Äntligen blev det dags! Katten som vi gladeligen vaktat i två veckor är hemskickad till husse och matte, solen skiner och alla är friska och glada, och inte ett möte inplanerat whatsoever. Dags att packa ihop oss och åka ut på årets första tälttur med familjen. Ida blev först lite sur när hon fick höra att vi bara skulle vara ute en enda natt, men det gick över.

-Vart ska vi åka? undrade hon

-Vi tänkte åka till Knyltjärn, dit vi var ifjol. 

-Då när jag kräktes i tältet?

-Eh...Jaa, just det, ja. (Halv fyra på morgonen, i två sovsäckar...)

-JAAAAAAA!!!

Var och en bar sin egen ryggsäck. I barnens rymdes varsin sovsäck, ett paket nudlar, pyjamas, tandborstar och bestick. Läsaren får lista ut vilka som bar resten... Jag passade på att testa den röda ramryggsäcken som jag har mina funderingar om att använda till fjälls i sommar. Därför hade jag stoiskt lastat tältet på mig själv, för att se hur det var att bära tungt. Det gick hyfsat, men jag kände av att det saknades höftbälte på ryggsäcken. Det måste åtgärdas om den ska gå att använda. På den här turen gick vi väl bara ett par hundra meter (jag är urusel på att bedöma avstånd, ska erkännas), så det spelade inte så stor roll. 

Sen undrade Ylva om vi skulle sova i tältet som jag hade sytt. Jag fick förklara att det inte är klart, och dessutom kommer det att bli för litet för hela familjen, vilket hon tolkade som att det kommer att bli perfekt om jag och pappa ska ut, eller om jag och barnen ska ut nån gång om pappa måste jobba eller är bortrest. 

-Mamma, varje minut som du är ledig måste du sy på tältet, så att det blir klart! förkunnande hon med en sexårings fulla övertygelse.

Som om jag inte hade prestationsångest ändå, men det känns i alla fall skönt att jag har familjens stöd, när jag flyr till symaskinen.

När vi kom fram till tänkt tältplats var det middagsdags, så det var lika bra att ge sig på grillpinnarna på en  gång.

Vänliga själar hade lämnat kvar sina pinnar, men vi snyggade ändå till dem lite. Bredvid rastplatsen fanns till vår glädje en stor gammal gran fälld, så det gick snabbt att plocka ihop lite ris och grenar till elden. Rättvis mor som jag är lovade jag barnen att de skulle få tända med varsin tändsticka, men jäklar! Det sade bra "foff", och så brann det. Inte behövdes det någon andra tändsticka heller! Fy så orättvist det blev... 

När jag letade efter spännband hemma i huset så  hittade jag ett litet förstoringsglas. "Det kan säkert vara kul att ha om man vill titta på småkryp", tänkte jag och tryckte ner det i Idas ryggsäck. Men Jonas hittade det och gav sig på att göra upp eld på egen hand.

Det gick alldeles utmärkt det också, i den starka eftermiddagssolen. Han fick fin glöd i sin torra mosstuss, och genom att blåsa lite fick han snabbt eld på den. Tyvärr lite för sent vad beträffar middagselden.

Eftersom vi inte var helt nöjda med tältplatsen, gav sig flickorna ut på jakt efter en bättre plats. För att ha ett fungerande kommunikationssystem inför sommarsemestern, då barnen med största sannolikhet kommer att försvinna på Astrid Lindgrens Värld, hade vi tagit med walkie-talkies för att öva lite med. (För det VAR inte kul ifjol när Ylva försvann både på Junibacken och Gröna Lund på samma dag.  Räddningen då var våra mobiltelefonnummer skrivna med bläck på deras armar)

Här håller Jonas radiokontakt med våra två scouter på andra sidan viken.

Det funkade jättefint, och var dessutom himla roligt!

-Pappa, HÖÖÖÖR DU MEJ???

(Jodå - både vi och alla andra runt tjärnen också...) 

Det slutade i alla fall med att ursprungsplatsen fick duga. Jonas såg lite ängsligt på mig och frågade om vi verkligen hade med oss alla tre tältstängerna, eller om en låg kvar hemma bredvid symaskinen.  Men jag hade haft huvudet på skaft och kommit ihåg att ta med även den tredje stången.

Ungefär 20 sekunder efter att tältet var uppslaget, var det fullt av barn med statiskt hår.

Lite lek ute fanns det dock tid för även sedan pyjamasen kommit på.

Det sluttade ganska brant till vattnet, så givetvis hann vi med en plumsning med blöta byxor och skor också, så vi fick grilla sko en stund vid elden. Ida satt länge med mig, och berättade att hon tyckte att det var så härligt att vara ute i lugn och ro och lyssna på fåglarna och bara se hur vackert det var, och det är då man får en liten klump i halsen och inser att man nog gjort nånting rätt i alla fall. (Heder åt mor och far också som släpade med mig ut när jag var liten)

Jag och Jonas tog en liten kvällspromenad medan flickorna lekte häst i tältet. Det var varmt, stilla och praktiskt taget myggfritt. Vi såg inte en mygga före klockan nio.

Jag hade tagit med mig min nyligen inköpta sovsäck från Clas Ohlson (Asaklitt, 0 grader, 1140 gram - men den vägde 1200 på min våg), för att testa den i fält. Dessvärre valde jag årets hittills varmaste natt, så den testen hade jag inte mycket för. Säcken var i alla fall både liten, prisvärd,lätt och kändes varm när jag testade den i åttagradig värme på balkongen i tio minuter medan det var reklampaus på TV, så jag kommer INTE att ta med mig något större och tyngre eller varmare när det blir dags för fjällvandring. 

Klockan hann bli nio innan vi började vakna, vilket förde med sig två nedkissade sovsäckar, men det får man leva med. Den här gången var det i alla fall nära hem till tvättmaskinen. Och när man får sitta ute i värmen och äta frukost i bara underkläderna så har man överseende med det mesta.

Det blev i alla fall bestämt att vi nog sticker ut nästa helg igen, för detta är inte så dumt...

Cheerio!