Det blev en skön start på Västerbottenssemestern. En måndag i juli kom vi upp till stugan. Solen värmde, och barnen fick äntligen hoppa ut ur bilen och bada fast det var sent.

Vi hade förberett mor och far på att vi gärna skulle vilja ha en barnfri dag för att gå ut på en sån där vandring som barnen tycker är att jämställa med en golgatavandring. Och nu föll det sig så att föräldrarna ville ta barnen med till Skellefteå redan dagen efter, så vi fick lite snabbt bestämma oss för vart vi ville gå. Det skulle dessutom bli lämpligt väder - läs "inte tokvarmt" - så det passade utmärkt.

Vi slog till och valde att gå en del av Kyrkstigen, som går från Burträsk till Skellefteå (eller åt andra hållet, om man har Skellefteåperspektiv...), som vi varit sugna på en tid. Vi körde till Åbyn och lät pappa köra upp bilen till Ragvaldsträsk, som var målet för dagen.

"Vi har regnponchos i bilen. Ska ni inte ta dem för säkerhets skull?" undrade far. Och klok som min make är så tar han tacksamt emot dem och trycker ner i ryggsäcken. Men det var ju sommar och varmt. Vad skulle man med sådana till? Men tur var det att vi fick låna dem. Vi hade inte hunnit mer än ett par meter innan sommarens första ordentliga åskmoln tornade upp sig som en svart vägg, och innan vi kommit över Bureälven kom de första dropparna, och ponchosarna åkte på. Det dröjde inte länge innan det vräkte ner halvdeciliterstora droppar, och vi var blöta på alla kroppsdelar som stack fram under ponchosarna, och än hade vi inte ens kommit av bilvägen. Tur att det var varmt i alla fall, så det var egentligen rätt skönt.

Vi passerade ett osedvanligt jakttorn. Visst blir man lite glad åt den möda och omsorg som lagts ned på estetiken?

Så kom äntligen stigen så att man kom bort från bilvägen. Men lite ängslig var jag. Blött, regn, knähögt ris och vindstilla bara skriker ju myggsvärmar lång väg. Men myggen måste ha haft bättre byten på annat håll, för det var nästan helt myggfritt. Mycket märkligt.

Efter en halvtimmes vandring plaskade det mellan tårna i min vänstra känga. Varmt, skönt och mysigt, men det kändes inte bra. Inte alls. Det var ju nästan två mil kvar till bilen. Två mil? Vad i hela friden tänkte jag på när jag godkände sträckan. Det borde jag väl ha fattat att det var för långt för att det skulle vara njutbart! Och hur långt skulle jag kunna gå innan min veka högklackefot skulle ha skrumpnat ihop alldeles? Hm. Bäst att tiga och vänta på att det skulle bli plågsamt. Ingen idé att gnälla i förväg. Jag börjar nog bli gammal...

Regnet slutade ganska snart, och vi kom fram till vindskyddet vid Fyrriksröset, där fyra byar möts, och här var det dags för lite fika, och första tömningen av kängan. Det kändes lite speciellt att bläddra i gästboken och läsa "Annika Svensson Simma", som varit där bra precis ett år innan. Man känner helt klart en viss samhörighet. Hej Annika!

Sedan blev det även fortsättningsvis skog, skog och skog. Lite monotont, men mycket meditativt och avstressande. Vi kom på att vi båda två nog hade trott att leden skulle gå LITE mer i bebyggda trakter än vad den gjorde. Tittar man på kartan så ser man ju klart och tydligt att den går rakt genom skogen, men det tar man liksom inte till sig när man är inställd på annat. Nu blev det skog, skog och lite myr, och så skog, skog och skog och (tjoho) Renbegsvattnets fotbollsplan. Med dass! Det gäller att uppskatta det lilla!

Sen blev det lite högre skog. Vi hann gå genom de flesta typer. Även torra tallhedar. Men vad hjälpte det. Nu var ju även den andra kängan genomdränkt av vatten, och fötterna såg ut som bleka russin. Nåja. Lite Leukoplast på hälarna så gick det bra. Men jag trodde ärligt talat inte att kängor kunde suga åt sig så mycket vatten. Vid varje paus kunde jag vrida ur någon deciliter ur strumporna (bomull - vad tänkte jag med!) och skorna. Man kunde ju tycka att LITE vatten skulle trampas ut ur dem åt andra hållet också, när underlaget var torrt. Men nej. Hade det behövts hade jag nog kunnat vrida fram vatten till två koppar kaffe när vi stannade för lunch.

Till slut öppnade sig världen och blev ljus och stor när vi kom ut ur storskogen och in på Ragvaldsträsks åkrar med deras blommande vägkanter. Det doftade sommar, och livet var ljuvligt. Det var något sådant här vi hade tänkt oss egentligen. Jag är glad att vi gick åt det håll vi gick, för detta sommarlandskap blev en perfekt avslutning. Ännu bättre kändes det när vi fick syn på bilen som pappa parkerat vid skolan/museet.

När vi sedan körde samma väg hem, så insåg man verkligen hur långt man hade gått. En bagatell för vissa, förstås. Man sänder ju en tanke till alla äventyrare som skidar hela Kungsleden, cyklar till Kina eller bestiger berg. I jämförelse så var ju detta bokstavligen en liten söndagspromenad, men kom igen! Jag jobbar ju på kontor och har knappt rört mig alls under vintern. Så medan vi flög fram i bilen så satt jag bara och njöt och kände mig stolt.

Nu är det bara halva sträckan kvar till Skellefteå. Den spar vi till nästa år!