Attityd är allt!
www.cronhamn.net
Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Resor
vad göra nu?
När man kommer hem efter en tur, kort som liten så är det som om man aldrig är mätt. Man börjar redan första dagarna att fundera på vad ska jag göra härnäst?
När man är mitt i det så tycker man alltid att det ska bli lite skönt att komma hem till vardagen, men när man kommit in i vardagen så längtar man alltid ut igen. Det beror inte på att man inte är nöjd med sin tillvaro utan att man alltid vill att något händer runt omkring än.
Nu har jag två säsonger med fotbollsträning för ungdomar att tatag i. Men vad blir nästa tur? Jag har grubblat lite på en långtur i bara Sarek (drygt 100 dagar) eller kanske en 8000-meters expedition. Fast jag vet inte riktigt vad jag är mest sugen på.
Fast vi lär höras här om mina tankar. Vi syns!
Kebnekaises mätning
Torsdagen den 9/8 gjordes den årliga mätningen av Kebnekaises topp. Detta året gjorde man även en mätning på nordtoppen, något man inte gjort på flera år.
Sydtoppen mätte 2101,8 meter jämfört med 2099,6 meter året innan.
Nordtoppen mätte 2096,3 meter.
Så det skiljer bara 5,5 meter.
45 dagar min kortaste expedition på länge!
När expeditionen bara handlar om dagar, avverkade mil, högsta höjden och antal bestigna toppar då har man någonstans tappat själen i sin passion. Att alltid sträva efter att nå längre, högre och svårare har givit mig en rejäl tankeställare. Vad är passionen med äventyr om det alltid ska vara jobbigare och värre än sist?
Min första långtur på cykel gick runt Sverige 484 mil och alla informerade mig om ''det finns tåg och man kan flyga''. Alla trodde att jag skulle ge upp, men i själva verket så klarade jag det (med 100 kilos packning). Till andra året skulle jag cykla runt Norden, 609 mil och klättra Sveriges samtliga fjäll över 2000 meter. Men denna gången fick jag inga påminnelser om att det finns tåg, buss och flyg etc. Alla förväntade sig att man skulle klara det.
Så har det rullat på och mitt stora mål är att klättra Mount Everest. Det känns som att det bara förväntas att man ska åka dit och bestiga det jävla berget utan problem.
Allt under toppen har varit ett misslyckande, därför har det känts så skönt i år att inte ha några speciella krav och mål uppsatta utan det blir lite vad det blir. Att åka till Alperna utan att ha som krav att bestiga Mount Blanc (för det gjorde jag 2010). Att åka till Kebnekaise utan att ha som krav att nå toppen (jag och kompisen hade redan varit där). Att åka till Sarek utan att ha en bestämd färdplan (den spricker alltid ändå).
I år har jag kunnat avbryta en topptur på Mount Blanc på 4370 meter utan att tycka det är katastrof. Vi har tagit oss över flera glaciärpass i Sarek utan att plågas. Vi har nått en obetydande 4000 meters topp och kunnat glädjas åt bedriften och det fantastiska vädret på toppen. Jag har hittat en vackrare väg upp på Kebnekaise än mina tidigare turer.
Jag har helt enkelt kunnat njuta av tillvaron och slapnat av.
Turen har egentligen inte varit en expedition för det har inte utvecklat mig, utan det har varit en upplevelse tillsammans med mina kära vänner som jag har kunnat dela detta med. Att få möjligheten att bestiga en 4000 meters topp med en 17-åring som aldrig varit på ett högt berg, att få inspirera tre unga killar på deras första Sarek vandring över flera glaciärer, att få leda två damer upp på Kaskasatjåkka och att leda en 11-åring ute i fjällen det har för mig varit både en upplevelse och äventyr i år.
När jag inte gläds åt detta längre då skall jag sluta med bergssport.
Alternativ väg mellan Kebnekaise och Nikkaluokta
Sträckan Nikkaluokta till Kebnekaise går man bara en gång med passion. Alla andra gånger är det bara en transportsträcka, som så snabbt som möjligt bara ska avverkas. Det är rena motorvägen med massor av människor, stora som små, nybörjare som rutinerade fjällrävar.
Man kan dela upp sträckan med båt, så att man inte behöver gå alla 19 km. Detta gör att vandringen är väl anpassad för alla kategorier. Men när Fjällräven classic precis har startat och 5000 människor är påväg mot än, då måste man hitta en ny väg.
Efter bron över Tarfalajåkken går man upp till ungefär 1000 meter och följer denna höjdkurvan i riktning mot Nikkaluokta. Bakom sig tonar Kebnekaisemassivet upp sig praktfullt och redan efter en kort stigning får man en imponerande vy över Låddtjovaggi.
Sjöarna under än kommer ge ett mäktigt intryck längs hela vandringen. Stundtals är det blockigt men oftast är det lättvandrat med mossa. Lite ont om vatten dock.
När man kommer över sista kullen och panoramat ner mot Nikkaluokta och den stora sjön öppnar sig, då är det inte långt kvar och en utsikt som slår mycket. Det är lite bökigt ner i skogen innan man hittar stigen, men därifrån är det rena rama löparspåret. Man kommer ner på leden när det är ungefär 3,5 km kvar mot Nikkaluokta.
Sträckan tog mig ca 2 timmar längre och då ska tilläggas att här gick jag i lugnt tempo och nere på leden ville jag bara så snabbt som möjligt komma fram. Vi mötte inte en enda människa här uppe att jämföra med ledens rusningstrafik. Panoramat åt båda hållen är mer påtaglig än nere i dalen, där man bara ser Kebnekaise på några få platser.
Jag hade med mig 11 åriga Edvin, som ville ha en lite tuffare tur än sina föräldrar och syskon, som antingen skulle vandra nere på leden eller ta helikopter. På frågan om det var jobbigt fick jag som svar ''igår vid den här tiden var det betydligt jobbigare'' (han besteg då Kebnekaises sydtopp).
Sareks nationalpark - vildmarkens hjärta
Det är som en förtrollad värld, lite som en passionerad sprillande känsla varje gång man ser skylten Sarek nationalpark. Porten till ingenting men ändå ingången till en förtrollad värld. Jag vet inte vad som gör henne så speciell, det är svårt att sätta ord och känslor på. Första gången jag såg och fick uppleva henne tänkte jag ''aldrig mer''. Det är ett löfte jag aldrig har kunnat hålla och även om hon är ogästvänlig så vill man alltid vara nära henne.
Denna gången fick vi uppleva 6 fantastiska glaciärturer över 8 glaciärer. Vi besteg Riddatjåhkkå (1944 m), Kanalberget (1937 m) och Tielma/Tielmatjåhkkå (drygt 1600 m). En tur som så ofta inte gick enligt planerna. Det regnade 11 av 12 dagar. Vi fick både uppleva tältplatser på snö, mitt i ett blockhav och nere i dom djupa dalarna.
Sarek är ingen plats man besöker en gång. Det är en hel livsstil. Detta var mitt 10:e besök och jag känner inte henne fortfarande. Jag har många besök kvar och redan nu funderar jag över nästa ögonblick.
Tomheten och fridfullheten att inte se en människa under flera dagar. Att vara ensam tillsammans med sina kompisar och bara blicka ut över Europas vackraste vyer det gör att man blir helt stel av beundran. Imorgon åker jag upp till Nikkaluokta för en veckas tur i Kebnekaise fjällen.
Vi syns snart!
//Gustav
