Igår var det lucia. Precis som i många andra delar av landet har vi äntligen fått ordentligt med snö. Allt är täckt med fin pudersnö, och man bara väntar på tomten. Och plogbilen.

Efter middagen, vid halvsjutiden, började vår äldsta prata om att hon hade en överraskning på gång. Hon kunde inte säga vad det gick ut på, men hon behövde pepparkakor, lussekatter och sina luciakläder, och så var alla grannbarnen tvungna att vara med. Vi satt givetvis HELT oförstående och undrade vad hon hade i kikaren. Tyvärr svarade inte grannarna i telefonen. Det kom bara någon konstig signal, så vi sa åt henne att dra på sig overallen och kila över istället. När jag några minuter senare tittade ut genom fönstret stod hon utanför och kämpade med lilla barnspaden i 25 cm djup snö. "Men du behöver väl inte skotta! Klafsa över i snön bara och se om de är hemma!" ropade den käcka mamman, som var rädd att grannpojkarna skulle hinna gå isäng innan hon hann fram. Men nej, det MÅSTE finnas en skottad gång, annars skulle det inte gå. Så pappa fick hjälpa till. 

Under tiden drog Ylva ihop grannbarnen, som ställde upp mangrant, och som på nolltid fick på sig luciautstyrslar och kom ut i kylan. Det var tolv grader kallt och fullmåne.

De stolta och nyfikna föräldrarna samlades på vår altan för att beskåda årets underbaraste luciatåg, med sex barn mellan tre och sju år.

Här kommer de äntligen (efter ett snabbt genrep bakom grannens hus, då vi undrade vart de tagit vägen...)

Sjungandes för full hals med spaden i högsta hugg.

Det finns tillfällen när föräldrastoltheten är större än vanligt. Jag blev så tårögd att det blev imma på glasögonen...

Och nu är vi också ordentligt förberedda på hur mycket kläder som behövs på måndag när det blir firande på dagis. Det var tal om att gå in och värma sig med starkvinsglögg efteråt. Vi nöjde oss med att plocka fram det varma fotbadet...

Jag hoppas verkligen att vi får se dem nästa år också!