En gråkall dag - självaste nyårsafton -  fick jag förmånen att åka ut själv i backarna en stund. Maken gjorde det en stund dagen innan, för att få åka lite svarta backar utan att känna sig tvingad att hålla barnhastighet. För mig gick det åt andra hållet. Jag letade reda på obskyra små nedfarter som man aldrig åker i vanliga fall. Är man ensamvarg så är man. Jag älskar att vara helt ensam i backen, så att man kan stanna och lyssna till tystnaden. På vissa skidorter är det ju populärt med stora högtalare som står och skränar ut "den bästa musiken" i backen, eller åtminstone i liften. Jag är glad och tacksam att man slipper detta i Bydalsfjällen.

Lite trist att det var så grått väder när jag nu fick tillfälle att ta med kameran på turen, men jag tycker att det är vackert på sitt sätt ändå, med alla gråskalans nyanser.

Utsikt ner mot Drombacken.

Land och himmel smälter ihop.

Jag insåg också att bland det jag tycker allra mest om, är de smala transportnedfarterna, där backen inte är bredare än en halv granhöjd. Man står bara still på skidorna och latåker susande fram genom vintern. Noll ansträngning, maximal njutning.

Fjällhalsenleden.

Sista stigningen efter värsta ravinen på Fjällhalsenleden.

Sedan var man laddad inför ett nyårsfirande i trevligt sällskap!