En fjällstuga kanske bara för många ter sig bara som ett hus, ett nödvändigt ont i en öde natur. Ännu ett etappmål på en karta. Något att vandra till, mäta kilometrar mot, och sova och äta i och sedan lämna.
Hur många gånger har inte vi fjällvandrare bett till ovanjordiska makter på våra knän om att ‘Låt en fjällstuga stå upp här i den öde blockmarken‘. I ett hällregn, i en isig snöorkan, eller bara av den egna uppkomna lappsjukan.
För trötta våra ben, för våra minnen eller för våran samvaro.
Jag frågar mig ibland hur en fjällvandring utan ett besök i en fjällstuga skulle se ut? Var skulle vi sitta?. Torka våra blöta kläder?. Var skulle vi värma och äta vår nyponsoppa, sova, raka oss på morgonen, och sitta och fundera på kvällen?.
På vintern lyser fjällstugan som ett smycke i snön.
I den ljusa sommarnatten surrar myggen i sovalkoven.
Kastruller som slamrar på morgonen i diskbaljan.
Alla våra gemensamma minnen ifrån vistelsen i stugan bär vi med oss nästa dag.
I en fjällstuga finns både avskildhet och gemenskap. En kunnig arkitekt har sett detaljer och skapat omsorg om vandrarens behov. Byggt och skapat ett skal utav brädor kring våra upplevelser. Det är väl det som är arkitekturens kärna.
(©) Tore Abrahamsson, ’Fjällstuga 65’
Tore Abrahamsson ritade ‘Fjällstuga 65‘, i en tid då den som kom att bli en norm för hur vi kunde relatera till våra fjällvandringar, inte minst i en social gemenskap.
En mycket fin och lite vemodig hyllning till denna otroliga arketyp av fjällstuga byggd för oss alla, skriven en gång utav en stugvärd och skickad till Tore Abrahamsson. Den finner vi och kan vi läsa om i den nyligen utgivna skriften: ‘Västerbotten’ utgiven utav Västerbottens Museum i Umeå. Detta nummer handlar just om Tore Abrahamsson och bjuder på fotografier och en fin introduktion om honom.
Med sina välkomponerade och precisa bilder av vår fjällvärld är Tore Abrahamsson kanske den förgrundsgestalt långt bort ifrån kommersialism och insmickrande vyer som gett vår samtida fjällvandring identitet.
För det är lite märkligt. Den person som efter Axel Hamberg skapat och gett oss Sarek- Denna ‘Individualismens Högborg’- inom vårt lands fjällvandring. Han har även gett oss, detta hus, denna fjällstuga där vi ska dela våra känslor och våra upplevelser.
(©) Tore Abrahamsson, Piellorieppe i Sarek 1963
Länk här till tidskriften ’Västerbotten 2. 2012‘. Västerbottens läns hembygdsförbund. Västerbottens Museum Umeå .(nedladdningsbar pdf)
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Mitt och troligen mångas första möte med Sarek var genom hans bok Detta är Sarek. Jag tror det fanns knappast andra fjällbökar på danska biblioteker vid den tiden.
Nu får vi pånytt se en mängd av T A's magnifika bilder. Även uppsättningen med gamla svartvita bilder och ett lilla växtbild nedan i färg är fina. Vidare får vi se hans intryck från andra fjäll, inte bara Sverige men även utomlands. Inte minst tippser häftet oss om en typ av de fjällstugor vi möter vid olika vandringsleder i svenska fjällen.
Inte minst kanske det handlar om att lära oss att se och att uppleva. Vi kan nog inte nog, uppskatta ett sådant arbete. Då vi ju inte vet hur våra fjällvandringar skulle ha gestaltat sig utan dessa böcker. Dom är ju grunden för övrig fjällvandring och dess kommande beskrivning, och i övrigt det vi alla skriver här om fjällen. Vi kommer liksom inte förbi Tore Abrahamsson.
Han drog ju upp fjällen för oss. Med sina leder och passövergångar.
Lika lite vet vi hur vårt boende på dessa platser där hans fjällstugor nu finns, hur de hus som kanske inte skulle ha byggts, hur dom skulle ha sett ut.
Vi tar allt i fjällen idag som något självklart. Det är inte så tyvärr.
Men jag tror det är svårt att förstå och se, att utan hans insatser skulle inte vår fjällvandringskultur vi har idag vara så som vi har det.
Likaså tror jag fotografikonsten för fjällen lyftes med hans bilder. Ta bara denna bild ifrån Piellorieppe, Sarek ifrån 1963. Vem tar en sådan bild idag, i dessa ‘bildöverflödsdagar‘? Och, skulle den tagits så är det väl tack vare att han fotograferat den och gjort området känt.
Men hans fotografiska själ har ju även avsatt djupare avtryck inom svensk fjällfotografi. Väggen på Räitatjåkkå, Kebnekaise, (1962) har nog få motsvarigheter.
Tore Abrahamsson är ju heller ingen kommersiell estradör i sina bilder eller i sin arkitektur.
I dag ser vi ju hur fjällbilden vandrar in i en annan värld.
Att du lyfter fram en genuin idealist som gett oss så mycket. Jag visste emellertid inte att Tore ritat de stugor som uppfördes i exploateringshysterin runt 1965. Många minnen är som sagt förknippade med dessa prefabricerade lådor och jag är inte alls lika hänförd som du över deras förträfflighet. Just den modell som du visar uppfördes bland annat i Aktse. Sovplats och kök i samma utrymme är alltför socialt och störande enligt min mening. Dessutom är konstruktionerna ofta ett hafsverk utan anpassning till miljön. Möjligen har han också ritat den modell som uppfördes ungefär samtida i Sito, där köket med allt skrammel ligger för sig och en korridor leder till alla avskilda och relativt ljudisolerade sovalkover. Där har han i så fall lyckats ganska hyggligt.
Håll ut hälsar Mats
Jo det är nog en synpunkt det med.
Vid en närmare granskning kan dessa bestå av: nyskiljda, psykiska frigångare, kriminella eller alkoholiserade naturfixerade botaniker. I stort sett allt i möjlig form och i alla möjliga röster och egenskaper. Udda såväl som normgivande.
Det är lite det storslagna med ett boende i fjällstuga att det innehåller sådant. Fjällstugans uppgift är faktiskt att lära oss att se oss själva på något vis. Precis som tältet gör det.
I dagens egofixerade upplevelsevärld kan man ju kanske tycka att fjällstugan inte står i vidare hög kurs. Men det är inte så. Den har faktiskt sina egna unika fördelar. Det är det man kallar funktion inom arkitekturen.
Fjällstugan står i motsats till dessa spektakulära internetäventyr och överdrifter. Den kan i dagens överdrivna prestationshysteri erbjuda något annat, och det till ganska många. Samtal och gemenskap. Huvudrollen är fjällstugan själv.
Att bo i fjällstuga är inget man liksom klickar på, dissar eller länkar till i ett twitter.
Vandrare som gått i Rapadalen i en veckas ösregn uppskattar Aktse otroligt. Ett dyngsurt, sönderblåst tält är bara en hög med blött tyg.
Det är i den uppskattningen, gemenskapen och vilan, arkitekturen börjar.
‘Underbart‘, vet jag väl direkt inte, om just det ordet är just så gångbart. Men, jag kände att Utsidan och dess läsepublik på något sätt kunde må bra av att kanske försöka ta till sig något som ger dom om möjligt ett kulturellt perspektiv på deras egna fjällvandringar. Ett slags mervärde alltså. Ungefär som en fjällstugas intention ska vara. Och inte bara se sina vandringar som någon märklig prestation eller idrottstävling.
Varför vi kanske har fjällstugor och att någon faktiskt har ritat dom. Att det, bakom en till synes enkel fjällstuga i sextiotalsstil, finns en genomtänkt tanke. Material och omsorg om små detaljer.
Och inte bara det, utan här i denna lilla skrift även se fjällfotografiet i ett perspektiv och fjällens historia. Både i bild och berättande.
Den här lilla behändiga skriften om Tore Abrahamsson kanske kan ge en inblick om författaren. Om så, är det väl bara bra.
Om det vore ‘underbart’ ja, kanske det då.
Anders
Tyvärr börjar Tores böcker bli väldigt svåra att få tag i, de som har några år på nacken jagar jag ibland på olika sätt. Med klent resultat.
Det här med stugorna i fjällen är tankeväckande. Själv är jag en utpräglad tältmänniska, det ska mycket till för att jag ska övernatta i en stuga. Ändå är jag tacksam för att de finns. Blir det riktigt oväder är det ju fantastiskt att ha dem där. Och under min senaste vandring (som avslutades för en dryg vecka sedan) anlitade jag Kisurisstugan ett par gånger på dagtid, tvättade kläder, åt rejält tillagad mat och så vidare. Samt fick fina och intressanta samtal med värdparet.
En sak till. Jag är inte säker på att jag har kapacitet att skutta runt i fjällvärlden med tung packning hur länge som helst och då är det lockande att börja tänka på mer vilsamma promenader på en stugled som exempelvis Padjelanta.
Sedan hakar jag gärna på ett ord som "egofixerad upplevelsevärld" som du skriver i en av kommentarerna. Stugan kan ju vara ett sätt att motverka det. Men de ensamvandrare man möter i t ex Sarek behöver inte nödvändigtvis vara egofixerade. Mötet med naturen kan ju ha karaktären av att möta något som är mycket större än en själv, och detta kan - för den som är villig att sortera signalerna - skapa ödmjukhet.
Jag tror ändå Tore Abrahamssons böcker och den insikt han ger, visar på andra dimensioner som fjällnaturen ändå ger oss.
För jag har svårt att se, en fjällstuga som inte har en arkitektur som inbjuder eller skapar gemenskap. En stuga med stängda dörrar till enskilda rum som annonserar ‘privat’ och avvisar begreppet ‘gemenskap’. Odiskade köksredskap, tomma vattenhinkar och en tom vedlår, kanske även en stugvärd som är en passopp’.
Likaså ,
Ett fotografi där motivet inte bär på eviga värden är ett annat slags fotografi än det som kopplas till reklam, kommers och produkter.
Detta handlar således om en humanistisk värdegrund. Där spelar faktiskt: arkitektur, fotografi och berättande en roll.
Tack Hans för ditt inlägg.