Jag har nog blivit lite fjälltoppsbiten efter fjolårets tur upp på Sytertoppen. Jag har aldrig tidigare begripit vad man nödvändigtvis ska upp på de högsta topparna för. När man väl har kommit upp så är det ju bara att vända och gå ner igen, och det har i mina ögon alltid verkat lite onödigt. Jag begriper i och för sig fortfarande inte vad jag ska högst upp på toppen att göra, jag vet bara att jag känner ett starkt sug. Både jag och maken är överens om att fjolårets topptur var en av förra sommarens absoluta höjdpunkter. Så vad siktar vi in oss på i år?
"Dags för Helags kanske?" sa maken.
Och för första gången kändes det "jaaa" i magen när jag hörde namnet Helags, istället för som tidigare "nämen-herregud-vad-ska-man-så-långt-bort-från -allfarvägen-att-göra-det-verkar-väl-jobbigt".
Så vi får se om vi håller oss till de jamtska fjällen i sommar. Vi får se hur det funkar med barnvakt.
Nu ska jag lägga mig och titta på TV och bli än mer inspirerad. För jag kan väl inte vara ensam om att ha lagt märke till de otroligt vackra omgivningarna kring störtloppsbackarna i Vancouver?
OS på er!
