Påskdagen 2009. Barnen är på jakt efter de hemliga meddelanden som påskharen traditionsenligt lagt ut, och som till slut leder fram till det ställe där han (eller som fallet var i år - hans brorsöner Hoppe, Stampe och Skutte) gömt påskäggen. Strax efter kommer mamma iklädd ett av de få plagg som har ett eget namn i vår familj. Hon bär Pinkarjackan.

Pinkarjackan är faktiskt värd ett eget litet inlägg, och det kommer här.

Innanför dörren i stugan hänger en knallorange jacka på en krok. Den hänger där för att man alltid ska ha något mjukt och varmt att slänga på sig när man måste ut på dass (eller till damernas hörna i skogen) och pinka. Sommar som vinter. Jag törs inte svära på om den hängt där sedan 1994 när mamma ärvde stugan, men jag tror det. Faderskapet har vid ett flertal tillfällen velat göra sig av med den gräsliga jackan, men stött på mothugg av oss damer som inte klarar oss utan den. Och nu är den nog hyfsat modern igen. 

Men hur har den då hamnat här? Tja, mamma är ju inte den som slänger saker i första taget, så hon har haft den liggande i malpåse åtminstone under hela 80-talet. 

Under det glada 70-talet när mor och far fortfarande bodde i Umeå, tävlade pappa för Team Esplanad, och de verkar ha haft viss sponsring från Dragonen i Umeå. Det var väl mest långlopp på skidor som gällde om jag förstått det rätt. Jag har efter djuplodande undersökningar här hittat vad som verkar vara det första bildbeviset på en likadan jacka som den ovan. Bilden nedan är från Vasaloppet 1973.

Här har vi pappsen i vindjackan i samma serie. Bilden troligen från 1971, i väntan på starten till något skidlopp. Annars verkar värmejackan ha varit för varm för Faderskapet, för jag har inte hittat andra bildbevis.

Mamma poserade dock glatt i det mesta. Här 1972.

Så jackan har alltså hängt med i närmare 40 år, men visar förvånansvärt få ålderstecken. Den är mjuk, följsam och varm, och jag hade den med som värmeplagg på en av mina första fjällvandringar, på den tiden jag resonerade att  "jag  packar tills ryggsäcken är full", och inte hade en tanke på hur tungt det kunde bli. Jag höll mig i alla fall väldigt varm under rasterna.

Nedan ett par bilder som visar skicket efter alla dessa år.

Foderlurvet är fortfarande blankt och fräscht.

 Nopporna lyser med sin frånvaro.

Och trycket, vad säger man om det? Tja, jämför med en fem år gammal tröja med tryck...

Det enda som egentligen visar spår av tidens tand är dragkläppen på dragkedjan, som är lite nött.

Det var lite klädhistoria. Det lär bli fler nedslag i friluftshistorien, eftersom mor och far är i Skellefteå tills på fredag, medan deras fotoalbum är i tryggt förvar hos mig i Sundsvall. Vi har dessutom just blivit med skanner...

Simma lugnt.