Att komma fram till en plats innebär att man kommer dit vid en speciell tidpunkt. Vandringen har sin tidsaxel och så har även landskapet sin.

Vi ser ofta en plats just i den tid då vi själva befinner oss där. Vi reder vår tältplats, sover, äter och sätter våra tältpinnar i marken. Nästa dag packar vi åter igen vår ryggsäck och drar vidare.

Vi lämnar då den plats vi en gång kom till.

Nuet är just här och just nu. Ett  så kallat ‘nu’  består för en människa, enligt en minnespsykolog bara av två sekunder.

Allt annat är antingen Framtid eller Dåtid. Så kort är nuet. Det som just nu sker, sker ju bara just nu. Allt annat, blir i minnet, till just minnen.

Minnet är dåtiden. Men, minnet var ju en gång ‘ett nu’ och då ett högst medvetet ‘nu‘.

Minns jag verkligen hur platsen såg ut?, frågar jag mig ofta, när jag ibland återser platser jag en gång besökte, tältade vid, eller gick förbi?

Här tältade jag en gång, jo det var nog så.. Det minns jag.. Det var i Vistasdalen..eller var det i Rapadalen? Jo men här var det. Just här, här på udden, ute i sjön. Där nu björkslyet vuxit sig högt och dolt platsen.

Jag kanske inte alls var här, men platsen påminner så starkt om en annan plats.. Låg den verkligen här? Jag blir osäker, går runt..Letar vidare.. Jo här var det. Jag ser stenen igen jag satt på. Jag går ned till jokken där jag hämtade vatten..Inbillar jag mig bara att det var just här. Men minnet då?

Dörren till Kårsavaggestugan gick förr i världen inte att stänga med annat än med en speciell knyck. Gjorde man inte det, flög dörren upp vid minsta vindpust. Varje gång när jag kom dit påminde mig denna knyck i handtaget om tidigare öppningar och stängningar i stugan. Hunden min, som ideligen ville antingen ut eller in, och som reagerade på just det ljudet, för honom blev dörrljudet en signal att husse var på väg ut. Efter ett tag kom han ändå då underfund med att det var bäst att ligga ute på trappen. På så sätt, var ju husse inne, när han var inne, och ute när han var ute. Kunde hunden ha bättre koll?

Varje gång jag hämtade vatten i en spann, lät varje spann olik i sitt klonkande ljud, olik den förra i en annan stuga... Men, när jag tog upp vattnet var det i ett påtagligt nu. Varje gång, jag gick uppför i samma brant upprepade jag tidigare steg.

Ljud och Rörelse. Tystnad och Tid.

En glaciär som bara ligger mol stilla kan till synes te sig väldigt lik sig själv år efter år. Men så är det ju inte.

Glaciologer mäter, fotograferar och beräknar avsmältning, nederbörd, balans och borrar i iskärnan. Allt för att berätta om vad som händer och sker. Inget sker vidare fort i glaciärvärlden vad det verkar. Sker det något sker det ju väldigt, väldigt långsamt. Det är ungefär som med gräs. Rätt vad det är har det vuxit så högt att det måste klippas. Först då märker man det!

En gång i Sarek på sjuttiotalet träffade jag en tysk äldre man. Han var en så kallad ‘Hippie‘. Han hade tvinnat skägg, en kulört mössa, med pingla i. Han stod med händerna uppsträckta emot himmelen just framför Pårteglaciären, bland dom där enformiga toppiga kullarna, ni vet.. framför isen. Han bara stod där. Det såg ut som han bad, eller utförde någon rit. Jag tyckte det såg väldigt konstigt ut.

Han berättade för mig att han kommit dit för att bese den grotta av is som då fanns i utloppet där glaciärjokken rann ut. Det fanns visserligen då en sådan där, på den tiden. Men, när jag sade att den ju inte verkade vidare trevlig att vistas i, så instämde han och sade att han brukade ta sig till Sulitelma och sitta i den grottan som fanns där i stället. Där tillbringade han hela sin fjällvistelse år efter år. Jag tyckte det här var otroligt märkligt att se på en fjällvistelse på det viset. Fjällen skulle man ju vandra i, observera och fotografera, intagas av, bestiga eller vandra förbi. En fjällvandring ska man stärkas av, både mentalt och själsligt! Bara gå till en isgrotta och ‘flumma loss där’, att hoa i, och spela fljöt i, vad var det..

Kanske läste han indiska dikter i den, eller rentav mediterade han. Stod det inte en doft av nått sötaktigt röka kring honom med?.. Inte kunde det vara en fjällvandring inte! Gubben kunde ju inte va riktigt klok tänkte jag. Rentav en frigångare som man kanske skulle borde akta sig för. Jag hade nyligen gått en kurs i droghantering och suspekta knarkare hade jag direkt inte väntat mig såhär' rakt av inne i Sarek, och en tysk dessutom. Jag kände att jag stött på någon slags ‘’untermensch’. Jag vart både förvånad och förbryllad.

En vinter efter det, beslöt jag mig för att ta mig till Sulitelmas isgrotta. Jo då den fanns där mitt i smällkalla vintern. Jag åkte skoter dit. Grottan fanns faktiskt där. Den var helt otrolig. En kall och tyst värld med rinnande vatten, blå isväggar och man kunde gå in i den.

Jag minns fortfarande det ögonblick jag trädde in i den.Som i en sagobok.

Länge kämpade glaciologer tydligen i motvind med att beskriva och berätta om vårt lands små och tynande glaciärer. Länge trodde man även att dom nog var i balans. Men nu verkar det vara det rakt motsatta. Under en lång tid verkar nått slags värmeöverskott ha fått dom flesta att krympa i allt snabbare takt. Dom krymper, sjunker ihop och drar sig tillbaka.

Några isgrottor finns tyvärr inte längre i fjällen. Inte i alla fall av den betydelsen att dom lockar till äventyrliga besök. Sulitelmas berömda grotta försvann på åttiotalet och är idag bara en liten svart trist glugg, i ett väsande, lerigt och geggigt stenlandskap. Pårteglaciären hade en gång en hög kant av is som faktiskt var knepig att komma upp på.

Det hela har gått fort, väldigt fort. Under lumpartiden i Kiruna åkte vi skidor till nått uppe på Storglaciären som hette ‘Bussgaraget’. Vad som hänt med detta garage är nog inte svårt att lista ut.

På 1910 talet gick både Äparjekna och Ruopsokjekna ihop och möttes i is. Norra Äparkammen var då helt omringad av is.

Fortfarande kan man se rester av denna stora ändmorän även på Googles kartor.

Men något är ändå lustigt och fort gick det. Roupsokjeknas berömda störtloppsavsmältning 1985 kom ändå på nått vis att ändra platsen till nästan oigenkännlighet.

Idag finns inte mycket här att se. Ett tunnt isflak och en uttorkad lerbädd är allt som återstår. Glaciären har inte bara dragit sig tillbaka ett hundratal meter sedan 1989(bilden) Vare sig glaciärport, sjö eller isbräm återstår av den.

Så nog är det svårt att gissa var det skulle vara och vad bilden föreställer. Ett fotografi betyder ju bara att ett minne kan bekräftas. Det som är idag är, är ju något nytt.

En ny nutid.