Jag måste ju bara komma med en liten replik på Peters berättelse om monsteröringen på tre kilo.

Den här supergäddan lyckades min mamma håva in:

Jämför storleken med den på snäckan och småspiggen. Den har några år kvar innan den blir matfisk...

Inte heller dessa abborrar var mycket att hänga i granen, så de åkte tillbaka i sjön efter att ha blivit studerade i fjolårets loppisfynd - yngelakvariet.

Några dagar senare fick dock Ida upp två fina matabborrar, som hon tog hand om hela vägen. Det enda jag hjälpte till med var att kroka loss. Annars fixade hon att agna, rensa, samla kvistar till brasan, salta, smöra och göra foliepaket, göra upp eld, grilla fisken, bena ur den och äta upp den. Det är inte utan att man blir lite stolt!

Tyvärr säger hon att hon redan har glömt hur man rensar fisk, så vi ska göra ett nytt försök i jämtländska Hällesjön på tisdag. Om vi då har fiskelyckan med oss så har min kompis lovat att hon (återigen) ska lära oss hur man flår abborre. Jag var för gammal när hon lärde mig det, så jag glömmer bort hur man gör hela tiden! Och sen underhåller jag väl inte kunskapen heller...