landskap blir känt verkar ljuset öppnas. Är inte ljuset milt och vänt, ja då är det hårt och kallt.
I och med att vissa delar inte är vidare kända- så verkar det då tydligen att dom inte har något ljus- i alla fall inte något igenkännbart ljus för det stora flertalet att intressera sig för..
Är det inte provencealskt ljus på Österlen, hos Ulf Lundell, så är det ljus över Ingmar Bergmans Fårö, eller ljus över Taubes Vinga Fyr. Ljuset är speciellt hos kändisar. Det är dom som vill ha ljuset på sig.
Våra naturbegrepp kopplas allt mer, starkt ihop med kändisar..
Men nu när alla möjliga vill ha alla möjliga kändisskap hit &dit, så kanske ljuset blir något allmänt och demokratiskt. Ungefär som det ursprungligen var tänkt..eller förhoppningsvis ämnat för.
Din rubrik påminde mig om ett av mina besök hos Sven Hörnells utställning i Riksgränsen på den tiden det begav sig. Sven Hörnell sade då ungefär så här :"Ibland frågar man mig vad jag använder för kamera. Jag brukar då komma med en motfråga- hur ofta hör man en betraktare av en olje- eller akvarellmålning fråga konstnären vad han använder för pensel? Visst har redskapet viss betydelse men det viktiga är ljuset. Jag använder mig av ljuset och målar med min kamera." Så är det ju. Det är ju därför det heter fotografi.
De riktigt duktiga konstnärernas alster har vi glädjen att njuta av vare sig de använt pensel eller kamera. Men medelmåttiga, eller kanske till och med dåliga amatörer, kan ju måla, med pensel eller kamera, för sitt eget höga nöjes skull.
Sedan finns det ju somliga, du är en av dem, som kan måla utan ljus, d.v.s. måla med ord. Och det uppskattas.
Ser fram mot att få läsa ditt nästa inlägg.
Våra stora fjällfotografer har ju alla börjat med annat. Som bagarlärling tror jag Hörnell var ursprungligen.. Sedan finns det ju: Viltvårdare, Arkitekt och Naturinventerare..som bakgrund.
Intresset att gestalta fjällen tror jag kan ha olika ursprung.. Men visst tror jag det hjälper med en konstnärlig begåvning, även kanske utbildning..och inte ha tummen mitt i handen, då det gäller att kunna se.
Det fanns ju i begynnelsen ingen direkt skola för fotografi, utan dom som kände sig kallade fick väl lära sig utavnågon ‘mästare‘..
Framkallning exempelvis förr var ju en stor konstart. Det har ju helt försvunnit..som så mycket annat..
Vi ser inte detta längre som ett hantverk, utan som ett flöde, där man knäpper bort dåliga bilder idag..
Jag tror att exempelvis John Bauer tyckte att han fotografi utav Kårsavagge var utomordentligt bra.. Idag hade det ju inte ens väckt något intresse. Men för John Bauer med sin fantasi kom det ju att bli viktigt.. Inte minst resultatet för oss andra..
Hälsningar Anders.
John Bauer var ju en fängslande konstnär som fångade den svenska naturens mystik mer än någon annan jag känner till. Hans verk blev på något sätt större än de sammanhang de var avsedda att fungera i. Jag hade en släkting, Bertil Hellquist, som i sin konst var oerhört inspirerad av Bauer som han upplevde som en av landets främsta konstnärer. Bertils egna tavlor hade mycket av mystik de också, men delvis i en annan stil. Däremot finns de nog knappast att köpa numera.
Jag tror inte Johns Bauers inflytande på svensk natursyn kan överdrivas. Få personer som han har haft en så stor inverkan som hans konstnärliga syn på hur vi upplever naturen. Sagan låter oss hantera skogen, det okända och undermedvetna, och det vi kanske inte direkt ser, men desto mer upplever när vi är ute i naturen.
Det är lätt att bara se Bauer som en enkel sagoillustratör kanske för barn. Men han är även något helt annat. Precis som du skriver så är John Bauer en person som kom att verka i ett större fält än vare sig hans samtid insåg eller skulle få uppleva.
Abiskovistelsen satte också så djupa spår i Bauers konst. Samerna han avbildade, deras kläder, skor, koltar knivar, kåsor, sätten att gå på.. sätten att sitta på… renarna, hornen, mörkret…
Bauers figurer kom ju att bli hans ‘troll’ efter denna vistelse. Tittar man på kläddetaljerna så förändras inte mycket.
Man skulle kunna skriva en hel psykologisk uppsats här om bara om sagans roll för svensk natursyn. Men det är ju det som är det smått fantastiska just med en saga, att den blir begriplig och utspelar sig på så många plan.
Sagan är suverän att passa in i naturen.
Jo berättandet i form av bild och text går väldigt fort numera. Tyvärr förloras en historisk horisont på nått vis i detta enorma brusande flöde.
Ett stort tack Hans, för dina varma ord om det jag skriver här.
Jag försöker att hålla det hela kokande med hjälp av salt och passion! ;-)
Sannorlikt var kvällen före vida roligare.
Mina sagoböcker var Bauerritade och de lockade ur mig på jakt efter
alla troll och älvor, de senare anade jag, tror jag.
godnatt