Tänkte slå en liten signal till min svägerska häromkvällen för att synka valborgsplanerna och kolla hur det blir med födelsedagsfirande för deras yngste. Hennes man svarade.

-Hej, det är Ulrika, sa jag. Läget?

-Jodå, det verkar som om gården kommer att klara sig undan översvämningar, så det är väl rätt okej. För det var det du frågade om egentligen, va?

Han kommer från Island. Fädernesgården ligger knappt två mil söder om Eyafjallajökull. Medan jag sitter här och förundras över hur ett moln jag inte ens kan se kan stoppa flygtrafiken i halva Europa, har han vänner som bokstavligt talat inte kan se händerna framför sig när de går ut på gården, för att ett svart moln förmörkar himlen och luften omkring dem. Naturens krafter kom med ens mycket närmare.

Jag tänker en stund, och försöker komma på om någon naturkatastrof skulle kunna hota mitt hem, min trygghet. Det enda kan möjligen kan tänka mig vore i så fall ett blixtnedslag. Huset ligger för högt och för långt ifrån vatten för att riskera översvämning, och risken för några värre jordbävningar eller liknande känns inte särskilt överhängande. Man har det helt enkelt oförskämt bra, när man tänker efter.

Men hur ser det ut längre fram? Kommer även Sverige att täckas av ett lager vulkanisk aska? Hur påverkar det i så fall oss? Hur blir det med fågelungarna, fiskynglen och växtligheten? Hur giftigt är det egentligen? Jag brukar inte sitta och skrämma upp mig själv, men nu dras tankarna sakta men säkert mot Tjernobylkatastrofen, med dess vidsträckta efterdyningar, både i tid och rum.

Jag har inte hjärta att säga att jag ringde för att fråga om firande av Valborg och födelsedag, men vi hann avhandla det också.