Attityd är allt!
www.cronhamn.net
Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Resor
45 dagar min kortaste expedition på länge!
När expeditionen bara handlar om dagar, avverkade mil, högsta höjden och antal bestigna toppar då har man någonstans tappat själen i sin passion. Att alltid sträva efter att nå längre, högre och svårare har givit mig en rejäl tankeställare. Vad är passionen med äventyr om det alltid ska vara jobbigare och värre än sist?
Min första långtur på cykel gick runt Sverige 484 mil och alla informerade mig om ''det finns tåg och man kan flyga''. Alla trodde att jag skulle ge upp, men i själva verket så klarade jag det (med 100 kilos packning). Till andra året skulle jag cykla runt Norden, 609 mil och klättra Sveriges samtliga fjäll över 2000 meter. Men denna gången fick jag inga påminnelser om att det finns tåg, buss och flyg etc. Alla förväntade sig att man skulle klara det.
Så har det rullat på och mitt stora mål är att klättra Mount Everest. Det känns som att det bara förväntas att man ska åka dit och bestiga det jävla berget utan problem.
Allt under toppen har varit ett misslyckande, därför har det känts så skönt i år att inte ha några speciella krav och mål uppsatta utan det blir lite vad det blir. Att åka till Alperna utan att ha som krav att bestiga Mount Blanc (för det gjorde jag 2010). Att åka till Kebnekaise utan att ha som krav att nå toppen (jag och kompisen hade redan varit där). Att åka till Sarek utan att ha en bestämd färdplan (den spricker alltid ändå).
I år har jag kunnat avbryta en topptur på Mount Blanc på 4370 meter utan att tycka det är katastrof. Vi har tagit oss över flera glaciärpass i Sarek utan att plågas. Vi har nått en obetydande 4000 meters topp och kunnat glädjas åt bedriften och det fantastiska vädret på toppen. Jag har hittat en vackrare väg upp på Kebnekaise än mina tidigare turer.
Jag har helt enkelt kunnat njuta av tillvaron och slapnat av.
Turen har egentligen inte varit en expedition för det har inte utvecklat mig, utan det har varit en upplevelse tillsammans med mina kära vänner som jag har kunnat dela detta med. Att få möjligheten att bestiga en 4000 meters topp med en 17-åring som aldrig varit på ett högt berg, att få inspirera tre unga killar på deras första Sarek vandring över flera glaciärer, att få leda två damer upp på Kaskasatjåkka och att leda en 11-åring ute i fjällen det har för mig varit både en upplevelse och äventyr i år.
När jag inte gläds åt detta längre då skall jag sluta med bergssport.
Alternativ väg mellan Kebnekaise och Nikkaluokta
Sträckan Nikkaluokta till Kebnekaise går man bara en gång med passion. Alla andra gånger är det bara en transportsträcka, som så snabbt som möjligt bara ska avverkas. Det är rena motorvägen med massor av människor, stora som små, nybörjare som rutinerade fjällrävar.
Man kan dela upp sträckan med båt, så att man inte behöver gå alla 19 km. Detta gör att vandringen är väl anpassad för alla kategorier. Men när Fjällräven classic precis har startat och 5000 människor är påväg mot än, då måste man hitta en ny väg.
Efter bron över Tarfalajåkken går man upp till ungefär 1000 meter och följer denna höjdkurvan i riktning mot Nikkaluokta. Bakom sig tonar Kebnekaisemassivet upp sig praktfullt och redan efter en kort stigning får man en imponerande vy över Låddtjovaggi.
Sjöarna under än kommer ge ett mäktigt intryck längs hela vandringen. Stundtals är det blockigt men oftast är det lättvandrat med mossa. Lite ont om vatten dock.
När man kommer över sista kullen och panoramat ner mot Nikkaluokta och den stora sjön öppnar sig, då är det inte långt kvar och en utsikt som slår mycket. Det är lite bökigt ner i skogen innan man hittar stigen, men därifrån är det rena rama löparspåret. Man kommer ner på leden när det är ungefär 3,5 km kvar mot Nikkaluokta.
Sträckan tog mig ca 2 timmar längre och då ska tilläggas att här gick jag i lugnt tempo och nere på leden ville jag bara så snabbt som möjligt komma fram. Vi mötte inte en enda människa här uppe att jämföra med ledens rusningstrafik. Panoramat åt båda hållen är mer påtaglig än nere i dalen, där man bara ser Kebnekaise på några få platser.
Jag hade med mig 11 åriga Edvin, som ville ha en lite tuffare tur än sina föräldrar och syskon, som antingen skulle vandra nere på leden eller ta helikopter. På frågan om det var jobbigt fick jag som svar ''igår vid den här tiden var det betydligt jobbigare'' (han besteg då Kebnekaises sydtopp).
Underbara barn!
Man hör väldigt ofta om ungdomar som sitter stilla framför TV:n och aldrig är ute och rör på sig. För mig med själen för ungdomar och äventyr skär det i hjärtat. Utan äventyrliga föräldrar och påtryckningar hemifrån händer sällan något.
Jag vill bara ge en hjälpande hand påväg in i ett aktivt uteliv. En hand som ibland kan vara helt essentiell för hur äventyret utformas. Nu har jag precis landat i Gällivare efter 12 äventyrliga dagar i Sareks nationalpark. Vädret var kanske inte på vår sida. Vi hade endast en regnfri dag.
Vi korsade 8 glaciärer, navigerade i total dimma på glaciär, fick praktisera ''self arest'', leta vägval, hitta tältplatser mitt ute i blockterräng m.m.
Det är väldigt kul att kunna vara en del i att öppna porten till äventyret och äventyraren. Det är sällan svårt, men ett stort kliv att ta. Utan mig kanske deras äventyr hade varit på en lägre nivå, men nu har dom istället fått ett äventyr för livet och en hobby som kommer finnas med in i framtiden.
För den yngste deltagaren, Julius (17 år) öppnades kontaktvägen här på utsidan. En enkel fråga om kamvandringen på Kebnekaise resulterade i att vi gjorde Sveriges tak Kebnekaises syd-nordtopp som 15-åring. I år åkte vi på ett fantastiskt äventyr till Alperna och han besteg sitt första 4000-meters berg. Vem kunde föreställa sig det, DÅ?
Jag är väldigt glad och tacksam för det lilla jag kan ge. Nu fortsätter turen upp till Kebnekaise igen.
Ha det!
Gustav
PS. Nu ligger dom små helt utslagna efter en 4-rätters på gasköket i Gällivare .DS
Drömmen i själen
Sareks nationalpark, ingen annan vildmark i Sverige förknippas med en sån stor passion, nyfikenhet och äventyr som just Sarek. Jag har vandrat i många fjällområden i Sverige, men aldrig blivit så förälskad i något område som just detta. Efter första vandringen, när jag kom hem blöt, det hade regnat i stor sätt hela tiden sa jag ''aldrig mer''. Ändå har jag vandrat här ca 10 ggr.
Jag är, liksom Axel Hamberg var, passionerad av Sareks nationalpark och topografi. Det skulle ta några somrar att kartlägga Sarek, Hamberg höll på i 35 år.
Årets tur kommer gå med några ungdomar, över flera glaciärer och toppar, framförallt i Ålkatj massivet, som jag har väldigt liten erfarenhet ifrån. Kanske kan vi bestiga toppen som bär honoms namn (Axel Hambergs topp, 1821 m).
Fast av erfarenhet så vet jag att man inte ska komma till parken med några förhoppningar eller förväntningar, utan det blir som det blir, bra brukar det bli, men aldrig som förväntat eller planerat. Jag hoppas du kan sätta djupa spår i mina deltagare, Julius, Erik och Linus.
Vi syns!
Koordinator på Keb, gasad på Damavand, bortgift i Iran, kontrollerad i Kina och torterad i Nepal
En 142 dagars expedition, idé, semester eller vardagsvandring är över. Vad ni så väljer att kalla det ligger i eran fantasi. Ett äventyr var det, som nådde 6476 meter, en tillräcklig förberedelse inför en 8000 meters expedition.
Dom sista dagarna har bjudit på kaos. Att behöva snabbvandra från Lukla och utåt, över tre högpass och ner i dalarna på två dygn har varit riktigt slitsamt. Enligt guiden, som varit fem gånger på Everest, var det en av dom tuffaste vandringarna han varit på. Att hemresan från Kathmandu blev 12 timmar sen och tog 48 timmar gjorde inte saken lättare.
