Gustav och Johan är nu, efter att ha varit sjuka ett par veckor, på väg upp för berget Muztagh Ata för acklimatisering och etablering av Camp 1. Johan som mått väldigt dåligt de senaste veckorna har besökt en läkare i BC och är nu äntligen på bättringsvägen. De förväntas komma tillbaka till Base Camp på lördag eller söndag och var båda förvånansvärt glada över att lämna värmeböljans BC för lite högre höjd. De har hittills stött på både åskoväder och snöstorm ovanför base camp.
Häng med på mina äventyr i bergen, på cykeln och upptäck världen.
Attityd är allt!
www.cronhamn.net
Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Resor
På väg uppåt!
Hej på er!
8 liter vatten!
Gustav och Johan ankom för ett par dagar sedan till Muztagh Ata base camp på 4547 m.ö.h. De hade oturen att bli skjutsade hela vägen, och fick till följd stora problem med höjden. Efter 8 liter vatten lyckades Gustav däremot få upp humöret igen, medan Johan fortfarande kände sig väldigt sjuk. Johan har hittills tvingats sova två nätter på lite lägre altitud (4000 m.ö.h.) och mår alltjämt dåligt av höjden. De kommer inte fortsätta till högre höjd förrän de båda kan bo på base camp helt obehindrat, och räknar med att det kommer ta cirka 9-12 dagar till toppen, från och med det att de kan börja etablera Camp 1.
Annars har de det väldigt komfortabelt i BC och de kinesiska grannarna är både trevliga och hjälpsamma!
Äntligen i Kina!
Gränsen vid Irkeshtampasset består av fyra sektioner. Först åker man igenom en militärzon hos Kirgizistan, sedan lämnar man Kirgizistan. Därefter åker man in i en neutralzon, och till sist står man i Kina. En diplomat och tidsoptimist i Osh estimerade tidsåtgången vid gränskontrollen till mellan 1 och 2 timmar, 20 minuter om man hade tur. Efter 6 timmars väntan och 8 passvisningar vid Irkeshtampasset nådde Gustav och Johan slutligen Kina och Kashgar city i måndags. Tänk så fel man kan ha! Men så räknade man heller inte med att gränskontrollanterna skulle stänga ner kalaset och ta långlunch mitt på dagen. Som tur var blev taxiresan genom det mäktiga bergs- och ökenlandskapet mellan Irkeshtam och Kashgar som plåster på såret för den långa väntan.
I Kashgar city stötte de på precis samma problem med som i Osh. Nästan ingen information på engelska fanns att tillgå! Trots detta lyckades de få kontakt med en nästan misstänktsamt trevlig researrangör som kunde hjälpa till med de klättertillstånd som behövdes. I morse gav de sig äntligen av mot 4500 m.ö.h. och Muztagh Ata base camp. Där börjar acklimatiseringen!
Osh vad jobbigt....
Gustav och Johan har haft en allt annat än njutbar vistelse i Osh, Kirgizistans näst största stad. De senaste dagarna har termometern hoppat mellan 35 och 40 grader. Trots denna tropiska värmebölja märks det att Kirgizistan inte är ett exotiskt semesterparadis. Av alla stadens dryga 200 000 invånare har Gustav och Johan inte lyckats stöta på en enda som förstår sig på engelska. Alternativet är ryska, men det kan ju varken Gustav eller Johan! Eftersom det inte fanns någon som helst turistinformation att tillgå tvingades de båda härom dagen fråga ett par poliser om vägen. Efter en hopplös konversation där ingen förstod någon fick de båda hoppa in i den lilla polisbilen för en väldigt lång, men inte så särskilt givande sightseeingtur runt staden. Hotellet de bodde på såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst men telefonerna fungerade, fast bara ibland. Att försöka ta sig fram med kollektivtrafik var både livsfarligt och nästintill omöjligt, så när Gustav och Johan skulle fråga när nästa buss gick fick de svaret: "Vi har inga tidtabeller".
De har också stött på stora problem med byråkratin. När de igår egentligen skulle åkt mot Irkestampasset för att komma in i Kina hade gränskontrollen söndagsstängt. Idag fick de inte köra hela vägen fram med taxin, utan tvingades lifta med en lastbil fram till gränskontrollen vars anställda just då råkade ha lunchrast. De skulle försöka nå Kashgar idag, men jag har inte hört något mer sedan de stod vid gränsen till Kina. Uppdatering kommer!
Tidsmaskinen...
Med en fantastisk soluppgång i bakgrunden landade Gustav och reskamraten Johan tidigt i morse i Kirgizistan. I teorin kunde man spola tillbaka klockan till 50-talet, men i praktiken ligger de fyra timmar före. Efter drygt tio timmar i bilen, genom öknen, över berg och längs den uzbekiska gränsen nådde de båda dagens mål, ett hotell som troligtvis inte renoverats sedan krigstiden. Nu väntar nya utmaningar!
Mvh,
Julius Kramer
Expeditionskoordinator
